LEWANDER

Upptrappning på gränsen till pådrag

2011-11-29T09:29:00.004Z

Den finansiella krisen är det drama kring vilket den europeiska politiken nu kretsar. EU:s historiska, politiska och ekonomiska motorer Tyskland och Frankrike har inte bara ett EU att driva på och rädda undan ond bråd död. De har också en nationalstat att sköta. En politikers arbete är att bli återvald, och både Sarkozy och Merkel har val därhemma att förhålla sig till. EU-relaterade frågor blir därför mer än ofta katalysatorer för nationell politik. Det finns inget europeiskt elektorat att vinna, nationellt. Och olika stater har olika bevekelsegrunder för hur de beter sig i EU-kostymen. Tyskland har traditionellt varit en samarbetsvillig och pragmatisk EU-ledare som motvikt mot sitt aggressiva förflutna som resulterade i 1900-talets blodbad. Nu, i tider av eurobonds, kris och bailouts har Merkel börjat säga ifrån och står hårt på sin vakt om sina nationella intressen, som står i kontrast mot andras på grund av dels maktförhållanden samt politisk kultur. Tysklands kreditvärdighet skulle dras ned om man poolade eurozonens alla skuldebrev, men man minns också 20-talets massinflation. Det är en viktig ingrediens för att förstå Tysklands bevekelsegrunder.

Allas ögon är nu på Merkel, alla ord och uttalanden fixeras kring hennes "vägran att agera", hon är noden i alla utsägelser om krisen och vägen framåt. Hon lät Sarkozy och Italiens Monti förstå i förra veckan att hon absolut inte vill involvera ECB djupare i det finansiella samarbetet. I stället pekar hon på policykoordinering, vilket är en hårdare form av soft power-instrument för att strömlinjeforma finansiell politik inom EU/EMU.

Det handlar alltså inte om att integrera och poola mer makt och - framför allt - medel i kommunitära/europeiska/supranationella institutioner såsom ECB. Snarare kommer medlemsstaterna att lyda en kommunitär/europeisk finanspolitisk linje som i förlängningen genom kommissionens kontroll över nationella budgetar samt mandat att säga "Gör om, gör rätt" kommer att harmonisera europeisk finanspolitik- och kultur. Tyskland måste få snabbt stöd för detta om det ska bli långsiktigt hållbart och man kommer inte att vilja ha en seglivad debatt. Tonläget är redan uppskruvat som det är, och polariseringen kring frågan ökar. Att kommissionen och "Bryssel" ska ges rätt att kontrollera och ge tummen upp eller ned till grundstenen i den nationella politiken - budget - är ett fenomen som inte kräver en populist av nämnvärd rang för att mobilisera nationalistisk ilska emot.

Nu läggs all press på Merkel. Om Merkel inte agerar, följer kollaps, krig och konkurs.

Eurobonds eller dö, är dagens sanning som hon måste vända på i morgon.

Merkel manövrerar framtiden

2011-11-24T15:55:00.003Z

Det har talats en del om eurobonds under hösten. Det has tagits ställning samt reflekterats och funderats. Svensk euro-debatt fick en liten comeback, men de få ja-förespråkarna ramlar ändå nästan omkull av den numer mycket omfattande nej-sidans offentliga medvind. Men vindarna vänder lätt, och det är nu som det framtida EMU-komplexet bestäms.

Eurobonds är väl egentligen ett svårdefinierat kort? Det innebär djupare europeisk integration som kommer möjliggöra och framtvinga fördjupning av det finansiella samarbetet. Det finns en kittlande EU-entusiasm i det som uppskattas. Men samtidigt är det ett äventyrligt instrument eftersom det drar ner de finansiella tungviktarnas kreditvärdighet och fodrar fördragsförändringar. Angela Merkel träffade idag Sarkozy och satte ner foten för planerna att djupare blanda in ECB i den ekonomiska styrningen.

Detta blev en besvikelse för Sarkozy, som vill poola sina skuldbrev med Tyskland för att säkerställa sina AAA inför Fitch inför nästa års nationella val. Han ser också hur Frankrike alltmer halkar efter sin parhäst Tyskland.

Nu har Merkel i stället lagt tyngd på policy-koordinering som vägen mot budgetbalans, bland annat genom medlemsstaterna presenterar budgetutkast för Kommissionen som därefter kommer med eventuella förslag på ändringar som ligger i stabilitetspaktens riktlinjer. Men det är mycket kvar att veta ännu:

– Detaljerna får ni när vi presenterar dem, sa Sarkozy. Förslagen ska komma före nionde december.

Blir det som Merkel vill kan Tyskland behålla sina nationella bonds men samtidigt få igång en process som formar och övervakar euro-regeringarnas finanser mot sunda budgetmål. Att Kommissionen får studera nationella budgetutkast före de nationella parlamenten är inte att förringa. Det är den viktigaste beståndsdelen i europeisk integrations dynamik då det i förlängningen innebär en likriktning av finanspolitik, problemformuleringar och lösningar. Krisen kan därmed bli den process som slår fast EU:s finanspolitiska framtid. Men det finns idag inga demokratiska instrument för att delta i dess utformning. Varken i termer av institutioner eller offentlighet. Den demokratiska processen kringgås med snabbmanövrerad tillsättning av teknokratregeringar och Kommissionens förehavanden är i allmänhet ytterst känsliga för solljus. Sarko beskriver det väl:

– Detaljerna får ni veta när vi presenterar dem.

The Basque factor

2011-11-21T09:44:00.004Z

Förra inlägget som berörde valresultatet 20-N blev väldigt spetsigt och jag valde att lämna en hel del utanför. Det behandlade främst maktskiftet från PSOE till PP och de finansiella och sociala problem som nu står för dörren. Men en annan punkt för förändring är den nya fördelningen av platser i parlamentet. Det har redan slagits fast att PP gjorde rent hus i mittenkriget mot PSOE, vars vänsterröster spred sig till IU (Förenade vänstern) som ökade från 2 till 11 platser. Man förlorade även mittenväljare till tidigare socialisten Rosa Diez parti UPyD.

Sparsamhet och ansvar är Rajoys område, det har det alltid varit. Bilden av honom har inte att göra med vision och kraft, utan med ansvar och moderation. Det borde passa honom perfekt att tillbringa några år med sparpaket och nationell samling. Men, friden och fröjden har ett stort moln på den nya regeringen himmel.

I och med att ETA lade ner vapnen blev det plötsligt öppet för den illegaliserade abertzale-vänstern att mobilisera väljare. Plattformen Amaiur, bestående av baskiska vänsternationalistiska partier fick 7 platser i parlamentet. Lägg till att det stora baskiska nationalistpartiet PNV också har 5 platser så stärks den baskiska maktfaktorn i Madrid markant. Detta hänger mycket på om Baskiens vänster och höger lyckas samarbeta.

Just detta är det direkta resultatet av ETA:s frånvaro: separatiströsterna kommer numera till Madrid och samtidigt som den spanska nationalhögern är starkare än någonsin. Ny situation med gammalt innehåll. Även om en absolut majoritet medför ett ganska avslappnat parlamentariskt manöverutrymme så vet Rajoy om att han i dessa tider av enorm arbetslöshet och förtvivlan bör ha så brett stöd som möjligt. Den tråkige moderate pragmatikern Rajoy är nog den bäst lämpade att hantera en absolut majoritet. Annat var det med Felipe González och José Maria Aznar som verkade förkroppsliga maktfullkomligheten.

Alla ögon på Rajoy

2011-11-21T06:31:00.005Z

Valnatten 20 november fullgjorde ett skamfullt bokslut för spanska socialistpartiet PSOE. Av totalt 350 parlamentsstolar förlorar PSOE 59 platser och sitter nu på 110 stolar. Vinnarna PP ror hem 186 platser och gör sitt bästa resultat någonsin. Två saker präglar valresultatet: Regeringens och politikens förtroendekris och desillusionerad ungdom.

Sedan 2008 har stödet och förtroendet vacklat konstant. Finans- och bolånekrisens uppenbarelse i allas medvetande blev särskilt påtaglig i Spanien, där byggbubblan redan rivit upp stora ekonomiska sår. Bygg- och fastighetssektorn var just motorn i den spanska ekonomiska tillväxtmiraklet, vilket rent ekonomiskt i själva verket visade sig vara en förlängd koffein-chock utan samhällsekonomisk substans. Arbetslösheten sköt i luften och mängder av familjer kunde inte betala amorteringar och tvingades sälja sina bostäder till folk som antingen inte kunde betala eller inte ville. För en ekonomi som vilar i sådan grad på inhemsk efterfrågan och konsumtion som Spaniens är detta en katastrof.

Zapatero har sedan finanskrisens dag ett upplevts vara trea på bollen. Han förnekade till och med "kris" som beskrivning, finansministern Solbes avgick och den inkluderande, demokratiskt sinnlige och lyssnande Zapatero totalkonsoliderade regeringsmakten. Denna förtroendekris är den största anledningen till brakförlusten. PP har hållit ett kritisk svärd över regeringens huvud men utan att vara tydlig med förslag eller politiskt projekt. Den höga korruptionen, tjugoprocentig arbetslöshet (45% ungdomsarbetslöshet) i kombination med daglig parlamentarisk pajkastning har skapat ilska, uppgivenhet och desperation. Spaniens ungdomar är speciella. De är den mest utbildade och välförberedda generationen i landets historia, deras föräldrar är den efterkrigstidens generation som gjorde den stora välståndsresan och såg till att deras barn kunde läsa juridik och engelska. Nu får man i stället pröjsa notan för den politiska klassens handlingssvaghet, morra åt den utbredda korruptionen och arbeta tolv timmar om dagen för klena löner. Man bor fortfarande hemma hos föräldrarna, både i metafor och verklighet. Man arbetar till låg lön, under dåliga villkor och man ser ingen utveckling eller meningsfull framtid i Spanien.

Näste premiärminister Mariano Rajoy har låtit meddela att endast pensionerna går säkra de kommande fyra åren. Åtstramningar kommer ske där det finns plats. "Arbete, allvar och beständighet" är Rajoys ledord. Han måste sänka statsskulden, för den nyligen höjda och oförändrade räntan kostar dyrt. Han ska återupprätta det politiska och finansiella förtroendet för landet igen, men frågan är vem som lyckas återupprätta spanjorernas tillit och framtidstro. Illusionen har nämligen spruckit. Rajoy har absolut majoritet i parlamentet och de flesta regioner och kommuner styrs av PP. Men handlingsutrymmet är starkt begränsat. Han måste beskära en överviktig gris med skalpell. Spaniens näste premiärminister bör vässa sina instrument väl. Såväl Kommisionen och ECB som en uttröttad befolkning tittar på och känner efter.

Patxi tar tömmarna i Baskien

2011-11-03T07:55:00.010Z

Patxi López är de spanska socialisternas partiledare i Baskien tillika dess regeringschef. Hans namn - Patxi López - är perfekt. Det är en utmärkt beskrivning av hans politiska persona. Han är sossen som regerar Spaniens på alla sätt kanske mest volatila region med stöd av spanska högerpartiet Partido Popular. Sedan makttillträdet 2009 har han i egenskap av lehendakari sökt lansera sig som en enande kraft i Baskiens annars så fragmentariska politiska klimatet. Spanska socialistpartiets "filialer" i Baskien, Katalonien och Galicien är tillräckligt regionalt orienterade för att accepteras av den moderata nationalistiska medelklassen, samtidigt är López tillräckligt spansk i sin partitillhörighet och i sina idéer för att inte skrämma bort breda lager av den icke-nationalistiska klassen. Därmed står han närmare Spanien än baskiska nationalistpartiet PNV, men när det kommer till policy står han mycket närmare Baskien än Partido Popular.

Nu, under de politiska smekveckor som följer ETA:s beslut om att lägga ned vapnen, har Patxi López flyttat fram positionerna för att ta tag i tömmarna på den process som ska leda fram till fred. Som beskrivits i tidigare inlägg här på bloggen så är nyheten om ETA:s intentioner odelat positiv. Men, som jag också påpekat så är det exakt nu när freden ska materialiseras och försoningen initeras som allt det svåra och det plågsamma börjar. En sida kommer totalvägra varje form av politisk eftergift till ETA. En majoritet av Baskiens nationalistiska mylla kommer att kräva en möjlighet att på sikt få till stånd en folkomröstning i Baskien om sin nationella tillhörighet. De politiska skyttegravarna är alltså redan grävda, och nu väntar vi bara på att alla soldater ska krypa ned i sina respektiva led. Allt som krävs är att någon ska tända en gnista och röra om i grytan så att leden börjar röra sig.

López har nu tagit bladet från munnen och lagt fram ett förslag som kommer att forsla folk till sina respektive led. López talar om en bred överenskommelse med utgångspunkt i ETA:s upplösning samt i erkännandet av terrorismens offer. Följden av detta ska bli en flexibel fängelsepolitik som successivt kommer att flytta ETA:s fängelsekunder till Baskien samt ett legalt erkännande av samtliga politiska partier som uppfyller lagen.

López räcker alltså ut en hand till den samlade abertzalerörelsen att städa upp sig samtidigt som han ber det politiska etablissemanget och terroroffrens organisationer om en rejäl uppoffring. För en uppoffring är precis vad det är ur terrorofferorganisationeras synvinkel. "El acercamiento de presos", närmandet av fångar till Baskien, är en förhandlingspunkt som få är redo att gå bortom, men högern har säkerligen redan insett att man inte kan hålla abertzalevänstern borta från den elektorala demokratin. På varken principiella eller praktiska bevekelsegrunder.

För att knyta ihop denna enorma säck av aktörer och förhandlingspunkter tänker López instifta "el Instituto de la Memoria y la Tolerancia" som jag inte tror behöver någon vidare översättning. Institutet ska koordinera alla sina aktiviteter till minnet av terrorismens offer. Ett slags baskiskt "om detta må ni berätta". Nu när socialisterna faller som regndroppar inför det stundande valet 20 november har Patxi López en chans att positionera sig som Baskiens frälsare och fredsskapare. Han måste dock slåss med PNV:s patriarker om denna titel, som ser denna uppgift som sin födelserätt.

Vad är då så speciellt med hans namn? "Patxi" är förkortning av baskiska Frantzisko och är traditionellt det mest vardagsbaskiska namnet som finns. En bask är en "Patxi". "López" är spanskans svar på Svensson. Patxi López har således lika delar ordinary Joe från båda sidorna. Och han jobbar just nu på att förädla symbiosen mellan dessa två namn.

Maskrosbarn

2011-10-29T08:14:00.006Z

I torsdags morse nådde toppmötet mellan eurozonens ledare och bankerna fram till en överenskommelse om en hårklippning av den grekiska skulden. Avskrivning och nedskrivning. Reaktionerna har i bästa fall varit ljumma och ointresserade. Det är inget konstigt med det, mötet var torrt och inte särskilt upphetsande. Överlag är allt ganska trist faktiskt. EU sköter inte krisen rätt. USA slår Europa på fingrarna. Inget och ingen känns särskilt engagerande.

Samtidigt, i Sverige, veknar också den annars osviskligt optimistiska och passionerade Europa-entusiasmen. Inte ens liberaler och eurosossar tar ton som förr. Parallellt vinner skeptiker och kritiker mer terräng då man ser en utveckling där EU fortsätter hälla ner pengar i nära förestående bankrutter som tillfällig konstgjord andning.

Men, något annat som också annonserades i torsdags var också utvidgningen av ekonomi- och finanskommissionär Olli Rehns arbetsbeskrivning. Rehn kommer att få utökade instrument till sitt förfogande för att agera tillsynsman över nationell finanspolitik. Detta är - precis som EUObserver skriver - ett betydande steg mot en centraliserad europeisk finanspolitik. Institutionsbygget står klart nu.

Ordförande José Manuel Barroso gav arbetsbeskrivningen: "coordination, surveillance and enforcement in the area of economic governance".

Med det här arrangemanget kan kommissionen slå vakt om den finansiella politiken utan att tampas med medlemsstater i nya hybridorgan. Även om Olli Rehn i sitt torn i Bryssel inte har makt att själv utforma den löpande ekonomisk-finansiella politiken så innebär det likväl att nationella budgetar passerar förbi kommissionens näsa och även involveras i utvecklingen av nationella sparplaner. En fördragsändring diskuteras också, vilket skulle konkretisera den nya utveklingen till det bestående.

Det hela är intressant ur ett statsbildnings- och europeiseringsperspektiv. Den europeiska integrationen mot en enhetlig ekonomi har nu fått en motor. Normer kommer skapas genom inlärd budgetdisciplin och problemlösningen uniformeras. Vi kommer på sikt att se mer gemensam europeisk politisk praktik, vars utgångsunkt och ramverk formuleras av de europeiska institutionerna.

Detta behöver inte nödvändigtvis vara dåligt i sig, men innehållet i utvecklingen av den europeiska staten blåser oss medborgare förbi.

Barroso menar att "for a true European economic union both convergence and discipline is needed". Konvergens och disciplin.
EU kan bli dynamiskt när dess invånare går från att vara elektorat till att bli medborgare. Vi vet inte riktigt hur vi ska börja bara. Partierna och partipolitiken har ännu inte förmågan och inte heller fackföreningarna. Medierna är i regel snåla och ofta ointresserade vilket lämnar europeiska frågor av högt allmänintresse till en förenklande och revirpinkande diskurs. Fransoserna, polackerna, bönderna och fiskarna får nu samsas i den europeiska politparlören med "grekerna", "italienarna" och "rumänerna". Alla kategorier står i bestämd form pluralis men beskriver ofta väl rådande maktförhållanden, men vi människor som utgör dessa konstituerande begrepp är tyvärr blott reaktiva åskadare av det europeiska skådespelet.

Det europeiska medborgarskapet har ännu inte funnit den kanal som man behöver för att bli proaktiv i stället för reaktiv. Vi gör nog därför gott i att tala mer om hur vi vill att den europeiska apparaten ska se ut. Och om makt. Konvergens och disciplin är talande för tiden som präglas av kris och desperation. Talförmågan och uttrycksvägarna är knappa. Framtidens Europa är ett maskrosbarn

Vapnen på bordet

2011-10-21T00:42:00.005Z

Blott en dag efter att Batasuna-ledare offentligt givit sitt stöd åt slutsatserna från Kofi Annans uppmärksammade all-star-panel samt uppmanat ETA att lägga ned vapnen så kom igår kväll beskedet: ETA avslutar den väpnade kampen. Detta utan att uttrycka några egentliga krav eller villkor, som annars är vanligt. I videon uppmanar man däremot spanska och franska regeringen att öppna en direkt dialogväg för att lösa konfliktens konsekvenser. Detta är ett stort ögonblick, och jag tillåter mig att för en kort sekund känna lättnad. Men sen kommer alla tvivel. För precis som ETA skriver kommunikén, vägen framåt blir svår. "Konfliktens konsekvenser" handlar om främst om att flytta ETA-fångar till Baskien (idag är de utspridda över hela halvön, även på Kanarieöarna) och amnesti. I Madrid är viljan till eftergifter självklart låg, men det här är ingen vanlig vapenvila.

För att förstå tidpunkten för detta till synes historiska ögonblick bör vi ta ett par saker i beaktning. Dels har det fransk-spanska polissamarbetet försvårat ETA:s verksamhet avsevärt de senaste åren och de politisk-militära ledarna har arresterats på löpande band. Sedan 2008 har ETA:s politiska ledning brutits upp sex gånger och bara i år har 50 personer arresterats för samröre med ETA.

Illegaliseringen sedan 2002 av den politiska grenen Batasuna har också hållit abertzale-politikerna borta från de baskiska institutionerna. Detta har medfört en annan parallell utveckling där nya nationalistiska formationer skapas av Batasunafolket, men som anpassar sig till lagen ley de partidos. Baskien har styrts av Baskiens moderata nationalistparti PNV sedan demokratin infördes. Idag styrs Baskien sedan två år av Baskiska socialdemokrater i koalition med spanska nationalhögern.

Den väpnade kampen har inte fungerat, politikens dörrar är stängda. Det var dags nu. Baskien har gjort framsteg i sitt nationalistiska projekt efter år av PNV:s målmedvetna styre. Den baskiska identiten är djupt rotad hos befolkningen, välståndet är högst i Spanien och baskiska talas idag av fler människor än någonsin och tevekanaler, kulturliv och skolor talar baskiska idag.

Det återstår att se vad nästa steg kommer att bli. Rundabordssamtal mellan alla partier eller direktförhandlingar mellan inrikesministeriet och en handfull utvalda abertzale-ledare? Det blir nästa spanska regering som får den frågan i knät. ETA vet lika väl som alla andra att nästa regering blir en spansk högerregering, utan samma förkärlek för decentralisering och maktdelning som Zapatero. Inte ens regionalstyret Baskien går säkert för spanjorerna längre. De regerar till och med. Man vet om att man måste fokusera hela den nationalistiska rörelsen på de politiska institutionerna då man inte är i skick för väpnad kamp längre.
Staten vann den här gången. Det är en bra nyhet, särskilt för de otaliga som har trakasserats och hotats från sitt land och hem och lever sina liv med livvakter för att de skriver i en tidning. Det tragiska är att för de 829 döda finns ingen upprättelse och inte heller för deras familjer.

Schengen Schvängen - Europeisering one on one

2011-05-05T08:10:00.004+01:00

Schengen är under lupp igen. Avtalet som symboliserar den frihet som EU:s medborgare mest tar för givet, den fria rörligheten. Jag förvånas fortfarande av att jag kan åka till Madrid enbart med legitimation och tar med mig passet för säkerhets skull. Det kan ju inte vara så slappt? Oseriöst liksom.

Nu, i ljuset av gränstjaffset mellan Frankrike och Italien vill båda länderna få till en revidering av Schengen-avtalet och har vänt sig till Kommissionen. Tjaffset handlar om migranter. I första hand tunisiska migranter som kommit till italienska ön Lampedusa i tusental efter revolutionen i hemlandet. Italien får ingen hjälp av övriga EU-länder med att ta emot de 25 000 nordafrikanska migranterna och ger dessa tillfälliga uppehållstillstånd som gör att de kan röra sig inom EU och därmed åka till Frankrike, där de stöter på patrull och skickas tillbaks. Frankrike sätter hårt mot hårt.

Som SvD skriver idag så är motvillighet att släppa in migranter i landet inte skäl nog för att tillåta gränskontroller med vaktkurer likt back in the day, men Cecilia Malmström, kommissionär för juridiska och inrikesfrågor, säger nu att detta ska kunna ske i ytterst exceptionella omständigheter.

Grejen med Schengen, som ser till att västeuropéer som du och jag inte behöver ta med pass när vi tar en långhelg i Bremen eller semestrar på Korsika, är att det upprätthålls av medlemsstaterna. Det är alltså INTERnationellt, och inte SUPRAnationellt med bas i Bryssel. Nu, när kommisssionen blandas in, blir det Malmström och Bryssels byråkrater som bestämmer om vad som ska anses vara exceptionella omständigheter.

I samma tillfälle som jag skriver detta tänker jag; Och det är mycket bra. En sån viktig europeisk pelare som fri rörlighet ska inte utlämnas till den typen av regeringar som ploppar upp här och var i Europa i dag, och inte heller vara föremål för kortsiktiga elektorala egoboostar.

EU som politisk organisation och idé, är inte det mest populära idag. Vi ser dels att EU används som retorisk resurs i den nya partipolitiska bild som målas upp i hela unionen med exempelvis sverigedemokrater och sannfinländare. Men i och med finanskrisen får EU även klä skott för tyskt missnöje med att betala för mycket bailoutpengar, samt med att ställa för höga krav på Irlands bailout. Nu kan detta område europeiseras. Just när EU inte ligger på inne-listan i något land.

Frågan kvarstår dock om det kommer att tillåtas gränskontroller i fallet Frankrike-Italien. Malmström säger att Italien inte lider under migratorisk press, och oberoende utredare kallar bråket mellan Frankrike och Italien för "a shameful race to the bottom".

Europeisering, alltså förflyttning av makt från medlemsstaterna till "Bryssel" ses ofta som en avpolitisering eftersom politik fortfarande anses vara något som sker i nationella parlament. Det må vara hänt i vissa fall, men ju längre nationalstater och svagsinta europeiska ledare hålls från gränspolitiken desto bättre.

Batasuna byter namn till Sortu

2011-02-08T14:47:00.004Z

Igår presenterades det "nya Batasuna", med ny logga, namn och stadgar. Som jag skrev igår så präglas det nya partiet av ett fördömande av våld och avståndstagande från ETA:s väpnade kamp för att nå självständighet.

Partiet heter Sortu (Skapa) och har siktet inställt på att delta i den demokratiska processen efter 8 år i lagens skugga.

Som sades igår har denna utveckling förordats från Batasunas innersta och högsta krets under en längre tid. Inrikes- och vice statsminister Alfredo Pérez Rubalcaba har vid återkommande tillfällen sagt att Batasuna har två val; antingen nå ETA:s slut eller bryta helt med ETA.

Det är uppenbart att Batasunas enda val är att bryta med den väpnade kampen. Rufi Etxeberría, tidigare framstående Batasunamedlem och nu Sortus mest framstående språkrör, säger i en radiointervju att partiets nya inriktning är oåterkallerlig. Med referens till det fängslade före detta Batasuna-språkröret Arnaldo Otegis uttalanden i oktober om att den väpnade kampen är inkompatibel med självständighetskampen, säger Etxeberría att beslutet togs för ett år sedan, men att den interna debatten måste få ta sin tid.

Även flera fängslade ETA-medlemmar och dissidenter inom terroristorganisationen har deklarerat sitt stöd för att lägga ned den väpnade kampen.

Hur taggade är då det politiska etablissemanget? Statsåklagaren har tagit emot Sortus "ansökan" om legalisering. Patxi López, socialedemokrat och baskisk regeringschef säger att det är Sortus ansvar att nu ingjuta förtroende bland alla som tvivlar på den nya given. Maite Pagazaurtundua, hustru till den av ETA mördade kommunalpolischefen Joseba Pagazaurtundua säger radiokanalen Onda Cero att "los abertzales" vet hur man skapar optiska illusioner och att de ännu inte har tagit ansvar för sina handlingar.

Precis som sig bör, har regeringen erkänt Sortus nya inriktning, men tänker varken göra kullerbyttor eller initiera några former av samtal innan Sortu lagt handlingar bakom sina ord. Precis som man Rubalcaba sa vid tiden för ETA:s "permanenta vapenvila": "Det är inte vad vi vill höra, det är en nyhet, men det är inte nyheten."

Maite Pagazaurtundua träffar rätt i sin beskrivning av Sortus nuvarande läge. Partiet måste nu gå igenom en längre period av intensiv granskning och leva upp till de krav man ställer på statsapparaten, lagboken och den demokratiska process som man vill ta del av. Att skapa ordning i partiet kommer nu bli den största utmaningen. Kommer man att kunna hålla skutan på rätt kurs nu? Detta är abertzalevänsterns mest ambitiösa avsiktsförklaring någonsin och partiets kredibilitet och legitimitet balanserar på ett knivsegg.

Samtliga baskiska partiet sände representanter till Sortus kongress. En legalisering av Sortu kan mobilisera sofliggarröster till 22 maj så att nationalistpartierna kan ta tillbaka regeringsmakten i Baskien. Nu har dock PP i senaten tagit avstånd från en legalsiering av Sortu då man anser det finnas för mycket som talar emot.

Om detta sätter igång en inrikesdebatt om terror och lag mellan PSOE och PP så blir det en tröttsam och fruktlös debatt. Socialisterna i regeringen kommer inte att ställa sig i en sådan situation där PP kan ta elektorala "Soft on terror-poäng".

Misstro och återhållsamhet präglar det spanskapolitiska etablissemanget. Det är en blandning av självbevarelsedrift och elektoral strategi. Man har blivit lurad förut av ETA, och att visa en hård linje mot hela abertzalerörelsen, i vilken form den än må visa sig, är alltid en vinst i det långa loppet.

Sortus uppgift och ansvar nu är att verka för att tvätta bort splittringarna och rädslan som präglar det baskiska samhället. Först då gör de rätt för sig och förtjänar det stöd som deltagandet i ett val skulle innebära. Återigen, detta är fortfarande inte nyheten vi väntar på, men det är ett välbehövligt steg utan vilket ingen väg mot fred existerar.

Batasuna tar avstånd ifrån våld

2011-02-07T07:01:00.007Z

En av de mest komplicerade bitarna av spansk inrikespolitik handlar sedan ett par år tillbaka om Batasunas roll i den baskiska frigörelsekampen. Sedan 2003 är man ett illegalt parti, på grund av sitt politiska och ekonomiska stöd till terroristorganisationen ETA men också för att man som organisation inte fördömer ETA:s våldshandlingar. Idag måndag formulerar Batasuna i Bilbao sina nya stadgar i vilka man tar avstånd från politiskt våld och ETA:s framtida terrordåd.

De nya stadgarnas namn och logga kommer att annonseras imorgon tisdag för allmänheten. Det som presenteras är alltså en ny politisk formation med en ny partikultur som avser att delta på laglig väg i det politisk-elektorala samtalet. Rufi Etxebarria är en av de talespersoner som lett denna utveckling (här finns intervju på engelska med El País från förra året) och har låtit meddela att "Batasunas politiska projekt bestämms utifrån partiets medlemmar enligt demokratiska principer och kommer inte att acceptera att användas för andra strategier än de rent politiska och demokratiska". Även den fängslade Batasuna-ledaren Arnaldo Otegi har tidigare talat om behovet att bryta med ETA och våldet.

Partilagen, klubbad under José María Aznars regeringstid, har varit en flisa i ögat på det baskiska politiska livet sedan dess implementering, och Batasunaföreträdare har vid varje kommun- och regionalval ställt upp som kandidater för nya nationalistiska formationer såsom Baskiska kommunistpartiet (EHAK) och Baskisk Nationalistisk Aktion (ANV).

Det problematiska med partilagen är just dess tveeggade karaktär där lagen å ena sidan gör en politisk normgivande markering ifråga om hur det politiska samtalet ska se ut samtidigt som man stryper pengaflödet till ETA. Samtidigt isolerar man stora mängder abertzale-sympatisörer genom att illegalisera deras röster och åsikter. Batasuna har ett stöd på ca 15 % i Baskien, och något mindre i Navarra. Läs här om valresultat över tid.

Utvecklingen mot vad som sker idag inom Batasuna har länge varit oundviklig. Den väpnade kampen mot spanska staten har fungerat dåligt, särskilt sedan spansk och fransk polis började sitt framgångsrika samarbete. Splittringarna inom partiet rörande den väpnade kampen har gjort det politiska arbetet uddlöst och man har tvingats slåss mot statens och lagens väderkvarnar utan att detta genererat ökat folkligt stöd. I stället har man sett den baskiska regeringen tas över av spanjorerna i PSOE och PP och Joan José Ibarretxe från moderata Baskiska Nationalistpartiet (PNV) blev förgrundsfigur för baskisk självständighet och den konservativa Madridpressens främsta hatobjekt.

Julen Madariaga, en av ETA:s grundare, tidigare framstående medlem av Herri Batasuna (föregångspartiet till Batasuna) och medgrundare till Aralar säger i dokumentärfilmen La Pelota Vasca att en stor skillnad mellan idag och när ETA grundades är att då var alla överens om att det politiska styret alltid skulle vara överordnat den väpnade kampen och ETA:s militära bord. Detta var en princip som inte skulle kompromissas med, men som kom att bli verklighet under 80-talet och framåt.

Batasuna vill med denna nya giv självklart häva sig över partilagen, men också hitta en ny politisk aktionslinje och återigen etablera sig som det självklara nationalistiska vänsteralternativet. Extra viktigt i dagar som dessa då den baskiska regeringen delas av PSOE och PP.

Jag hoppas på en snabb uppdatering under måndagen och tisdagen.

Malmströms märkliga utspel

2010-10-23T09:07:00.003Z

På måndagens Brännpunkt skrev Cecilia Malmström (fp), EU-kommissionär för inrikes- och rättsliga frågor, om den globala människohandeln och de utmaningar som EU står inför på detta område. Den är viktig att bekämpa framhåller Malmström och redogör för ett lagförslag som hon lade fram i vintras. Ett förslag som sedan beaktas i symbios mellan EU-parlamentet och Rådet för beslut.

Förslaget som Malmström redogör för är ett intressant exempel på den politiska processen i Bryssel. Förslaget vill samla mer samarbete till Bryssel, och i förlängningen och praktiken poola fler befogenheter i Bryssel. ”Mer makt till EU” kanske låter som en vidlyftig beskrivning av Malmströms förslag, men den är faktiskt korrekt. Och det kan väl vara okej? Det intressanta är att det är ett så bra exempel på vad som faktiskt menas med fraser som ökat samarbete, arbeta tillsammans, gränsöverskridande, dela informationen och kommunicera bättre. Europeisk integration kan vara lika mjuk som effektiv. ”Ökade ansträngningar i samarbetet” kring särskilda frågor är embryot till ökad lagstiftning från Bryssel. Här handlar det om rättsliga frågor och inre säkerhet, vilket kan ses som svårforcerade öppningar i även de mest EU-vänliga nationalstater. Men i mångt och mycket är Malmströms förslag fortfarande en fråga om just det där flummiga ”ökat samarbete och kommunikation”.

Jo, det är vad Malmström nämner till största del, och däri ligger det långsiktiga och effektiva europeiska politybygget (jag använder ordet ”polity” eftersom ”stat” fortfarande är för tidigt att prata om). Samarbete mellan myndigheter och delad information konsoliderar kommunikationsvägar och skapar gemensamma institutioner.

Detta innebär en skarpare byråkratisk infrastruktur och de gemensamma institutionerna krattar i sin tur manegen åt ökad grad av delade verklighetsuppfattningar och standardisering av politiska lösningar. Nationella myndigheter och institutioner involveras och omfattas självklart av denna utveckling. De är en integral del av det institutionella maskineriet, vilket gör det problematiskt att tala om ett europeiskt ”centrum”. Sålunda opererar politisk integration a`la EU. Politisk integration i EU:s fall handlar mer om modus operandi och comme-il-faut än ny lagstiftning.

Sedan var det också saken om ökad harmonisering av juridiken ifråga om definition och straffskala. Detta område är en direkt strävan mot ökad rättslig enhetlighet i unionen och har mycket kraftfull normskapande kvaliteter. En lag påverkar inte alla länder i lika hög grad ska tilläggas, men kan ganska snabbt skapa ökat politiskt samförstånd.

Men det når inte längre. EU:s problem består just i att man inte vet hur man skapar bred politisk integration som inkluderar medborgarna. Margot Wallström lyckades nog aldrig riktigt i sin roll som det inkluderande och kommunicerande ansiktet utåt. Mer om detta framöver.

Ett upprop för ökad integration av polisarbete, information, myndigheter samt lag & rätt är vad Cecilia Malmström beskriver, och i detta finns egentligen inget uppseendeväckande. Det enda som kändes märkligt med texten var Malmströms kämpiga försök till att inte låta begreppet ”slavhandel” handla om kön. Trafficking är ett ord som i alla fall för mig i första hand handlar om kvinnoslavhandelns makroekonomi, eftersom de utsatta i de allra flesta fallen är kvinnor som säljs som sex- eller arbetsslav. Jag tycker det är alldeles utmärkt att Malmström tar upp exempel på andra former organiserad slavhandel, men jag förstår inte hennes poäng.

Antingen är det en uppfattning och markering mot en genusorienterad förståelse av slavhandeln (vilket jag i viss mån betvivlar) eller så är det en markering mot att frågan ska ses som just, en kvinnofråga. Får ett initiativ bättre genomslag om det uppfattas som ett ”generellt” problem än ett ”särintresse”?

Tysta steg mot integration

2010-10-06T16:39:00.004Z

Finanskrisen 2008 tände en eld i bakarna på Europas ledare. De rörde sig med blixtens hastighet fram och tillbaka mellan krishantering i Kaukasus och toppmöten i Paris och Bryssel. Den mest ihärdiga av ifrågavarande bakar tillhörde Presidént Nicolas Sarkozy, EU-ordförande vid tiden.

Laissez-faire var slut, förkunnade Sarkozy, det var dags för en ny kapitalistisk ordning. Reglering och övervakning av den finansiella sektorn skulle bli den nya tidens melodi och det var Sarkozy som skulle dirigera fiolerna. Sarkozys nya karriär var utstakad.

Detta var dock ingen ny giv från franskt håll. Den traditionella starka franska statsdirigismen har länge varit en tongivande aspekt av fransk EU-politik, särskilt när det kommer till finanspolitik. Historiskt har fransk finansiell interventionism stoppats av tysk nykterhetstradition i förhållande till ekonomi och Europeiska centralbanken.

Finanskrisen, i kombination med franskt ordförandeskap satte återigen denna fråga på den europeiska dagordningen. Storslagna möten och Sarkozys utspel öppnade dock inte den europeiska ”gouvernement économique-musslan”.

I EU öppnas inga musslor hur som helst. Inte ens under kriser. Under de två gångna åren har mycket diskuterats, men det blir inga musslor. Nyligen föreslog kommissionen dock öppnandet av en enorm mussla som gäller kommissionens rätt till översikt av nationella budgetar innan de presenteras för nationella parlament. Ett djärvt förslag av kommissionen visst, men de flesta insåg nog att det inte skulle gå igenom.

Hade detta blivit verklighet så skulle det i praktiken innebära ett enormt steg mot djupare europeisk integration eftersom Bryssel skulle få sista ordet om nationell ekonomisk policy och även kunna blåsa i visslan när man ögnade igenom en alltför spendersam budget. Det är det som är grejen med europeisk integration. Den fullbordas aldrig, utan fördjupas bara, blir bredare, och skapar tjockare ringar på den vattenyta som täcker de europeiska staternas förehavanden.

Nu blev det inte så, men den berömda stabilitetspakten som sattes upp för att skydda EMU-samarbetet och som de flesta EU-stater högaktningsfullt har skitit i den senaste tiden, verkar vara på väg att stärkas. Taket på högst tre procent budgetunderskott har sedan länge överskridits av flertalet stater som har fått känna på kraftiga reprimander och ett och annat pekfinger riktat i sin riktning. Senare när EU:s motorer Tyskland och Frankrike började hänga utanför gränsen förstod de flesta att något inte funkade och nu när vi ser tioprocentiga budgetunderskott här och var så fick det räcka.

Som sagt, det är ingen dramatisk öppning av någon mussla, men det innebär att man slutför det jobb man en gång startade och sätter lite muskel bakom sina regleringar. Ett litet steg för EU förvisso, men det är fortfarande en verklig åtstramning av stabilitetspakten, ämnad att hålla medlemsstaterna i finansiellt schack.

Sålunda dansar europeisk integration in i medlemsstaternas hjärtan, och, vilket bör tilläggas, är än mer effektivt än att förflytta makt och kontroll till Bryssel. På det här sättet kommer stabilitetspakten i sin nuvarande form att skapa det politiska resultat som den tidigare inte lyckades med.

Medlemsstaterna har fortfarande frihet under ansvar, men nu menar man allvar.

Sveriges riksdag - May you live in interesting times

2010-10-06T15:55:00.007Z

”Tillvaron måste vara fattbar. Förvägra människan hennes undanflykter och hon blir vansinnig”.

Det är inte första gången jag plankar Jarl Kulles Gustaf-Adolf Ekdahl här på bloggen. För mig är det är svårt att komma runt honom. Jag såg Bergmans Fanny och Alexander som relativt ung och hänfördes av filmen. Det var på landstället i Roslagen som min familj hyrde tillsammans med mina kusiner som jag såg filmen för första gången. Personerna, scenografin och de varma gemenskaperna som på det naturligaste sätt blandades med den iskallaste ondskan väckte något inom mig som gjorde att hur trött jag än blev så kunde jag inte riktigt sluta titta.

Den sherryfryntlige restaurangdirektören Gustaf-Adolf Ekdahls avslutningstal till familjen och dit tillhörande teaterfolk var kanske inte något jag tog vidare fasta på i tolvårsåldern. Det kom tillbaka till mig under studietiden och strukturalismen och sociologin. När de värdebärande samhällspelarna undergrävs inträder förvirring och social oro och anomi enligt sociologins traditionella högdjur.

”Vi Ekdahlare finns inte i den här världen för att genomskåda den, vi ska leva i den lilla världen. Den goda maten, det milda leendet, att vara snäll, och det är inte det minsta skamligt att vara lycklig när det finns anledning att vara lycklig. Vi Ekdahlare älskar våra undanflykter”.

Strukturalismen handlade just om att demaskera de motsatsförhållanden som bygger upp det vi förstår som verklighet och sanning. Här började jag tänka på Gustaf-Adolf Ekdahls känslomässiga konjakskaskader.

Det som jag ser som mest utmärkande för vår samtid är att vi tankemässigt går några steg efter våra egna framsteg i den meningen att vi ligger efter i vår förmåga att införliva omständigheternas förändringskrav i våra egna liv. Många kan kanske skriva under på att äktenskapet måste vara en institution som är fri från könsmallar eller att arbeten, pengar, jord och stad inte tillhör någon mer än någon annan. Men i praktiken har intuitionen och intellektets instinkter konstituerats av särskilda verklighetsbeskrivningar som i tider av osäkerhet och knapphet kan komma att manifesteras i reaktion och längtan efter raka och enkla lösningar på omständigheter och problem vars komplexitet är så pass mycket större än tidigare.

Denna svårighet är dock inte universell och framför allt delas den inte av alla medborgare enligt en enhetlig skala. Häri manifesteras ojämlikheten och – om man så vill – den postmoderna klasskillnaden.

I svenskan skriver Rolf Gustafsson att ”rösterna på SD uttrycker en diffus, oprecis frustration. Ett missnöje som uppenbarligen i hög grad drabbar socialdemokratin, en gång i tiden själva garanten för folkhemmets invanda trygghet. Nu vacklar den och står handfallen. Då öppnas dörren till allehanda slags nostalgi, populism, protester och lokalpatriotism”.

Precis som för Ekdahlarna kryper osäkerheten allt längre inpå medan världen runt omkring oss förändras snabbare än vad den enskilde individen hinner med. Meningsskapande tankesystem utmanas; kärnfamiljen, den samhällsbärande religionen, lag och rätt. Tillvaron måste vara fattbar, eller i alla fall göras fattbar i en glokal vardag. Vi tar till undanflykterna från meningslösheten, annars börjar ger vi efter för desperationens nycker när den kryper som närmast inpå. Det är inte bara i Sverige det händer, och det är inte i Sverige det är som värst.

Europas främsta utmaning ligger inte i första hand i en lyckad Lissabonstrategi, utan i en självrannsakan som kan bli långdragen, svår och plågsam. Desperation, osäkerhet och frustration är klibbiga ting som gärna klibbar ihop sig med förnuftets yttre regioner. Den lilla världen är - för många plågsamt nog - förbi, och undanflykterna.... ja mer får vi nog se.

Talet om valet - Sahlinvalet!

2010-09-29T10:40:00.003Z

Valrörelser måste definieras. De måste betyda något och fylla en funktion i en större skala för de involverade. Eller i alla fall för de personer som är i den situationen att de kan ge sig in i leken att definiera sin politiska samtid.

Välfärd, kosacker, Göran Persson, maxtaxa och språktest: Det känns nog ändå som att dessa prefix kan lära oss något om vad som stod på spel. Vad ska definiera valet i år? Många försöker, många har försökt och många kommer att fortsätta. Ju fler utspel, överraskningar och diskussioner som sköljer våra fötter skapar i sinom en tid en summa. Denna summa måste sedan tolkas enligt uttolkarens politiska preferenser och om ett par år, kanske fler, kan vi skriva in nya prefix i den svenska politikens annaler.

Denna text började jag skriva på redan under valrörelsens zenit, och då det var i alla fall min bestämda uppfattning att valet främst handlade om opinionsundersökningarna. Det var detta vi skrev om, det var detta jag talade med partisekreterare om och det var dessa opinionsundersökningar som låg till grund för alla prematura analyser av vissa partiers oundvikliga framtid.

Centern måste välja stol, hette det. Eller i alla fall en annan bredare stol som kunde rymma legitimitet åt såväl gamla som nya centeristas. Mest press låg på partiledaren Maud Olofsson som var den individ som dragit partiet i en EU-positiv, kärnkraftsvänlig och LAS-utmanande riktning.

Socialdemokraterna påverkades tveklöst av undersökningarna. Siffrorna pekade mot rekordlåga nivåer, Mona Sahlins kompetens och förtroende ifrågasattes kraftigt från alla håll, ungefär vid samma tillfälle som folk började vänja sig vid att se Fredrik Reinfeldt i viktiga internationella sammanhang som EU-ordförande och i Financial Times-artiklar där Reinfeldt-Borg pekades ut som några av Europas mest förnuftiga krishanterare.

Moderaterna hade vid detta tillfälle inte bara lyckats likna sossarna i så måtto att det inte upplevdes som det ultimata uttrycket för ren ondska att rösta på dem, de kunde nu hantera en kris som vilka förvaltarsossar som helst.

Miljöpartiets framgångar hänvisades till besuttna slagordsradikaler i storstäderna som diggade alternativet till socialdemokraterna med visionen om samhällets framsteg mot en grönare och skönare värld. Referenserna som stod till bords dignade av caffé latte och broccoli.

Dessutom pratades det om att liberalgurun Johan Norberg hade politiska känslor för Maria Wetterstrand!! Det ryktades minsann om att hon var liberal. Kunde detta vara sant? Kunde Wetterstrand och Ayn Rand ställas i samma rum utan att den ideologiska koherensen rubbades? Tidskriften Neo anordnade ett sprängfyllt seminarium under Almedalsveckan för att reda ut det begreppen, och kärleksaffären fick ett snöpligt slut. Wetterstrands liberala böjelser till trots räckte inte hela vägen för Johan Norberg. Men frågan fick i alla fall ett svar, Wetterstrand var ingen liberal.

Opinionsundersökningar var det ja. Sverigedemokraterna figurerade där också i skuggorna. De fluktuerade likt en opålitlig valutakurs mellan tre och sex procent, och sen landade man på 5,7 procent, större än både vänsterpartiet och kristdemokraterna. Ingen visste riktigt hur att hantera denna politiska influensa som bara verkade växa sig starkare och starkare. En debattartikel i DN påpekade att både det politiska etablissemanget och medierna hade gjort allt fel i detta ärende. Man hade först och främst inte tagit i de problem som Sverigedemokraternas väljare brydde sig om. Och när man hade gjort det hade man gjort fel.

Den största postelektorala snackisen handlade just om detta: Hur har vi misslyckats så kapitalt med det politiska samtalet att ett parti som detta samlar ihop 20 riksdagsmandat? Denna fråga inbegriper alla medborgare, inkluderat politiker och medieföreträdare.

Även om valet 2010 förtjänar att kallas ”sd-valet” med ledning av valreslutatet och de massiva demonstrationer som följde, så är det också frestande att låta det gå till historien som ”liberal-valet” i klassen ”medieendogami”: Folkpartiet tog bort ”liberalerna” från sina valaffischer och ordet liberalism lös med sin frånvaro i jämförelse med för fyra år sedan (folk har vid det här laget kanske lärt sig läxan att inte outa sig ideologiskt för mycket).

Notera också att frågan om vissa partiers och politikers antydda liberalism ansågs mycket viktig att utreda i mediesammanhang. Förutom fallet Wetterstrand som behandlades ovan så läste jag en ledare i SvD under Almedalsveckan där ordet liberal eller liberalism förekom 35 gånger. För mig är saken glasklar. Liberalen är vår tids marxist; bokstavstrogen och avgudadyrkare. Men ingen riktig valvinnare, det förstod också Jan Björklund. Nu ser vi resultatet av den svenska högerns avståndstagande från ideologi och liberalism.

Men det var knappast detta som avgjorde valet. Valet 2010 tillhör Mona Sahlin. Det är inte bara det att socialdemokratin som rörelse har imploderat i desperat navelskådande eller att sossarnas förstafemma (Sahlin, Östros, Bodström och Eliasson/Ahlin(?)) stod sig svag mot Moderaternas dito.

Oberoende talet om medial konspiration eller genusskevheter så var Sahlins förtroende dels som ledare för den svenska socialdemokratin och dels som framtida statsminister kört i botten. Reinfeldt och moderaterna behövde egentligen bara luta sig mot den negationen så skulle en andra mandatperiod vara säkrad. Mona Sahlin blev valets knytpunkt kring vilket Per Schlingmann skickligt hamrade ut budskapet om vem man vill ska leda Sverige.

Mona Sahlin hade erfarenheten, men aldrig riktigt satts på prov, aldrig riktigt synts i internationella sammanhang och hon hade definitivt ingen Borg att backas upp av om det skulle bli fajt (var Thomas Östros höll hus under valrörelsen lämnar jag åt någon annan att reda ut). Genom att en så stor skugga låg över Sahlin, som varken hon eller socialdemokratin lyckades ta sig ur, blev det desto mer ljus över för Reinfeldt/Borg. Sakfrågorna där de rödgröna hade ett uppenbart smashläge rådde inte på den dikotomin. Vad som gör Fredrik Reinfeldt till en trygg och kompetent politiker har fortfarande inte riktigt definierats utan bara vägts mot en skadeskjuten Sahlin.

En vapenvila som ställer frågor

2010-09-05T10:54:00.004Z

Brakblogg har legat nere under en längre tid på grund av mina åtaganden som politisk reporter på Maktkamp24. Med anledning av dagens nyhet kände jag att det fanns anlednign att skriva en rad i ärendet.

Återigen ett eld upphör från terroristorganisationen ETA (Euskadi Ta Askatasuna, Baskien Och Frihet). I dag vid lunchtid annonserades videon på BBC.

Underrubriken lyder att man inte vet huruvida det handlar om en permanent nedläggning av vapnen eller om att man vill ladda om batterierna och spara lite pengar. Tidigare har dessa situationer lett till plattformer för fredsprocesser som moderata baskiska nationalistiska partier deltar i tillsammans med de större spanska nationella partierna PP och PSOE.

När förhandlingarna väl bryts finns det alla anledning att tänka på vad som står på spel. Oftast har det att göra med interna brytningar inom organisationen. När spansk och fransk polis slagit till mot det politiska och militära ledarskiktet skapas ett tomrum som återigen materialiseras under den relativa oordning som råder under förhandlingarna. Frågan om nationell självständighet är en central fråga för ETA, och det ökade självstyret inom ramarna för de regionala autonomin har ETA alltid sett som en kontrollerande och assimilerande institutionell form av kolonisering från den spanska Staten. Det som är att vänta är en komplicerad debatt i form av en demokratisk plattform/politiskt smörgåsbord med många deltagare.

Summan av dessa lärdomar är att det intressanta inte är vapenvilan i sig, utan snarare vad som sker de nästkommande dagarna. Hur agerar de politisk agenterna som omringar ETA, det vill säga PNV (borgerliga moderata nationalister), EA (socialdemokratiska moderata nationalister), Batasuna (ETA:s socialistiska politiska arm, illegaliserade) samt Spaniens politiska centrum.

För resten går det inte särskilt bra för regeringen ZP just nu. Om något kan skifta fokus från kris och arbetslöshet i Spanien så är det ett fotbollsguld eller en vapenvila.

Ur kaoset normen

2010-05-13T12:24:00.007+01:00

Sedan finanskrisen 2008 tog över stafettpinnen från klimathotet som den internationella intelligentsians favoritsamtal har forskningsmyllan grönskat som aldrig förr. För EU-forskare var Sarkozys och Frankrikes ordförandeskap mellan juli och december en blomstrande tid med utspel, toppmöten, reformer och konflikter att sätta in i olika teoretiska system.

Det har alltså på ett perverst sätt varit en intressant och spännande tid - med avseende på de socio-ekonomiska lidanden som krisen fört med sig - och särskilt iögonfallande var denna artikel i gårdagens DN.

EU är på flera sätt en organisation som drar sig för att sätta upp fyrkantiga lagverk som reglerar medlemsstaternas förehavanden. De nationella regeringarna driver ju i någon mån en nationell politisk agenda (i vilken utsträckning detta sker är hyperintressant men som vi kan lämna till ett annat inlägg). I stället har man ramverk som visar på riktning som alla staterna ska gå åt som till exempel stabiliseringspakten så att inga enskilda stater drar ner euron i träsket genom vidlyftiga offentliga finanser. Detta kallas soft law eller Open Method of Coordination. Om någon stat övertrasserar kontot kommer inget ångestfyllt brev från banken, men väl skäll, böter och offentliga förödmjukelser från Bryssel; naming and shaming.

Kärnfrågan för allt som rör organisationen EU (i alla fall här på Brakblogg) är just relationen mellan å ena sidan det överstatliga EU (överstatlighet, tänk vilka fula referenser det ordet för med sig) och å andra sidan medlemsstaterna. Just ekonomisk-finansiella frågor är det område som EU håller för nationella angelägenheter. I alla fall i sin praxis; Frankrike har länge verkat för ett EU med större befogenheter på finansområdet, precis som är fallet i den franska nationella politiken, så kallad gouvernement économique. Det är här det blir intressant, vilket framgår DN-artikeln där ekonomikommissionär Olli Rehn föreslår att EU-kommissionen granskar nationella budgetar innan de presenteras för nationella parlament:

-Genom att skapa en ”europeisk termin” för samordning av den ekonomiska politiken kan medlemsländerna gynnas av tidig samsyn på europeisk nivå, säger Rehn.

Först och främst är detta förslag en stark symbolisk förskjutning av de politiska relationerna mellan EU och medlemsstaterna. För det andra är detta ett utmärkt exempel på hur fördjupad europeisk integration går till. Ur kaotiska situationer framtvingas nya, gemensamma former av problemlösning som i förlängningen formas till lagar, gemensamma ramverk för handling, normer, värderingar och politisk kultur.

Kriser öppnar fönster i en organisation för konsolidering av praxis och handlingsnormer. Fönstret står kanske inte på vid gavel, men nog drar det en del i förhandlingsrummen. Det som vi nu ser ske med gigantiska räddningspaket och oroliga politiker som måste koordinera internationellt ansvar med inhemsk opinion, handlar inte bara om att tygla den grekiska sjukan från att spridas, utan kanske i högre grad om att enas kring hur man undviker att ens närma sig en liknande situation i framtiden. Alltså, om kontroll.

Nu, i och med den grekiska finanskatastrofen och Portugal och Spanien som möjliga nära förestående fall, har naming and shaming-mekanismen tagit sin sista runda och ska därmed föregås av europeisk budgetkontroll för att konsolidera politisk kontroll av stabilitetspakten och EMU. Medlemsstarna kommer att sprattla emot i varierande grad och ingenting är avgjort.

Sålunda dansar EU-apparaten sig in i medlemsstaternas korridorer. Vi får se hur detta tas emot inom en snar framtid. Hur som helst är det politisk mumma för alla typer av euroskeptiker, från etablerade mittenpartier via nationalistiska moderater till populistiska xenofober.

Om skuggorna i Spaniens ekonomi

2010-04-24T06:32:00.005Z

Varje vecka samma sak. The Economists europeiska rapportering trampar spanskt vatten den senaste tiden. Spaniens arbetslöshet verkar reta gallfeber på oss alla. Den har nu nått 20 procent och finansminister Salgado lanserar nya ekonomiska riktlinjer för att stimulera en smidig tillbakagång till positiv tillväxt utan att skära i arbetslöshetsersättning och anställningsvillkor. Nu lyser landets alla dagstidningars med nyheten att regeringen tänker göra uppsägningar billigare. En strängare krispolitik alltså.

Men varje vecka är den spanska ekonomiska såpan ekonomisidornas tapet, inte bara i The Economist. Det finns en vilja att få grepp om situationen, att veta vad som är hemligheten, att förstå. Hur kan ett land slå huvudet genom taket på 20 procents arbetslöshet utan någon nämnvärd sociopolitisk reaktion? Den sociala revolution som facket talade om har som bekant inte förekommit och upploppen har stått tillbaka till förmån för en handfull demonstrationer. Inte ens omval har kommit på tal, vilket har sin förklaring i oppositionen Partido Populars relativt svaga ställning med interna stridigheter och korruptionsskandaler. För den ständigt ifrågasatte Mariano Rajoy är det mer förnuftigt att vänta ut Zapatero till 2012, även om krisen kan ha hunnit vända till dess och det kan bli svårt att övertyga folk om vikten av att byta regering. Särskilt om alternativet i dagsläget inte kan erbjuda vare sig fräschör eller vision.

En tjugoprocentig arbetslöshet behöver inte märkas i dagens storstäder. De som först och allra främst har förlorat jobben är de nya spanska medborgarna med osäkra anställningar i byggsektorn. I Spanien är arbetsmarknaden mycket delad; antingen har man ett kontrakt hugget i sten, eller så sitter man mycket löst. Arbetslösheten är för övrigt mycket stark bland ungdomar (40 procent), men det mest iögonfallande är klart den svarta arbetsmarknaden. Hur många vänner, bekanta, vänners bekanta och människor jag lärt känna på barer, fester och middagar berättar inte om hur de har lyckats bli uppsagda från sitt jobb och arbetar nu svart samtidigt som man får full arbetslöshetsersättning. Samma ersättning som dessutom nyligen ökades av regeringen Zapatero för att stötta utsätta familjer.

Den informella arbetsmarknaden är mycket stor, och utgör en central del av det ekonomiska vardagslivet. Ett annat mycket vanligt exempel är familjer med garage, lägenheter och våningar som hyrs ut svart, och därmed bör spanska arbetslöshetssiffror förstås med en viss eftertanke. Ska man därmed ta Spaniens problem med en klackspark? Nej. Dessa aspekter av den ekonomiska kulturen kan emellertid vara en del av förklaringen till att de sociopolitiska problemen inte tagit sig så starka uttryck man kunde föreställa sig.

Kort om riksdagen och folkmord

2010-03-13T08:21:00.004Z

Sveriges riksdag erkände det ottomanska folkmordet på armenierna från 1915. Det opinionsmässiga efterskalvet handlar kanske inte så mycket om Turkiet eller huruvida beslutet var fel i sak utan snarare om huruvida en riksdagsförsamling ens bör uttala sig i dessa frågor. Man menar att en folkförsamling inte ska hålla på med historieskrivning utan lämna detta till akademin och samhällsdebatten.

Det är en utmärkt debatt, som snuddar vid den fantastiska frågan om vad som får rubriceras som politik och inte. Jag är inledningsvis beredd att hålla med nej-sidan, det känns onödigt att nationella parlament slänger ur sig historiska postulat till höger och vänster. Jag tror dock inte att vi kan undgå frågan om Ottomanerna och Armenierna. Särskilt inte när Turkiet är en EU-kandidat och faktiskt aktivt tillämpar lagar som omöjliggör samma debatt som åberopas av den sida som inte vill att en politisk församling ska uttala sig i ärendet.

Så länge dessa lagar straffar de individer som uttalar sig mot den officiella versionen i Turkiet så är det nog omöjligt att inte "klåfingriga" nationella parlament "läger näsan i blöt" (har inte inflationen på dessa käcka uttryck gått lite väl långt?). Att historia är politik är väl ingen nyhet, med eller utan parlament.

SD – de kroniska melankolikerna

2010-02-27T10:23:00.003Z

Jimmie är orolig för svenska värden, definitionen och klassificeringen av det svenska jaget. Eftersom Sverige fortfarande existerar som kategoriskt koncept, så finns det tydligen ett behov av att fylla tomrummet i uppslagsboken i de flytande gränsernas rädslofyllda tillvaro. En rubrik som saknar brödtext känns obekvämt, ett tomrum på höger sida av likhetstecknet ger direkt ångest.

Moderniteten är ju svår, när den rycker upp allt med rötterna, och inför dess påträngande grymhet måste vi alla ställas någon gång. Grymheten att ingenting varar, identiteternas förgänglighet och synteserna av kulturella erfarenheter. Vissa kommer igenom detta via själva insikten om förgängligheten, medan andra inte kommer ur sorgen. Är Jimmie och Sverigedemokraterna i själva verket en större samling melankoliker som inte lyckats lösgöra sig själva från den nationella förlusten? De är melankolikerna utan ett band, som hittade ett parti.

Den olyckliga och omöjliga kärleken är väl många gånger kärnan till vita mäns musikaliska känsloyttringar. Det ter sig omöjligt att acceptera förlusten av sin älskade/sin älskade nation, precis som föreställningen av den svenska nationen slipper ur fingrarna på var person som försöker fånga den. Vissa skriver då bedårande låtar som heter ”I want the one I can’t have” eller hjärtskärande textrader som ”I know it’s over, still I cling”, andra investerar sin neuros i politiken. Hade Sverigedemokraterna varit ett band hade de varit Weeping Willows, fast rasister.

Europas själasökande

2010-02-26T19:57:00.003Z

Den franska parlamentariska debatten kring den nationella identiteten föranleddes av Schweiz Non/Nein/No till minareter. Sarkozy påminner Europas muslimer om Europas kristna arv i en debattartikel i Le Monde i december där han ber samtliga landets religiösa utövare om diskretion och måttfullhet för att undvika överdrivna gester och provokationer och uppmanar samtidigt landet till reflektion och förståelse av det schweiziska resultatet. Sarko refererar till den oro och vilja som många européer känner för denna fråga. Den franske presidentens linje gäller att många européer är positivt inställda till immigration, men de vill dock inte att deras ”landskap, tankesätt eller sociala relationer desnaturaliseras”. Känns detta igen?

Innebär detta följaktligen att minareter konstituerar – likt slöjan en – ”provokation” eller ”omåttlighet” som Sarkozy uttrycker det? Sarko ger inget svar på detta, men han åberopade dock de kristna rötterna i den franska civilisationen, och att varje hot mot det kristna arvet och de republikanska värdena i förlängningen ställer det ”franska islam” i fara. Fortsättningsvis talar Sarkozy varmt om det jämställda religionsutövandet och förordar ”mestissamhället” framför kommunitarismen, men landar även här i slutsatsen att denna respekt för den som kommer utifrån även omfattar respekt mot den som ”tar emot”. Resonemangskedjan har intressanta gängor: Den ”respekt” som tilldelas immigranten genom att låta vederbörande utöva sin tro i en demokratisk stat ”utväxlas” mot en ”respekt” mot en förment ”mottagarkultur”. Exakt hur denna ”respekt” manifesteras är inte helt klart. Om det gäller att man ska avstå från en lokal hederskultur kopplad till familj och istället ta till sig nya manliga hedersstrukturer är inte klart. Exakt var den mottagna respekten förvandlas till kränkningar eller omåttliga religiösa utsvävelser är heller inte klart. Det som är klart är dock kopplingen mellan franska republikanska värden och den franska civilisationens kristna rötter. Detta ger kanske en hint om hur sekulär den franska staten faktiskt är. Den nationella debatten ger snart svaret, vilket därmed ingår borgerligt äktenskap med de kristna rötterna och blandningen blir vad som i slutändan blir den franska nationella grytan.

Om vi återigen vänder oss till resultatet av Schweiz folkomröstning så visar det sig också att i Frankrike har attityder till att bygga minareter växt till sig rejält de senaste tio åren. 46 % är positiva till ett förbud mot byggandet av minareter. Det är uppenbart att paniken börjar sig bland Västeuropas stater: ”landskapet, tankesätten och de sociala relationerna” är de centrala meningsbyggande pelarna för la nation, precis som i den svenska diskursen. Även om detta själasökande fenomen kan förklaras på en rationell nivå, där policyformulering utgår ifrån en vinstdrivande axiom – i det franska fallet gäller det regionalvalen i mars – så kan nog själva genomslagskraften och förutsättningen för debatten, sökas i hur nationsfrågan realiseras från två håll: Dels i förhållande till det supranationella spektrumet, vilket omfattar EU (och i viss mån FN och NATO etc. men i första hand EU) och dels till det inomnationella spektrumet med sociokulturella strömningar. Modernitetens ryckande i rötterna kommer båda dessa håll, vilket återigen genererar rädslans obekväma oförnuft. Migrationen och dess sociopolitiska flöden blir det första objektet för denna rädsla, obekvämhet och oförnuft medan slöjorna, minarettornen och halsbanden får ta smällarna.

Europas spöke: Elakt eller snällt?

2010-02-21T09:59:00.003Z

Det går runt ett spöke i Europa. Jag har faktiskt aldrig riktigt förstått Marx poetiska symbolik hela vägen ut. För mig är det en märklig liknelse, jag kan inte riktigt förstå hur spöket är en lämplig illustration av det urbana proletariatets framväxande och oundvikliga självförverkligande. Spöken är ju påstådda andar, rester av före detta levande och verkliga ting och är snarare en konceptuell företeelse som ”spökar” i en överjagets eller strukturens logik och betingar det politiska och organisatoriska handlandet och tänkandet. Det går runt ett jobbigt spöke i Europa. Det nationella spöket. Vi vet alla om det, vi talar nog till och med om det dagligen på ledarsidor, nyhetsrapporteringar, riksdagsdebatter, akademiska kafferaster och i blogginlägg. Vi har dock inte helt bestämt oss för om huruvida spöket är ett vänligt spöke eller ett elakt monster i garderoben. Händelseutvecklingarna ibland annat Danmark, Holland, Sverige, Frankrike och inte minst Italien ger en fingervisning om svaret.

Förhållandet till spöket går i vågor. Efter att den europeiska kostymen fått ytterligare en finjustering i och med Lissabonfördraget har vi också sedan flera år sett en återgång till det fransk-tyska tandemledarskapet. Liberala debatt- och ledarsidor har hyllat fördragets politiska integration med president och hög utrikesrepresentant som kan spetsa till det europeiska aktörskapet och öka parlamentets betydelse i motsats till de trångsynta nationella regeringarna. Många blev besvikna på valet av Van Rompuy och Lady Ashton, två för allmänheten och politiska lekmän tämligen okända kort i jämförelse med andra kandidaters mer stjärnkantade CV och rockstjärnestatus. Det finns bland såväl opinionsbildare och som politiker en – om än lätt motvillig - dröm om att restaurera den europeiska storheten i den multipolära ordningen. Denna vision delas i ett komplicerat växelspel mellan enskilda stater som söker förverkliga sin egen storhet genom EU-samarbetet. Unionens president och utrikesrepresentant passar Sarko-Merkel utmärkt i egenskap av unionens motor då de varken överskuggas av Lady Ashtons-Van Rompuys politiska agenda eller av deras politiska personligheter. I takt med denna ökande symboliska europeisering av de politiska institutionerna kan vi på andra plan också se en motsatt utveckling.

Det nationella är en politisk angelägenhet att räkna med; marknadernas avreglerande i kombination med en tilltagen migration och urvattningen av de traditionella politiska mobiliseringsgrupperna (partier, massrörelser och fackföreningar) har skapat de perfekta omständigheterna för att på bred front konvertera frågan om nationen till politikens kärna.

I nordvästra Europa finns det inte något land där den politiska diskursen skonats från aggressiv nationalism och populism. Det främsta exemplet är självklart Frankrike där spökets närvaro kanske klarast manifesteras genom den nationella debatten, utredningarna och jakten på sanningen om franskheten med slöjan som symbolisk nod i samtalet En populistisk och opportunistisk rökridå säger kritikerna, en politisk skenmanöver för att vinna högerrösterna från Front National kan det också vara. Vilken sorts rationale som än må ligga bakom detta projekt, som stå starkt engagerat kultursidor och det offentliga samtalet, så är det hur som helst något som får fäste. Vi människor äter i stor utsträckning det som läggs på vår tallrik, men det verkar tämligen som att nationsfrågan tillhör allas favoritkäk, vare sig man älskar att hata det eller älska det. Gammal hederlig europeisk nationalism äger rum i relationspunkter till andra objekt.

En identitet manifesteras när den möter en referent att väga sig mot och därmed också realiseras till ”något”. Därför är ökat internationellt samarbete stater emellan också en identitetsbärare för de enskilda staterna, men självklart på olika villkor och historiska grundval. Den historiska relationen till exempelvis den europeiska kontinenten spelar en viktig roll i svensk traditionell politisk självuppfattning precis som samma sak gäller för Tjeckien med sin speciella relation till den europeiska omnejden. På samma sätt realiseras den nationella identiteten i förhållande till ett antal värdeladdade tecken: minareter, migration, språk, levnadsmönster och så vidare. Här kan talet om, och följaktligen sökandet efter franskheten och det nationella jaget ta sig på en inre resa snarare än att definiera sig i relation till ”yttre” referenter som Ryssland, Europa, Amerika, väst och så vidare. Även om den yttersta manifestationen av denna nationella resa går genom identifikation med EU, i hjälplig tandem med Tyskland, så är det franska existentiella stirrandet på den republikanska naveln ingenting att ta lättvindigt på. Social segregering, klasskillnader och inhumana migrationslagar döljs på så sätt av detta fåfänga tilltag.

Slöjdebatter agerar därmed ironiskt nog slöja åt något mycket större. Var den än må förekomma.

Härifrån till var?

2010-01-19T08:26:00.007Z

Dagens signerade DN-ledare pekar på två grundläggande problem beträffande bekämpningen av finanskrisen. George Soros argumenterar för faran med alltför utbredda protektionistiska reflexer från enskilda stater som snarare än att generera finansiell stabilitet kan skapa ytterligare en recession inom 2010-2011. Nationalstaten som ursprungskälla för demokratisk legitimitet möjliggör en sådan utveckling, men är också den stora stoppklossen för lösningar av globala mått. Det som förespråkas är följaktligen en ny internationell regim; "Regleringarna måste alltså få internationell räckvidd".

Ledarskribenten Rickard Westerberg rapporterar om hur Frankrike bryter mot EU:s konkurrenslagstiftning när man gör avtal med Renault om ökad produktion i hemlandet. En gammal sanning, visst, men ändock viktig och aktuell. Nationalstaternas oansvariga och cyniska inställning till gemensamma principer som bland annat stabilitetspakten symboliserar EU-neurosen par excellence. Nationen spökar i EU-ledarnas och medborgarnas medvetande

Näven i bordet förordar Westerberg, vilket låter nöjaktigt. En näve i bordet är positivt ur alla möjliga hänseenden, men en sådan handling omfattar även ett ansvar om riktning. Hur ska vi kringgå sådan beteende? Är det EU:s institutionella ramverk som sviktar? Är det regelverket? Eller kan det vara så att tillfället och omständigheterna gör protektionisten? Såväl Westerberg som Soros sätter fingret på svåra dagsaktuella politiska problem. Men åt vilket håll ska vi gå?

Klarar vi att ta ett politiskt beslut utan att känna skuld till nationen?

Spanien inför ordförandeskapet, den inrikespolitiska faktorn

2010-01-06T23:01:00.002Z

1 januari 2010 lämnade Sverige över som EU:s ordförande till Spanien. Det kunde inte ha kommit lägligare för Zapateros, (ZP), regering vars förtroende står och väger på en mycket slak lina mot bakgrund av en enorm arbetslöshet (19 %), negativ tillväxt och tafatta reformer. Att vara EU-ordförande har en dubbel innebörd: Dels innebär det ett utrikespolitiskt showcase där man visar upp sin vilja och vision för Europa vilket är särskilt viktigt för mer anonyma EU-stater. Här finns tillfälle att organisera bra och produktiva toppmöten och knyta goda förbindelser med andra europeiska ledare. Den andra innebörden, som är särskilt viktigt för Spaniens regering, är den relativa andpausen från oppositionen som ordförandeskapet ger. Ingen buar när man står på scen inför EU-etablissemanget. Särskilt inte när de är den nationella regeringens ansvar att samla till konsensus kring klimatavtal eller fördragstexter.

Men på vilket sätt är detta en livboj för ZP:s regering?

ZP kom till makten 2004 i svallvågorna efter Aznarregeringens inblandning i Irakkriget och Al-Qaidas bombning av tågstationen Atocha två dagar före valet. Aznar hade utvecklat en iskall, sträv och på många sätt maktfullkomlig ledarstil som till en början uppskattades som motvikt till Felipe González karismatiska och vidlyftiga ledarskap som skapade budgetunderskott, korruptionsskandaler och misstrogenhet. Vid makttillträdet gjorde ZP precis som Aznar hade gjort åtta år tidigare: Han vände på steken och representerade ett lyssnande, dialogorienterat och inkluderande styre som motvikt till Aznars iskalla hårdhandskar. ZP:s eget FN-skötebarn ”Civilisationernas allians”, ämnat att skapa ökade relationer och samarbete mellan den kristna och muslimska världen kan ses som en direkt reaktion på Aznars inblandning i Irakkriget.

Ekonomin och finanserna gick bra och det fanns politiskt utrymme för demokratiska och medborgerliga reformer. Homoäktenskap infördes, den obligatoriska kristendomsundervisningen avskaffades och trupperna från Irak togs tillbaka. Efter Irakkrigets misslyckande stod Aznar som förloraren och följaktligen som den dåliga europén, och ZP:s moderniseringsreformer hyllades i internationell press. Det gick bra. Då.

Så kom krisen och situationen blev mer trögrodd. Oppositionspartiet, konservativa Partido Popular (PP), drev tesen om PSOE:s och ZP:s regeringsoduglighet och menade att regeringen står handfallen inför de finansiella påfrestningarna utan trovärdiga motgrepp.

Finanskrisen har lämnat stora sår i den spanska ekonomin. Medan länder som Frankrike och Tyskland exporterar igen och visar positiv tillväxtsiffror ligger Spanien fortfarande och sprattlar på rygg. Även om mycket pekar på att det värsta är över så är det dock en bit kvar till nedförsbacken. Oppositionen har haft flera års gyllene smashläge på en regering som under ekonomisk kris inte levererar trovärdighet i april avgick till och med finansminister Pedro Solbes.

Opinionssiffrorna visar idag en ledning för PP mot PSOE med 41,6 mot 38 % och det ter sig märkligt att inte PP har tagit ett större försprång. En förklaring ligger i partiets brustna ledarskap, som tampas med interna maktkamper, korruptionsskandaler och internspionage. Förtroendet och samlingen bakom partiledaren Mariano Rajoy är långt ifrån total inom partiet. Aznar handplockade Rajoy som sin efterträdare till valet 2002, där allt pekade på att PP skulle fortsätta regera, om än inte med absolut majoritet. Men tågbomberna på Atocha förändrade situationen totalt och PP sattes två dagar före valet i en situation man inte klarade av och valde att skylla på ETA och baskisk terrorism i stället för att dra folk till minnes det minst sagt impopulära krig man hade dragit in landet i. Mörkläggningen väckte soffliggarna ur sin dvala och knuffade osäkra mittenväljare mot Zapateros ärliga och hederliga uppsyn och PP förlorade sensationellt makten till PSOE. Rajoy måste nu hantera ett politiskt kalejdoskop av såväl populära och makthungriga regionalpolitiker som en bred väljarbas bestående av reformerade ex-frankister, konservativa kristdemokrater och moderna euro-liberaler. Trots valförlusten 2008 har Rajoy fått fortsatt förtroende som partiledare, även om han är starkt ifrågasatt inom partiets olika fraktioner.

Hur som helst har Zapatero anledning till oro. Insatserna mot arbetslösheten har hittills inte övertygat och även om de spanska bankerna har visat sig relativt solida mot krisen så beviljas mycket få lån. Under bostadsboomen lånade sig många spanska hushåll upp över öronen och anställningarna var ofta osäkra. När sedan bygg- och bostadssektorn föll och många förlorade sitt arbete och inte klarade av amorteringarna fortsatte korthuset att falla. Det folkliga förtroendet för regeringen är således svagt och ZP har endast den splittrade och svaga oppositionen att tacka för att man fortfarande sitter någorlunda tryggt. Nu har som bekant den finansiella stormen lugnat sig något och arbetslösheten ökar inte med samma takt längre. Klarar sig regeringen relativt helskinnad fram till ordförandeskapet så kan man komma stärkt ur krisen till sommaren 2010. ZP har tidens nycker på sin sida då man blev återvald bara fyra månader före krisen. Hela denna ekvation förutsätter dock att Mariano Rajoy inte lyckas få ordning på Partido Popular och presentera ett konsistent och trovärdigt politiskt alternativ till PSOE. Överlag är befolkningen ännu inte riktigt säker på om ZP och PSOE vet vad de gör eller om de faktiskt fumlar i mörkret.

På övriga områden har regeringen dock lyckats mycket bra; turerna kring svininfluensan har skötts exemplariskt med stor transparens av hälsominister Trinidad Jiménez och inrikesminister Alfredo Rubalcába har ingjutit stort förtroende hos befolkningen som den ytterst ansvarige i kampen mot ETA.

PP har haft ett gyllene tillfälle att sänka PSOE:s trovärdighet i hanteringen av ekonomiska frågor, ett område där man som parti åtnjuter respekt och trovärdighet från åren med José María Aznar då man höll sig med sund och ansvarsfull finanspolitik. Med ett svajande ledarskap saknar partiet idag en klar riktning, och ZP kan i krisens eftermäle konstatera att visst har man har gått igenom ett par riktiga skitår, men det hade i alla fall inte blivit bättre med Partido Popular.

Så vad har Spanien egentligen tänkt sig som EU-värd? Och följaktligen, vilken typ av EU-medlemsstat är Spanien?

Ända sedan den demokratiska transitionen har Spanien varit en hängiven EU-förespråkare, om än utan substantiella visioner eller idéer. Detta kan ses ur två perspektiv: Först och främst innebar EU en öppning mot omvärlden och deltagande i de internationella sammanhangen efter isoleringen under Francodiktaturen. För det andra ville man ta del av de struktur- och kohesionsfonder som medlemskapet medförde. Under José María Aznar fick sig Spaniens europeism en törn efter alliansen med Blair och Bush i Irakkriget, där de traditionella EU-länderna ställde sig emot kriget. Med Zapatero i regering återställdes hållningen till EU: Positivitet, entusiasm och god vilja.

Även om Spanien är ett stort och viktigt EU-land har man dock inte tillräcklig tyngd för att vara en ledande aktör.

Regeringens vaga målformulering inför det stundande ordförandeskapet speglar denna verklighet. Man ska bland annat verka för en konsolidering av det nya konstitutionella ramverket under Lissabonfördraget, bekämpa klimathotet, ge EU en gemensam röst på den internationella arenan samt främja ”el espíritu europeista”. Ordförandeskapets sex månader ger dock inget utrymme för större politiska utsvävningar, det gäller snarare att ta i de frågor som tiden tilldelar en. Man får på sin höjd föra i dansen, utan att egentligen bestämma melodi.

Zapatero kommer stå som värd för en rad toppmöten: USA; Latinamerika och Karibien; samt Medelhavsunionen. Lyckas man här blir ordförandeskapet en succé och ZP vinner tillräckligt med tid och prestige för att hålla oppositionen på betryggande avstånd tills det att det värsta av krisen är över. ZP är trots allt en internationellt uppskattad politiker som har en förmåga att samla disparata krafter kring ett projekt, främst eftersom hans ideologiska framtoning har baserats så starkt på dialogen, decentralisering och det öppna samtalet. Denna bild är väl förankrad på hemmaplan, men det finns även en utbredd osäkerhet gällande hans förmåga att föra sig på den internationella politiska arenan vilket främst symboliseras av hans bristande engelskkunskaper. Visar det sig dock att ZP har vuxit i statsmannakostymen, kan ordförandeskapet vara den elektorala livlina som ger de spanska socialisterna ännu en mandatperiod 2012.

Spanien sätter 2010 som mål för Palestinsk stat

2009-12-22T07:29:00.002Z

Utrikesminister Moratinos har annonserat att Spanien kommer att prioritera en palestinsk stat under 2010. Moratinos är en av de starkaste kandidaterna EU har för att driva denna fråga, då han är en av de mest välrenommerade diplomaterna vad gäller mellanöstern. Utrikesministern vidhåller vikten av dialog och förhandlingar i ärendet för att undvika unilaterala deklarationer. Är denna goda vilja från Spaniens sida enbart ett sätt att undgå att positionerna förvärras eller är det en genuin politisk vilja? Moratinos kan, med tanke på hans meritlista, vara rätt person att leda EU:s förband i sådana diskussioner.

Nationalismens grundläggande parlör; eller stackars Cataluña.

2009-12-15T08:06:00.002Z

“Skriver du nåt om La Liga och sånt också?”

Jag får ofta frågan när jag berättar att jag minsann bloggar en del om bland annat Spanien här på BRAKBLOGG. Det var faktiskt mycket länge sen jag skrev om la liga. Det känns ganska överflödigt nu sedan allas ögon är på Spanien och Barça efter att Zlatan dundrat in och charmat brallorna av hela Katalonien. Det är dock ganska omöjligt att hålla sig ifrån fotbollsvärlden när man skriver och läser om politik, nation och makt i Spanien. Få personer är nog ovetande om den enorma politiska och ekonomiska maktdimension som omger europeisk fotboll. Läsningen av boken ”La aznaridad”, skriven av katalanen Manuel Vázquez Montalbán (se mer om detta här och här) har påmint mig om de mest grundläggande föreställningarna om fotbollens relation med makten i detta land. Boken är skrivet som långa broderade essäer, och saknar ett strukturerat upplägg som leder läsaren vidare i resonemangen. Montalbán har nog bara satt sig ner vid skrivmaskinen och skrivit ner allt han bär på beträffande Aznars regeringstid. Som katalan bör tilläggas. Aznars styre kännetecknas enligt Montalbán av en vision om det Spanien som en gång var, det som betydde någonting; La España nacional católica. Den internationella populärkulturella manifestationen av denna vision och nygamla Spanien var självklart fotbollsklubben Real Madrid. Klubben lyckas aldrig riktigt bli av med den spanska högadliga stämpeln som sitter djupt i klubblädret i och med associationerna till Francotiden. Att Barça ska symbolisera någon sorts modernistisk och frihetlig underdog ter sig ganska skrattretande idag, men de flesta har nog en politisk variabel med i ekvationen när man ska ”välja lag”.

Florentino Pérez stjärnspäckade lag sopade hur som helst hem tre CL-finaler mellan 1998 och 2002 och när man ändå höll på snodde de Figo från Barça, som behövde flera år på sig för att få tillbaka själförtroendet. Under den tiden styrdes Barça av Opus Dei-miljonären och PP-politikern Joan Gaspart. Hans styre kvalar säkert in under den littorinska kategorin skitår, om man med dåliga fotbollsår avser dyra inköp, svag spelarutveckling, skakiga tränare, tråkigt och dåligt spel och klena resultat. Rivaldos flertaliga punktinsatser gjorde att man hängde med resultatmässigt i CL men i övrigt förstod alla att detta inte höll. In kom Joan Laporta och Sandro Rossell; unga, ambitiösa och själsäkra och med en långsiktig plan för F.C. Barcelona. Tålamodet fanns, för vi var få som övertygades av valet av Frank Rijkaard som tränare, man hade precis börjat göra sig av med den avhyvlade holländska kolonin till spelarmaterial. Skulle allt börja om nu?

Rijkaard hade en spelidé, Ronaldinho visade världen vad allt handlade om och Xavi blev världens bästa spelfördelare och resten kan ni alla. Nu ska Laporta ställa sin plats till förfogande vilket nog är en god idé. Vad gör en 45-årig framgångsrik advokat, som precis har lett en av världens största och viktigaste fotbollsklubbar - i motsats till Real Madrids galaktiska skrytbygge - till den totala fotbollsdrömmen som kombinerar de största titlarna med det vackraste spelet samt en aura av ödmjukhet, främst personifierad av den genomsnälle tränaren Josep Guardiola? De enda tillstymmelserna till kaxighet har kommit från just Laporta och – otippat - klubbens spirituelle consigliere Johan Cruyff. Jag ska vara ärlig, jag tror att Laporta vill in i politiken och göra samma resa med Katalonien som med Barça.

Att Laporta alltid varit en hängiven katalanist är ingen hemlighet och snarare en sine qua non-egenskap för att komma någonvart i Barçahierarkin. Det senaste året har han dock uttalat sig mer aktivt om katalanska angelägenheter och bland annat gett sitt stöd till en lokal folkomröstning om nationellt självstyre i en katalansk by.

Samtalet som jag redogör för nedan, berör relationen Katalonien-Spanien och den katalanska statuten (de juridiska stadgar som reglerar den spansk-katalanska samexistensen), samt framtiden för Katalonien enligt Laporta.

Talet om Katalonien som förs fram i denna intervju, som gjordes i samband med den icke-officiella omröstningen om en självständig katalansk stat, leder oss in i nationalismens fascinerande språkvärld, vars meningsskapande vilar på uttrycken Dem, vi, reagera, döda, förvilla, droga, förödmjukelse, rättigheter, frihet och land. Vad saknas? Skam.

På frågan om kampanjen och omröstningen svarar Laporta bland annat att ”….Statens behandling av Katalonien är en oacceptabel förödmjukelse för katalanerna. Att försvara vårt lands rättigheter och friheter är en ansvarshandling. Vi måste utvecklas. Katalonien håller på att dö, de dödar Katalonien och vi måste reagera.”

När samtalet glider in på de katalanska partierna säger Laporta att han inte ifrågasätter deras förmåga att försvara katalanska intressen, men att ”…de gamla kanalerna och strukturerna är uttömda och överflödiga, och vi kan inte spela med i ett spel med dem som är ute efter att bedöva katalanerna.”

Samtalet gäller skattebalansen som förhandlas mellan Madrid och Katalonien, en ständig källa till kontrovers mellan stor och stöddig centralstat och morsk och mäktig region:

”Ingen katalan kan vare sig acceptera den skattemässiga plundringen eller attackerna på Kataloniens rättigheter och friheter sedan statuten kidnappades. Här ser vi Statens brist på demokratisk kultur. Det är dags att Katalonien vaknar.”

Han fortsätter: ”Vi är en Nation och jag vill ha en egen Stat och statuten från 2005 var en av Kataloniens inpassande faser i Spanien. De aktuella strukturerna klarar inte av att lösa problemen, och vad sämre är vill de/man maskera problemen medan man söver oss.”

Zapatero säger att denna inofficiella folkomröstning inte leder till någonting och detta respekterar Laporta: ”….men en stor del av folket är uttrötta på institutionernas underlåtenheter som med statuten eller de attacker vi genomlider. Jag tror att folk skulle rösta för en egen stat, det ryms inte i mitt huvud hur någon skulle kunna rösta emot. Att vi behöver en egen stat för att förbättra vårt land är obestridligt.”

Detta ska på intet sätt förstås som att Laporta kommer ut ur nationalistgarderoben, men hans ordval är synbart politiskt poetiska för att leda in läsaren på vad det han anser vara den rätta vägen för relationen Katalonien-Spanien, men också tillräckligt förvillande för att hålla sig på den politiska mattan och inte skapa onödigt agiterande rabalder som en glappkäftig fotbollstränare.

Språket följder dock den spanska nationalistiska parlören till punkt och pricka; den spanska staten benämns som ”Staten”, ”Dem” avser de spanska juridiska och politiska institutionerna och politikerna, och ”vi” är självklart katalanerna. Dessa subjekt positioneras sedan i ett meningsskapande sammanhang av elementen ”döda”, "ekonomisk strypning", "skymf", "intolerans" och "bedövning".

Huruvida Laporta gör verklighet åt sina vinklingar återstår att se. Hans nuvarande jobb utgör definitivt inget hinder, snarare tvärtom, och som nationalist kan han redan uttrycka sig salongsfähigt.

El País håller med BRAKBLOGGs analys

2009-11-21T09:32:00.006Z

I El País kunde man häromdagen här läsa en snygg analys av utnämningen av Van Rompuy och Lady Ashton (Lady, jag insisterar) som EU:s toppnamn. Stora ansträngningar har gjorts på senare tid från Tysklands och främst Frankrikes sida för att hitta en gemensam linje för de båda stormakterna att leda EU tillsammans. Förhandlingarna kring president och utrikesminister har i hög grad betingats av utformningen av Kommissionen och Frankrikes och Tysklands respektive intressen. Van Rompuy och Ashton kastar inte skugga över någon fransk eller tysk intressesfär i den framtida kommissionen. Resultatet av utfallet är att Sarkozy och Merkel har stärkts sina ställningar och de europeiska institutionerna har försvagats och urvattnats. Merkel hyllar valet som ett uttryck för konsensus och samförstånd. Känslan av konsensus är för EU oundgängligen nödvändigt för att hela projektet ska kännas meningsfullt. Som beslut har det en betydelse bortom det suboptimala: ingen får riktigt som man vill och ingen blir riktigt nöjd; förutom Merkel och Sarkozy vars europeiska partnerskap än en gång gjort sig gällande. Båda sitter förvånansvärt bekvämt i sina hemländer och utan egentlig opposition från socialdemokraterna. Sarko har till och med valt att ta en debatt om Frankrike och franskheten.

Merkel och Sarko; det går bra nu.

Ett halvt steg bakåt

2009-11-20T07:51:00.005Z

Catherine Ashton har landat den högsta posten för EU:s utrikespolitik. Den 53-åriga baronessan är ett relativt oprövat kort och en tämligen okänd figur för de flesta européer, precis som valet av EU-president, Herman van Rompuy, och nu ska de tillsammans koordinera riktningen för unionens förehavanden. Vad ska vi säga om dessa två? Han är belgisk PM, hon är handelskommissionär. Han är konservativ, hon är sosse. Prydligt uppdelat och framröstat med bred konsensus. Detta bevisar hur stor makt som fortfarande ligger hos medlemsstaternas regeringar, eftersom man har valt de två namn som gör minst väsen av sig. Många namn figurerade, och visst kunde vi relatera till ett par av dem, men inte särskilt långt. Det talades länge om Tony Blair, sedan även om Felipe González och till och med Carl Bildt. Men när det väl kom till omröstning vill ingen europeisk statsman eller -kvinna ta ett helt steg framåt. Då väljer man ett nytt, oprovocerande ansikte utåt. Tony Blair har visioner, men har också tillskansat sig hatet från halva världen och Carl Bildt lyckades göra sig ovän med såväl Ryssland som Israel under en halv mandatperiod.

Dessa poster betyder inte särskilt mycket i dagsläget. Hur mycket de ska komma att betyda är upp till oss väljare. Fram med dem i offentligheten nu och rör om i grytan. Solana hade vuxit fram till ett politiskt element i sin egen rätt inom den europeiska utrikespolitiken. Nu har i stället medlemsstaterna (läs Sarkozy och Merkel) tagit ett steg framåt.

Efter Berlinmuren

2009-11-10T07:26:00.006Z

Mina morgon består av nyhetsintag från tre källor: min svenska morgontidning, diversesurfande på internationella nyhetssidor samt nyhetssändning från spansk morgon-tv. De senaste dagarna har dominerats av Berlinmuren, analyser och melankoliska tillbakablickar. Jag väcks då självklart till eftertanke, född som jag är 1980 var Berlinmuren mitt första substantiella politiska minne. Man kommer än en gång ihåg hur nära inpå sviterna av det moderna europeiska statsbyggandet vi faktiskt lever. Berlinmuren var det perversa resultatet av krigen i Europa under 1900-talet, och det är viktigt att uppmärksamma det vackra och romantiska i dess förstörelse, inte minst med tanke på liknande händelser i det omedelbara närområdet. Europa som polity är en ständig kamp och i ständig rörelse mot moralisk ordning och övertygelse. Jag har fortfarande svårt med inslaget av internationella potentater som Merkel, Walesa, Sarko och Clinton etc. Detta är medborgarnas dag och om makthavarna vill Firandet dessa dagar är alla européers angelägenhet och något vi kan dela, i alla fall så länge vi får gåshud så fort nyhetsrapporteringen går igång. Det går så långt att jag nästan skapar en FB-grupp för en europeisk helgdag 9 november. Men så hejdar jag mig.

Eftermälet blev inte helt oproblematiskt. Den tyska återföreningen blev känslomässig men utvecklingen svår. Mitterand ville ha en valutaunion för att väva in det nya stora Tyskland i djupare europeisk integration eftersom det nya Tysklands industriella potential skulle dominera den fria marknadens Europa totalt. Mitterand blev proeuropé på kuppen och Frankrikes storhet låg numera i att driva på Europas storhet.

Men kapitalismen då? Statvetaren Fukuyama menade att nu kommer inte människor att vilja tänka längre för nu har vi äntligen nått det politisk-ekonomiska paradiset. 15 år senare kom han ikapp sina egna förenklingar och gjorde mittåt. Men kapitalismen då? Aaron på Nyheter24 bloggar om att den nuvarande politiska ekonomin faktiskt inte är särskilt poppis i västvärlden trots att liberal objektivism till slut hittat en politisk referent i Ayn Rand. Atlas Shrugged har blivit den moderne entreprenörens självhjälpsbibel och ideologernas svar på Kapitalet. Rand har till och med nästan gjort det sexigt och poppigt (nåja, pophögerns magplask ömmar nog fortfarande) att offentligt kalla sig höger och tala om objektiva värden.

Opinionsundersökningar är sällan tillförlitliga när det gäller komplexa begrepp som marknad och stat. Att ställa det moderna frimarknadssystemet i ett binärt förhållande till andra sidan järnridån är inte lämpligt. Fråga en normalupplyst medborgare i Sverige om vederbörande anser att den fria marknaden fungerar bra så vore det märkligt om svaret blev ja. EU:s förmenta frihandelsmodell är ett invecklat byråkratiskt system utvecklat för att subventionera nationella fiske- och lantbruksintressen. EU som vill vara frihetens yttersta front tampas med hjärnspöken ACTA och telekompaket och i Sverige är vi fortfarande inte färdiga med FRA-demonerna. Kritiker från höger menar att finanskrisen utgår ifrån ett överreglerat system som drivit utvecklingen mot kortsiktiga och ohälsosamma praktiker inom banksektorn.

Det verkar som att kapitalismen och den fria marknaden ändå mår ganska bra med tanke på allt som hänt. Det öppna samtalet och debatten efter finanskrisen har levererat ett myller av förklaringsmodeller från alla håll och ingen verkar helt nöjd. Ur den synvinkeln kan nog idén om den fria marknaden gott nog luta sig tillbaka i stolen och känna att, det går bra nu. Även om vi ännu inte verkar ha funnit oss tillfreds i det postmoderna tillståndet utan naturliga fiender på andra sidan muren.

Ska abortfrågan klyva Spanien?

2009-11-04T08:04:00.003Z

Sedan regeringen annonserat att man tänker gå vidare med reformen av abortlagstiftningen har debatten inte låtit vänta på sig. Inledningsvis var det lite trevande och ingen av parterna kom riktigt till skott, anledningen till detta var att abortfrågan är en glödhet fråga i ett fortfarande mycket katolskt Spanien. Partido Popular var inte särskilt entusiastiska över att gå in med båda fötterna i abortdebatten eftersom man ville hålla kvar debatten vid regeringens oförmåga att möta finanskrisen. Från oppositionen handlade därför debatten främst om att regeringen ville flytta medialt fokus från finanskrisen och arbetsmarknadsfrågorna till en social och moralisk debatt. PP positionerade sig snårigt i frågan, man såg ingen anledning att reformera lagstiftningen och man tryckte på det orimliga i att, enligt PSOE:s reformförslag, en sextonåring skulle kunna genomföra en abort utan föräldrarnas vetskap (för tillfället är aborträtten komplicerad och relativt restriktiv i Spanien) Så långt höll sig debatten på den spanska högervänstermattan, familjen mot individen. Men vad skulle ske när lagförslaget väl lämnades in? Vilket PP visar sig när frågorna ställs direkt och svar utkrävs?

Lagstadgad abort har under sin 23-åriga livstid skapat starka och känslomässiga debatter i Västeuropas mest katolska land. Enligt nuvarande lagstiftning må aborter ske enligt en tre kriterier:

1. Vid våldtäkt

2. När risk föreligger för svåra fysiska defekter hos fostret

3. När graviditeten utgör stark fysisk eller psykisk fara hos modern.

De två första alternativen kan åberopas inom 12-22 första veckorna, medan det tredje inte har någon gräns. Lagreformen motiveras med motiveringen att man vill ha en abortlagstiftning liknande den i övriga Europa och därigenom eliminera ledet i kedjan där kvinnan enligt lagen ställs under psykisk utredning för att motivera sitt beslut. Om ZP menar allvar med sin modernisering av Spanien och jämställdhetsprojektet så är detta en oundgänglig reform. Men det är också en reform som väcker "de två Spanien".

PSOE har sina konservativa, nationalistiska och katolska element, och dessa har fått ta ett steg tillbaka under Zapateros styre. Detta bör delvis förstås som en brytning med Felipe González garde. ZP:s politik har fått kritik av den avhoppade försvarsministern och riksdagens nuvarande talman José Bono, José Rodriguez Ibarra, Extremaduras nu pensionerade regionpresident, och slutligen Felipe González själv. Man har dock lyckats samla partiets kärna kring sitt projekt, och ZP:s ledarskap har fungerat. Kanske lite för bra ibland, då det verkar som att partiets interna diskussion har reducerats till applåder och ja-sägande. Inte minst skylls hanteringen av finanskrisen på detta missförhållande och regeringen anklagas för att inte ha någon egentlig långsiktig plan utan improviserar undan för undan istället.

Inom PP råder snarare motsatsen i och med det starka regionala stöd vissa politiker åtnjuter på många håll i landet, däribland Madrid och Levanten. Men när det väl samlas vid pumpen kommer så många som möjligt. Abortreformen skakade exempelvis sådant liv i kyrkan, att man annonserade nationell demonstration i Madrid, till vilken flertalet framstående ledare från PP anslöt, precis som när äktenskapet även skulle komma att omfatta alla mänskliga relationer. Se konservativa politiker som verkligen stöder en sådan demonstration poserar gärna på bild med präster och barn, medan de som har en mer liberal väljarskara, exempelvis Esperanza Aguirre i Madrid, stannar nog hemma.

Men det säger ändå en del om Spaniens politiska klimat, att en regering driver en agenda med reformer som genererar sådana starka medborgerliga reaktioner, samt att kyrkan har sådan kraft att man kontrar med en demonstration som lamslår hela Madrid. Hur denna historia än slutar så har PP rätt i sak, reformen är tveklöst en manöver från regeringens sida för att flytta strålkastarna från ett presumtivt misslyckande till en fråga där de utan problem kan visa sig mer moderna, europeiska och progressiva än sina motståndare. I krisfrågan kan man förlora alla, men i abortfrågan vinner man fler än vad man kan förlora. PP måste försvara sina kärnväljare, och står återigen utan manöverutrymme.

Sarko ställer frågan...

2009-11-03T19:26:00.014Z

.... Nationen ger svaret. Ett populärt grepp bland potentater för att bekräfta nationens enhet bakom ledaren. Sarkozy sa 2007 att han inte tänker ge extremhögern monopol på frågan om nationell identitet. Att Sarko inte gillar att sitta still och bida sin tid vet vi sedan länge. Han vet också om att moderna ledare får vara glada om de får en mandatperiod att gräva i. Det råder snabba ryck i dessa tider när demokratins monokel tränger sig in i politikens allra smutsigaste och fuktigaste utrymmen: skatter, sex, barn, utbildning, hemhjälp och barnavel är bara en handfull områden där man måste passa sina steg. Till och med den till slut pensionerade politikerkolossen Chirac utreds idag för mutskandalerna under sina dagar som borgmästare i Paris i mitten av 70-talet. På det hela taget har Chirac suttit i den franska politikens absoluta centrum sedan slutet på 60-talet. Till sist blev Sarkozy av med denne ärkefiende och blev själv president. Och visst märks det att han tänker lämna avtryck.

Som fransk president och även EU-ordförande under finanskrisens spädbarnsmånader pekade Sarko med hela handen ut riktningen för Europa, och följaktligen stod Frankrike i centrum för denna nya ideologiska världsordning. När världen plötsligt stod med brallorna nere, och famlade efter koncepten visade Sarkozy med två hela armar den väg som Europa nu skulle bereda för en ny omdaning av den ekonomiska världsordningen.

Europa skulle ta tillbaka sin forna roll som idécentrum och hjärtat i detta centrum skulle utgöras av Frankrike.

Med en förlamad vänsteropposition finns idag inga större hot mot Sarkozy, för även om opinionssiffrorna har dalat finns inget konkret alternativ som kan hota honom. Möjligen kan röster än en gång förloras högerut, och regeringen tänker inte ge upp utan ett motdrag.

Efter att ha ignorerat frågan om franskhet, immigration och nationell identitet till förmån för en benhård tro på republikens inkluderande natur, har man bestämt sig för att öppet ta debatten och söka svaret på frågan var det innebär att vara fransk idag?

Debatten lansers av Eric Besson, minister för immigration och nationell identitet, och har en hemsida där man redogör för de gräsrotssamtal som förs med sociala agenter, myndigheter och andra uttolkare av den pågående debatten.

Ett centralt ledord i detta sociala samtal är "métissage"; blandblod.

Mestisfrankrike vill åter finna sig själv efter svåra år av sociala och politiska motsättningar och hat. Upploppen i Paris och Front Nationals framgångar anstår inte de värden som den femte republiken uppbär. Kritiken är självklart mångfaldig, och av olika slag: Från höger kallas det en pseudo-debatt, som endast omfattar de röster som ställer upp på idén om "mestissamhället". Vänsterifrån kallar man det hela ett taktiskt drag för att charma FN-anhängare inför stundande regionalval i mars. Andra kallar debatten för politisk rökridå för att ta uppmärksamheten från politiska skandaler inom regeringen.

Vi är väl vid det här laget ganska införstådda med hur policy kommer till. Det intressanta är kanske snarare det kanske kan ses som det europeiska behovet av den här typen av navelskåderi i utvecklingens tidevarv. Förvirringen och paniken kring den nationella självbilden är ett konstant gupp i gatan på vägen mot Bryssel. Politisk och kulturell integration, modernisering eller globalisering om man så vill innebär alltid att lämna något bakom sig, vilket har skett i samtliga Europas nationalstater. Europeisk ening, vare sig den baseras på krig, förtryck och rensning, eller demokratiska (nåja) processer, så tenderar nationalstaten att finna ett behov att se inåt för att stärka utåt. I det här fallet gäller det en självbild med tillhörande värderingar och moralisk estetik.

Med den senaste tidens kraftiga migrationsströmmar och europeisk integration symboliserar detta kravet på en utredning av begreppen för en konkret systematisering i den mänskliga begrepps- och meningsapparaten. Sarkozys roll i detta spel är det enande elementet, symbolen för mestissamhället (ungersk-franskt-sefardiskt ursprung) och framtidens vägvisare för nationen. Makten ligger i definitionen, och att definiera den franska nationen är en uppgift som bara Sarkozy vågar kavla upp ärmarna inför. Kanske är det därför han sitter där han sitter.

Blessed is the peacemaker, for he will be called the child of God.

Aznar vid rodret

2009-11-03T16:34:00.001Z

Manuel Vázquez Montalbáns ”La aznaridad”, som i Spanien tilldelades under sommaren med tidningen El Público, har hållit mig borta från dagsljuset många varma dagar. En sociologisk och politisk återblick på åren under Aznars ledning låter ju mer smaskens än att svettas på en strand. Tyvärr går läsningen långsamt för mig, trots min starka spanska. Det spanska journalistiska språket kan i allmänhet karaktäriseras som allt annat än enkelt, eller ”raka rör”. Om man kan använda tjugo ord istället för tio så försök med tjugofem, och gärna med ett lätt poetiskt anslag. Lovvärt till viss del, i Sverige dör väl snart vår fantasi i snabba, ekonomiska formuleringar och DN:s innehåll ryms snart på Frostiespaketet. Men ibland vill även jag ha lite raka rör i min läsning.

Det hela börjar bra, mycket bra. Den första delen handlar egentligen inte alls om Aznar, utan snarare om det han städade undan i och med sin knappa valseger 1996. Felipe Gonzalez styre var kört i botten av despotism, skandaler, korruption och blindstyre i en härlig blandning. Skulle finansinspektören och byråkraten Aznar nu lyckas sätta definitiv punkt för felipismens vidlyftiga styre? Den spanska högern stod räddad med Aznars gråa och träiga men rättframma stil, vilket också innebar en garant mot de farhågor som många kände inför att högern återigen kom till makten. Aznar var i sin ungdom en mild demokrat på samma sätt som han var en mild frankist. En mild personlighet som framställdes som lagom proggig och lagom konservativ för att centerväljarna skulle våga rösta in honom i Moncloa och för att vänstern inte skulle dö av rädsla. Han tilltalade också Spaniens nyliberala flygel av den konservativa högern, som har mer gemensamt med amerikanska republikaner än med Isabel la Católica. Nästa punkt blev också en fröjdefull läsning, nämligen politikens kärlekshatobjekt numero uno: personlighetsfaktorn.

Medierna höll Aznar länge i ett stadigt grepp och verkar vilja komma underfund med denne herre, som när han väl bjuder på ett leende ser ut som att han har något att dölja. Spanien hade liksom vant sig vid karisma vid makten. Oliver Stones ”Nixon” är det första jag tänker när jag läser Montalbáns beskrivning av Aznar och hans eget förhållande till den allmänna perceptionen av honom i relation till sin företrädare John F. Kennedy. Montalbán citerar Amando de Miguels politiska biografi över José María Aznar som pekar på den karismatiske Felipe Gonzalez som en evigt tyngande fotboja, vilket hela tiden sporrade Aznar att överträffa sin företrädare, eftersom folket inte har kommit att älska honom lika mycket som de en gång älskade Felipe: ”Aznar vet om att han aldrig kommer att vara lika charmerande som Felipe Gonzalez, och inte heller lika fräck”. Det personliga uppdraget var dock klarlagt, ”var inte som Felipe”. Samma sak gällde för ZP när han tog över efter Aznar.

Det fungerade dock, och Aznars stela och kyliga auktoritet lade sig sakta men säkert som en brandfilt över spöket Felipe. Efter det knappa maktövertagandet måste PP förhandla med de katalanska borgerliga nationalisterna i CiU. En lika delar ohelig och nödvändig allians för båda parter, som skapade smuts, svett och en del tårar. Den nya ordningen med PP vid makten skapade nya förutsättningar för valbeteendet i Spanien. Plötsligt blev det viktigt att rösta. Tidigare vann ju bara sossarna hela tiden.

La discreta ira de la burguesía

2009-10-26T07:10:00.005Z

En España ha sido la bomba. Todos teníamos una opinión sobre el asunto, y con muchas ganas de compartirla también. Yo no prestaba mucha atención al asunto hasta una noche larga sin dormir. Por qué tanta indignación sobre el asunto de la ropa de las hijas de Zapatero en el MOMA? Lo pregunto así porque en realidad, había mucha gente que parecía que estaban perdiendo mucho sueño por este escándalo. Igual que yo entonces. La diferencia es que yo, recién llegado a mi apartamento en Estocolmo, hice una cafetera enorme para darme la bienvenida y para deshacer las maletas a las cinco y media de la tarde. A las dos y media de la mañana seguía pagando la cuenta.

Me enteré del escándalo diplomático por algunas de las tertulias de media mañana, y recuerdo pensar; “Las hijas de ZP son góticas? Vale, mola”. Mola, precisamente porque recuerdo tener quince años en 1995, llevar ropa negra de arriba abajo, el pelo largo, Dr. Martens negras y la única fuente de luz que albergaba era el pentagrama de la camiseta de Slayer de mi pecho. También recuerdo las veces cuando venía gente a casa de mis padres a cenar y la ropa negra se quedaba, pero me tocaba ponerme más formal, a pesar del ambiente informal.

Más allá de mis propias experiencias, qué es lo que está en juego aquí? Una crisis diplomática entre España y Estados Unidos? Risas y susurros a espaldas de las delegaciones europeas de España? No creo. Yo pienso, que como casi siempre, tiene que ver con el orgullo y la vergüenza nacional. Por poner un ejemplo, cuánta vergüenza no hay en este país por el pobre nivel de inglés del Presidente de gobierno? Los ciudadanos españoles no deben sentirse avergonzados ni por la supuesta falta de “educación”, ni por la supuesta falta de “respeto” de la primera familia española hacia la primera familia estadounidense. Si mi representante electoral fuera a Washington por una quedada con los Obama y se llevara a sus hijos punkis o heavys en todo su esplendor alternativo, me sentiría hasta tranquilo. Da la sensación de cercanía e informalidad.

Esa foto del MOMA -no de la Casa Blanca, note bene- se parece bastante a todas esas fotos en las que he tenido que salir yo durante mi adolescencia, pero siempre con buen rollo y respeto, a pesar de mis opiniones amargas. Si tengo que jugar el juego formal de los adultos, por lo menos pondré cara de chulo…. Además, por lo que he leído yo por Internet, la indignación, la horrorización, la angustia y la ira mediática se ha limitado a los foros de debate del entorno de Antena 3. En medios americanos solo he visto unos pocos comentarios en rincones mediocres de la blogosfera. Me refiero a la mediocridad, porque si uno quiere criticar un asunto como este en la blogosfera, por lo menos habría que hacerlo con un punto de gracia para que no quede oficioso y aburrido. Sin embargo, no such luck.

Lo más interesante de este debate, es por qué ha llegado a surgir? Estas dos hijas representan, y seguirán representando por un tiempo, si Youtube lo quiere así, a las primas mal-vestidas en la boda del pueblo. Y la población española representa los grupitos que se van formando en el cóctel, susurrando a oídos indignados sobre este crimen de etiqueta protocolario. Por qué sucede esto? Por qué tenemos miedo y nos empeñamos tanto en “no quedar” mal? Freud decía que -ya lo siento- sufrimos en la cultura. Y es verdad.

Diferentes localizaciones geográficas dan lugar a la manifestación de una diversidad de errores sociales. El error tiene lugar físico cuando hay un consenso total sobre una cierta manera de hacer algo, por ejemplo, cómo vestirse en una boda. Si todos los practicantes, invitados, se quedan dentro de los limites acordados, todo va bien y todos están contentos. Hasta el momento en el que entran Laura y Alba Rodríguez Espinosa, vestidas de negro y con botas negras. Lo que han hecho es bajar la barrera de clase del acontecimiento.

Los susurros, la indignación y las miradas reprobatorias entre los invitados expresan el descontento de la multitud ante el hecho de que el supuesto nivel de dicho círculo social ha perdido puntos. El nivel ha bajado, y como consecuencia, el grado de clase también. Esta falta de control, porque es una cuestión de control, no siempre sienta bien. La sociedad burguesa se caracteriza en gran medida por la tendencia a sentir un cierto malestar ante la inseguridad, se manifieste como se manifieste. Aquí, la calidad de su propio círculo social está en juego, y cómo jode. Pero la ira no va a salir como un torrente ni explotar como una bomba, para eso está la educación, para reprimirla. Todo queda en susurros y miradas, en corredores y esquinas.

Como hoy en día tenemos que acostumbrarnos a ver cosas nuevas - hasta a un ministro europeo de finanzas con pendiente y coleta y presidentes con ropa tradicional nacional - la moraleja de esta entrada será la muy básica verdad que no hay nada que dure para siempre –ni siquiera el uniforme del hombre blanco convertido en supuesta universalidad- por mucho que lo deseen buena parte de la vieja Europa. Lo único seguro en esta vida son los cambios. El reto de Europa es saber convivir con esa verdad. He aquí el núcleo del problema inherente del proyecto europeo: Combinar la carga del pasado con nuestro futuro por construir.

Abertzale-vänstern får sig en rejäl smäll

2009-10-20T06:19:00.005Z

Sedan jag bytte 25° solsken och varma avenyer mot 5-gradigt kärnkraftsdis och horisontellt regn har jag funderat en del på de sista stora nyheterna som slagit Spanien sedan jag försvann därifrån. Det senaste, förstås, att polisen arresterat ETA:s politisk-ideologiske chef, Aitor Elizarán, som tog över efter arresteringen av Javier Lopez Peña i maj förra året. Denna fras har skrivits många gånger förr av många skribenter och säkerligen även här på BRAKBLOGG, men detta innebär ett hårt slag mot ETA-kupolen. När man inom loppet av ett och ett halvt år arresterar den ideologiske chefen två gånger om, samt det militära överhuvudet Txeroki. Detta händer gång efter annan, och det dyker alltid upp någon ny att stoppa fötterna i de tomma stövlarna. Det tjänar dock till att demoralisera abertzale-rörelsen och koordinationen mellan den väpnade delen (ETA) och den politiska representationen (Batasuna) så att Batasuna ser sig tvungna att kliva ner i det demokratiska dopbadet.

Baltasar Garzón har också låtit arrestera tio abertzale-ledare i samband med organiseringen av en ny politiskt plattform för det sedan 2003 illegaliserade Batasuna. Spanska medier rapporterar om splittringar inom abertzale-vänstern och man öppnar nu för en period av självkritik och politisk samling, med bakgrund av de misslyckanden rörelsen utstått under Zapatero-regimen. Dessa splittringar indikerar just hur svårt det är att förutspå vilken typ av ny riktning som abertzale-rörelsen kommer att ta. Den som lever får se, och det är tyvärr det enda konkreta man egentligen kan hoppas på.

¿Europa ha vuelto?

2009-09-21T14:59:00.008Z

Recién llegado a Madrid, me entero por la televisión de que a Madrid no llegarán las juegos olímpicos en 2016. No me extraña mucho la decisión del comité de votar a favor de Rio de Janeiro, ni me parece mal, Madrid no es para mí una ciudad olímpica. La otra gran noticia es el rotundo ¡Sí! de Irlanda en el referendum sobre el Tratado de Lisboa. El jaleo Bruselas-Irlanda que hemos tenido que soportar durante un año, pone de manifiesto lo poco saludables que son los procesos europeos a nivel democrático. Aunque soy partidario de integración institucional europea, no me parece que los cambios institucionales tengan mucho mérito democrático. A Irlanda se le ha dado los anexos que reclamaban sus políticos, ¿pero serán esas preocupaciones las mismas que las de todos estos votos negativos de hace un año? ¿Son los abortos, la neutralidad, el comisario o el sistema fiscal los puntos débiles? Lo dudo mucho. Los referendums europeos suelen expresar algo más básico y sencillo. También se nota mucho en períodos cuando Europa mola poco. La desilusión con la política y los políticos es hoy en día omnipresente, y cada vez que los lideres europeos quieran dar otro paso hacia más integración para que "funcionen mejor las cosas", el papel del electorado consiste en un mero gesto de votar que sí y para las cámaras también sacar esa sensación de europeo y de esperanza y de fé en el futuro que supuestamente compartimos todos. Los más entusiasmados lo suelen hacer con rotundidad. Soy solo yo, o ¿te has dado cuenta tu también de que el vocabulario del buen europeo es casi igual que el de las Miss Universo? Las mismas frases hechas, pero con ese toque de bondad, fé, esperanza, y sin falta, un entusiasmo positivo por todo lo que tenga que ver con la Unión Europea. En fin, los buenos sujetos nacionales, a veces se les da el punto de decir que no, porque no estámos siempre para subir cada vez que pase el tren hacia Bruelas por nuestro pueblo. Sin más, asi que el proyecto europeo no tiene por qué preocuparse demasiado.

Una cosa que sin embargo no termino de comprender es ¿por qué cada Estado miembro necesita un comisario cuando los comisarios llevan asuntos puramente europeos y son los cargos más alejados de intereses nacionales? Los pasos de integración europea nunca se hace con dos pies y diez dedos. Se empieza con todo, pero al final, terminamos apostando solo un tercio de lo que hemos hablado al principio. La opinión pública nacional es para los estadistas europeistas como una pareja negativa que solo nos corta las ambiciones.

En breve tendrémos una nueva Comisión Europea, va a ser divertido a ver cómo van a vender la Nueva Europa de Lisboa a los ciudadanos, ya que lo hemos aprobado. Tendrán que explicar los nuevos cambios tanto importantes como secos de la mayoría qualificada y la codecisión del consejo y el parlamento. Si yo fuera la persona responsable (en estos mementos la sueca Margot Wallström) yo sub-contrataría a la mejor casa de relaciones públicas y me echaría para atrás en el sillón. Europa ha vuelto a hablar, pero lo tendrá difícil para encantar a los ciudadanos con el proyecto.

Chavez VS. Juan Carlos revisited

2009-09-12T15:55:00.006Z

Chavez kan leverera en oneliner. Efter att kungen bad Chavez att hålla käften i Chile 2007 träffades de båda herrarna återigen i Madrid igår. De går fram, hälsar glatt och Chavez påpekar att Juan Carlos har låtit skägget växa under sommaren:

"Har du skaffat skägg? Som Fidel!"

Tack Hugo

Se allt på Youtube.

Zapatero mot väggen, PP på irrvägar

2009-09-01T10:10:00.003Z

Trots sommarens lättjefulla tillvaro, då politikersäsongen tycks ligga i träda över hela den europeiska kontinenten, så verkar spansk politik aldrig sova. Den parlamentariska snackisen den senaste tiden gäller skandalerna inom oppositionspartiet PP: Valenciapresidenten Francisco Camps påstås ha tagit emot skräddarsydda kostymer, Esperanza Aguirres (PP Madrid) närmaste medarbetare har anklagats för spionage på meningsmotståndare inom sitt eget parti, samt ännu icke utredda ekonomiska oegentligheter kring PP:s kassör har alla varit mediala långkörare under hela sommaren. Regeringen PSOE har inte varit sena med att påvisa oppositionens oduglighet som politisk organisation.

Förra veckan slog PP tillbaka på flera fronter. Partisekreterare Maria Dolores Cospedal och parlamentsgruppledaren Soraya Saén de Santamaría har båda anklagat regeringen för att använda de statliga institutionerna för att bedriva politisk kampanj mot oppositionen, för att på så sätt missrikta uppmärksamheten från den höga arbetslösheten samt regeringens oduglighet till att råda bot på det krisartade läget i landet. Saénz de Santamaría gick så långt att insinuera att regeringen till och med avlyssnat telefonsamtal mellan PP:s medlemmar. För detta fick hon och PP uppleva parlamantssmörj av samtliga partier. Skandaler av alla slag är inget nytt eller ovanligt i spansk politik, men Cospedal och Saénz de Santamaría menar att PP särbehandlas i negativ mening av regeringens politikerstyre över statens institutioner.

Krisen ja. Den kommer vi väl alla ihåg må jag tro. Här uppe i Baskien märks den inte särskilt mycket på gatunivå, förutom att fler och fler väljer att ta med hemlagad mat och medhavt vin och öl till playan än att gå till strandbaren för att ta en macka och en kall. I storstäderna är krisen emellertid i högsta grad märkbar. Krisen slår underifrån, och det är i första hand byggbranschen som har tagit stryk, vilket innebär att det är först och främst immigranter som drabbats. Om detta har vi talat tidigare på BRAKBLOGG.

Men är det inte dags för en vändning snart? Frankrike, Tyskland, Portugal och andra visar vägen ur ekonomisk recession medan Spanien fortfarande står på minus. Vadan detta? Spaniens bristande inhemska efterfrågan sinkar den ekonomiska återhämtningen. Denna svaga efterfrågan baseras på hög arbetslöshet (18 %) samt statens, hushållens och företagens stora skuldbörda. Det verkar som att Frankrike och Tyskland, som tidigt gick in i negativ tillväxt, har lyckats vända den negativa trenden. I El País söndagsbilaga förra veckan redogjorde man för Spaniens ekonomisk-finansiella särdrag i det europeiska perspektivet. Tysklands och Frankrikes vändning förklaras bland annat av uppsvinget i exporten, där Kina spelar en stor roll. Spaniens ekonomi är dock av ett annat slag, mer beroende av inhemsk efterfrågan och investering än av den internationella exportmarknaden. Uppenbarligen, oberoende av EU-samarbetet och samordningen av offentliga insatser, kommer återgången till positiv tillväxt att bero på den industriella infrastruktur som betingar ett lands ekonomi. I Spaniens fall präglas denna infrastruktur av byggbranschen, och den spruckna bubblan påverkade den inhemska efterfrågan hårt genom hög arbetslöshet samt överbelånade hushåll.

Det tar tid alltså. Det är också nu som folket visar minst uppskattning gentemot regeringen och premiärminister Zapatero. Nu har man även annonserat en höjning av skatterna. Sent på lördagskvällen hölls stor debatt på skvaller-/pratshowen Noria där man synade La transformación de ZP. Det anses att Zapatero har tagit en alltmer auktoritär och presidentialistisk skepnad, till skillnad från den idealistiske och dialoginriktade kandidat med örat nära marken som vann kampen om PSOE:s generalsekreterariat mot José Bono (idag parlamentets talman) och Rosa Diez (idag parlamentsledamot för UPyD).

Det är inte alls ovanligt eller märkligt att denna debatt äger rum just nu. I kristider gillar man inte den som håller i trådarna, och jag tror att det faktiskt ligger till på det sättet som media och debatt påstår:

Zapatero har genomgått en transformationsperiod och befinner sig nu i ett läge där ingen annan aktör inom PSOE har styrkan att stå upp mot honom. Han har blivit en ny Felipe eller en ny Aznar om man så vill. Zapatero konsoliderade regeringsmakten genom att just vara lyhörd och samtidigt benägen att skapa en vision med grund i det han hörde. Det är delvis därför han sitter kvar vid makten, den andra delen gäller oppositionspartiet PP: oförmåga att presentera ett nytt politiskt projekt eller idé för Spanien. Man opererar nu enbart med sina basväljare, och de räcker inte om man vill vinna i det här landet. Man måste in och sno de neutrala mittenväljarna som inte hellre dör än röstar på antingen PP eller PSOE.

Inom PP finns det dock inte brist på starka aktörer, och man befinner sig idag i trots allt ett ypperligt läge att stärka sin position. Det kräver dock en politisk åderlåtning inom partiet som kan te sig läskig och obekväm. PP har inte moderniserats tillräckligt med Spaniens befolkning och om man ska vinna ett val med långsiktiga ambitioner att regera måste man först bestämma riktning.

Så som det ser ut nu tvivlar jag på att Rajoy kommer att kunna bli vald på eget bevåg, utan endast om ZP-regeringen klantar sig kraftigt. Det är dags att bestämma sig inom partiet vad man vill göra med politiken, och inte fortsätta på spåret med ”ansvarsfullt styre”, vilket är en symbolisk relik från Franco-tiden som visserligen håller partiet mot mitten, men man puttas också ner i diket rent ideologiskt. Folk raljerar mycket och gärna om PP:s frankistiska element och historia, vilket nästan alltid är trams och larv. Men ur min synvinkel har man ett stort kors från Francotiden, vilket är icke-politiken (politiken ledde ju ändå bara till krig, kupp och republik), endast ansvarsfullt, seriöst och måttfullt styre enligt objektiva mått. Detta kan vara goda dygder men i PP har de ersatt all typ politisk vision, vilket manifesteras dessa dagar då man inte presenterar en väg framåt för landet som ligger på 18 % arbetslöshet. Spanien har vant sig vid att vara politiskt igen, och man vinner inga val utan ett färdigpitchat budskap. Aktörerna och idéerna finns om de vågar.

Sensommarläsning

2009-08-24T16:30:00.003Z

Efter en oseriöst flängig semester är jag nu på plats i Baskien igen. Vädret är mycket behagligt, särskilt om kvällarna då temperaturen håller sig kring 20° och atlantbrisen omfamnar San Sebastians hamn med havets sälta svävandes i luften. Vissa dagar är dock svåruthärdliga då luftfuktigheten är total och det känns som skallen ska sprängas. Dessa dagar, när jag inte letar efter arbetstillfällen, ägnar jag mig åt att läsa spansk press. Pluralismen i spansk press är trevlig, man kan alltid välja bland nationella och regionala kvalitetstidningar.

Det går dock sämre och sämre för vissa publicistiska dinosaurier. Ägaren till El País, Prisa-gruppen, går med kraftiga förluster och att läsa en spansk dagstidning idag liknar alltmer en kupongtidning från Matdax med erbjudanden om att köpa billiga färgskrivare, kastruller och klassisk musik-samlingar om man visar upp en kupong från dagens tidning. Den relativt färska dagstidningen El Público, som säljs med DVD-filmer, böcker och seriealbum levererade ett erbjudande i söndags som jag på vägen till stranden självklart inte kunde motstå: Boken La aznaridad (ung. aznariteten). Den tre hundra femtio sidor långa texten är en social och politisk krönika om de åtta år som José María Aznar styrde landet.

Precis som sin företrädare Felipe Gonzalez fick Aznar ett stormigt eftermäle efter en på många sätt mycket lyckosam regeringstid. Felipe Gonzalez fall ekade av korruption och statsterrorism medan Aznars fall viskade om Irakkrig och lögner. Just kriget i Irak vittnade om en kortväxt herre från Kastiljen som ville ge tillbaka Spanien sin forna storhet, vilket han också lyckades med i viss mån genom moderna ekonomiska reformer. Beslutsamheten att fotograferas med de tuffa grabbarna Blair och Bush gjorde honom kanske lite väl blind för det massiva motstånd som det spanska samhället visade mot kriget (91 %). Aznars avgång (märk väl att han avgick i och med PP:s förlustval 2004, inte efter) når på så sätt närapå dramaturgisk perfektion som mannen som lyckades ta den spanska betonghögern så pass centerut utan att förlora konservativa basen och sedan vinna valet 1998 med absolut majoritet. Detta i det Spanien som precis kommit ur en fyrtioårig konservativ-katolsk diktatur. Sedan sträckte han sig lite för långt i och med Irakkriget där kostymen till slut sprack i sömmarna och allt förlorades till den leende idealisten Zapatero som skulle inleda den spanska socialismens andra storhetstid.

Numer ägnar sig Aznar främst åt sin/PP:s stiftelse och tankesmedja FAES som ger ut rapporter, skrifter och böcker med skiftande kvalité. Det som intresserar mig är snarare ideologen Aznar, samt rötterna till densamme. Utan att sila snacket suktar jag självklart efter Aznars historiska relation till Franco och Frankismen. El Públicos politiska portfölj måste förstås som vänstervriden, vilket jag så gott det går kommer att redogöra för närhelst tvivelaktiga eller godtyckliga men smaskiga uppgifter förekommer. Följ gärna min läsning här på BRAKBLOGG.

ETA slår tillbaka

2009-08-12T10:01:00.007+01:00

När man minst anar det och när dvalan är som djupast ringer väckarklockan om morgonen för daglig givakt. Samma sak med ETA. Kan de fortsätta existera efter alla arresteringar och alla beslagtagna vapen och pengar? Jag fick frågan i våras av en svensk radiostation från spanska solkusten och jag tror jag de senaste veckornas bomber i Burgos och på Mallorca gav mig rätt i detta: När ETA inte gör väsen av sig, omgrupperar de sig och vilar upp sig inför nästa drag. Två unga Guardia Civil-poliser är döda på Mallorca. Flera bobmdåd har följt men dessa data är för mig ganska ovidkommande.

Den enda frågan som är intressant nu är vad som är är skillnaden från tidigare:

Baskien styrs nu av spanjorer. PNV:s grepp om regionalpolitiken har glappat, och den baskiska regeringen under socialdemokraten Patxi Lopez med stöd från konservativa PP har uppenbarligen retat upp den våldsinriktade abertzalevänstern. På samma sätt som man menar att Spanien ockuperar baskiskt territorium menar man också att nu har den spanska staten tagit över institutionerna medelst spansk konstitutionell rätt. Illegaliseringen av Batasuna från 2002, som sedan följdes upp av flera andra partier, organisationer och tidningar, symboliseras främst av domaren Baltasar Garzón vars arbete inriktas på att spola rent i de politiska institutionerna från antidemokratiska element. I det senaste regionalvalet deltog inte något parti från abertzalevänstern, och följaktligen föll många röster blanka vilket skapade förutsättningar för en socialistisk seger. Man vann alltså valet genom att illegalisera en stark lokal elektoral kraft. På vilka grunder? Man måste fördöma ETA:s attentat, vilket abertzalevänstern aldrig gjort. Det kallas apologi mot terrorism.

För mig kvarstår frågan alltjämt sedan 2002 då jag svor och spottade över regeringen Aznars beslut att illegalisera Batasuna: Har man inte skjutit sig i foten? Jag är idag inte lika säker på min sak, men jag står fortfarande i mitten och trampar. Ska man inte få delta i de demokratiska processerna om man som rörelse inte ger de institutionella spelreglerna legitimitet? Men ska man man då få delta om den politiska gärningen bidrar till att undergräva demokratins och frihetens grundpelare? Båda sidorna har starka, svepande och i viss mån manipulerande formuleringar, vilket självklart försvårar samtalet. Två faktorer gör denna fråga gör denna fråga svårare än andra: 1, ETA mördar människor för politisk vinning. 2, Abertzalevänstern mobiliserar en stor andel av Baskiens elektorat. Att antingen isolera eller inkludera en politisk grupp är en teoretisk hårslitare som vi inte bör förenkla till ren juridik.

Regeringen har nu gjort klart för Abertzalevänstern att man aldrig kommer tillbaka till förhandlingsbordet så länge ETA lever och verkar. Rykten säger att interna ETA-dokument vittnar om att bombdåden var menade att isolera ETA från Batasuna för att tvinga regeringen till ett baskiskt förhandlingsbord med delar av Batasuna och PNV för att lösa den "baskiska konflikten". Detta kommer inte att ske. ZP har inget mer att ge abertzalevänstern för tillfället, och den tidigare viljan till dialog har nu försakats. ETA kommer att fortsätta i vanlig ordning, regeringen kommer att arrestera fler och fler, beslagta fler och fler. Oppositionen (från såväl höger som vänster, beroende på vilket parti som sitter i regering) kommer att bråka. Den politiska agendan, ledarsidor och parlamentsutfrågningar kommer att domineras av territoriella konflikter. Mer pengar kommer att flöda in och ut ur institutioner. Kommer någon ihåg finanskrisen för resten?

And on and on it goes this thing of ours.

Så blev det bestämt

2009-07-20T10:30:00.003+01:00

Förra veckan basunerade spansk TV ut att Ibra nu faktiskt var klar för Barça. Riktigt så var det inte. Mötet mellan Laporta och Moratti gick dock så pass bra att alla förutsatte att allt var klart. Moratti tyckte att det fanns "feeling" mellan de båda herrarna. Men sedan ska spelarna vara med på noterna också. Jag har under flera år funderat på Zlatans bevekelsegrunder för att stanna i Inter. Han är störst, bäst och rikast i laget, men utanför Italien vinner de ingenting, och det syns. Så fort man möter ett engelskt eller spanskt lag blir det tvärstopp. Inter är en känsloklubb. Många världsspelare som kan välja och vraka mellan världens bästa klubbar vägrar att lämna sitt kära Inter. Mycket tror jag har att göra med Morattis nära relation till sina spelare. Så fort Recoba kände sig omotiverad slängde Moratti in några fler miljoner för att få fart på pojken. Inter har länge varit en märklig klubb. Unga talanger lyckas sällan och blommar ut till världsstjärnor först på annat håll (Pirlo, Seedorf etc) och förstärkningarna kommer ofta i form av övermogna frukter med max en säsong av storspel (Deco, Figo etc.). De gör dåliga affärer kort sagt. Zlatan är smart nog att förstå att han inte vinner något nytt i Inter. Det är också en konstig klubb att se spela fotboll, spelidén tycks vila på plötsliga individuella prestationer, vilket inte är hållbart på den nivån. I Barça kan Zlatan spela stor fotboll, och ven tillåta sig lyxen att bli levererad av Messi, Iniesta och Xavi. Flytten är oundviklig och det verkar vara klart nu. I Spanien oroar man sig för att byta en bråkstake mot en annan. Jag tror det ordnar sig med den saken. För första gången på länge måste Zlatan slåss för sin plats, vilket blir mycket intressant. Det kommer att bli en fantastisk säsong.

Allt är slut. Alla har glömt. Vad hände?

2009-06-29T17:39:00.020+01:00

Nu är det slutstuderat för min del. Jag trodde aldrig att jag skulle känna så, men nu när jag inte ens vet hur länge jag har pluggat så kanske det kan räcka. Jag har nu titeln Master i statsvetenskap. Hur det känns? Inte alls faktiskt, men ändå helt okej om jag måste svara. Som titel är Master nog jämförbart med min egen ålder, 29. Äldre, men inte riktigt 30 ännu. Min uppsats gick igenom det akademiska nålsögat i sista stund efter mycket slit. Men det satt mycket långt inne. Jag tog mig nog vatten över huvudet alltför tidigt och hade ingen som helst distans till mitt uppsatsämne och isolerade mig från min handledare. Vad det handlade om? Finanskrisen, kapitalismen, Sarkozy, politisk ekonomi, identitet och nationalism. I den ordningen. Jag vet idag att jag hade en spännande idé, men min beskrivning ovan bevisar nog att jag inte hade ett särskilt gott grepp om vad jag höll på med. Ibland kan det vara bra att grotta in sig i sin vision och hålla alla pragmatiska smitthärdar borta. Men inte om man ska skriva en vetenskapligt stringent Master-uppsats. Vetenskap ja. Inom samhällsvetenskapen är det svårt att veta hur stort allvar ska man tillskriva det ordet. Fantasin och passionen försvinner lätt i dessa virrvar och sedan vattnas de goda idéerna ut till trista fallstudier som inte planterar annat hos läsaren än ett märkligt sug efter att leta stav- och notfel. När Habermas slog fast att sanningen varken var eftersträvansvärd eller existerande formulerade han vetenskapens dygd på det tjusigaste sättet: Den ska vara sanningsanalog (trumvirvel). Självklart är en uppsats på den här nivån endast något av en övning i sanningsanalog kunskapsackumulation snarare än ett passionsprojekt, det är i. Det är därför viktigt att ha en viss distans till sitt ämne, alternativt en stor dos disciplin. Distans och disciplin alltså. I situationer när jag själv har en viss kontroll blir det inte mycket till varken distans eller disciplin.

Min uppsats gick under arbetsnamnet "Krisens ordförandeskap - Sarkos sägningar". Catchy och fyndigt. Idén föddes i höstas under det franska ordförandeskapet när finanskrisen härjade som bäst i medierna. Jag intresserade mig för hur opinionsbildare från höger och vänster försökte ge förklaringar och skapa reson kring det som hände. För lite regleringar, för mycket regleringar, fel regleringar, fel politiker, fel riksbankschefer på fel ställen. Det var att man ville ha en berättelse med en dramaturgisk logik som skapade väggar, tak och golv åt krisen och all förvirring. Det var talet om kapitalismen. Om vi talar och resonerar tillräckligt länge skapar vi också en historia som gör krisen fattbar. Detta sker oavbrutet med händelser som för människan ter sig ofattbara: Folkmord, fascism, och finanskriser är de mest populära ämnena för kultursidor att banka förståelse ur. Detta är inget väl inget konstigt med tanke på de hemskheter som människan har visat sig kapabel till under årens lopp. Hur klarar vi av att acceptera det ofattbara, vare sig den manifesterar sig genom mänskliga handlingar (folkmord, kannibalism, våldtäkter etc) eller börskrascher? Blir tillvaron efter andra världskriget inte ohållbar om man inte skapar en strukturerande modell för att fatta grymheterna och dödandet? Filosoferna tillhandahåller dessa modeller, precis som läkemedelsföretagen levererar piller för huvudvärken.

Moderniteten har präglats starkt av dessa modeller. Sedan Europa förlorade Gud i och med upplysningen, Nietzsche och fan och hans moster tog vi till andra tag för att göra tillvaron fattbar. Att vissa handlingar var syndiga och andra handlingar välsignade räckte inte längre. Detta skapade ju även en del hjärntrubbel för många av oss. "Herrens vägar äro outgrundliga" var kanske inte så dumt ändå för att behålla skruvarna i huvudet på plats. Europas krigande sorgeår mellan mitten på 1800-talet och 1945 förklaras ofta som ett uttryck för förlusten av Gud som balansbärande referens för samhället. Observera också att dessa årtal även sammanfaller med skapandet och konsoliderandet av nationalstaterna. Staten, massamhället, demokratin och det formella avskaffandet av den frälse aristokratin.

Enandet av folket under demokratin var nöten att knäcka. På vissa ställen gick det långt, på andra längre. Hur man skulle ena en stor befolkning under likvärdiga former var filosofernas riktiga dilemma. Vad fick vi? Totalteorierna. När man skulle lösa klasskonflikterna skedde det genom metafysiska, religiösa analogier. Italien hade sin fascism medan Spanien efter 1939 också hade en betydande fascistisk influens som sedan trycktes tillbaka av en "papistisk nationalism". Marxismen, som tillskrev alla samhälleliga konflikter en ekonomisk grund enade genom delning och Tyskland gick på blodsbanden. Inkludering innebär ju även exkludering, vilket också skedde i form av förintelsen. I Sverige hade ett folkhem att form under 30-talet. Att vara arbetsför, eller stå till arbetsmarknadens förfogande som det heter idag, var ledordet för att realisera detta projekt. Sverige använde steriliseringar för att eliminera oönskade nationella element, vilket också fortsatte ända in på 70-talet. Det var "sinnessvaga" kvinnor som var offren i denna reningsprocess, för vem skull vilja gifta sig och reproducera sig med en galen kvinna? Och vilken kvinna skulle kunna arbeta, än mindre uppfostra barn i folkhemmet? Som del av samma process skapades också tanken på det "narkotikafria samhället".

Efterkrigstidens politiska filosofi handlade i mångt och mycket om hur vi lever vidare och på vilka villkor vi kan fortsätta efter förintelsen. Bauman vittnar om modernitetens organisatoriska och effektiviserande karaktär som själva förutsättningen för förintelsen. Med hjälp av dåtidens filosofiska punkare Foucault, Derrida, och de andra verkar det som att dilemma var hur vi skulle kunna leva vidare med Auschwitz-neurosen på våra axlar. Historierna fortsätter.

Mellan september 2008 och januari 2009 gjorde jag omvärldsanalys på Sveriges ambassad i Madrid, Spanien. Det var viktigt att följa nyhetsflödet på ekonomisidorna eftersom Spanien i hög grad led av krisens härjningar. Hayek, Friedman, Keynes, Marx, Nozick och otaliga ismer slängdes fram och tillbaka på debattsidorna i hela Västeuropa, och bland politikerna hade Nicolas Sarkozy - som vanligt - mest att säga. Sarko lös som en stjärna under sina sex månader vid Europeiska rådets roder och flög fram och tillbaka mellan toppmöten, krishärdar och krigszoner som en iller. Min studie handlade just om den historia som Sarkozy och den franska regeringen levererade som EU-ordförande. Materialet bestod av ett tal som Sarko gav till det franska folket 30 september 2008 som behandlade just krisen. Vad hade skett? Varför hade det skett? Vad ska nu ske? Dessa var talets ledord. Från min utgångspunkt levererade Sarko precis det jag trånade efter. Säga vad man vill om den lilla herren, men han har en levererade med råge. Här finns talet på engelska.

"Vi Ekdahlar älskar våra undanflykter... Beröva en människa hennes undanflykter och hon blir vansinnig och börjar slå omkring sig. Världen och verkligheten måste vara fattbar".

Det menar den jovialiske Jarl Kulle som Gustaf Adolk Ekdahl i Fanny och Alexanders slutscen. Det är människan som skapar fattbarheten genom den historia vi väljer att berätta och vilken laddning som vi tillskriver elementen som utgör historien, och därmed i förlängningen också sanningsskapandet. I Sarkos fall är elementen marknad, kapitalism, stat, reglering, EU, och Frankrike som ska fyllas med laddning och placeras i ett dramaturgiskt landskap. Det var fantastiskt att under nästan ett år hänga i den lilla världen som var Sarkos. Precis som det är mysigt att vistas i Ekdahlarnas lilla värld ibland. Är det tur eller synd att inte Jarl Kulle är president i EU? Om demokratin tillåter det kan det mycket väl ske 2014. Du som kollade in länken har antagligen förstått att det är en mycket påtaglig risk. Talet, diskursen, politiken, eller vad man än vill kalla det har betydelse. Historieberättandet har redan skapat Stockholmsprogrammet och FRA ur begreppen "säkerhet" och "trygghet". Den enda jobbiga sanningen som består är att inom politiken är allt möjligt. Och att vägen till helvetet är kantat av goda avsikter.

La resaca pos electoral

2009-06-08T12:52:00.003+01:00

Qué día ayer! Me fuí a la calle, llevando camisa planchada, americana, sombrero y zapatos negros para dar honor al día electoral europea. Durante llevo semanas echando la bronca en internet y en bares: Ya vale de votar d antemano. Ciudadanos posmodernos que han hecho planazos en el día electoral han ido a votar hace varias semanas. No mola. Se vota juntos, y ya está. Bueno, por lo menos, alguién fue a votar, porque echando un vistazo al resultado, no hace falta ser politólogo para analizarlo. Los verdes se quedaron con 10.9%! El doble! Otro éxito es que los pirátas tendrémos una voz en el PE, 7.1%! Iniciativa Feminista, que un día antes de las elecciones recibieron una aportación de 1.000 000 de coronas suecas (aprox. 110 000 €), terminaron con 2.2% pero sin escaño. De todas formas, las elecciones suecas salieron según mi pronóstico. En Europa, los conservadores siguen siendo los más fuertes, pero los verdes y los independientes han crecido también. En resúmen, los partidos tradicionales se han visto castigado y la xenofobia ha ganado terreno en muchos países. Por suerte, en Suecia, los nacionalistas/xenófobos no consiguieron un escaño. El mapa electoral también demuestra la diversidad política que hay en Europa. Las campañas seguirán siendo nacionales durante muchos años. Ojalá nos liberemos del populismo y la xenofobia en el futuro. Ha sido una campaña refrescante a pesar de los pesares.

Ya está, no hay más que decir. El resultado verdadero de estas elecciones verémos cuando la nueva configuración empiece a currar. Vigilancia, inmigración, una nueva Comisión y el tratado de Lisboa. Qué será de la UE?

Moratti och Laporta förhandlar ikväll i Barcelona

2009-06-04T22:43:00.004+01:00

Möte ikväll mellan Joan Laporta och Massimo Moratti. Initiativet kommer från Moratti, som efterfrågar Etóo till Inter. Mourinho har tydligen givit ok till Zlatans eventuella övergång till Barcelona, så länge som Etóo är inkluderad i affären. En annan som kan bli del av samma operation är Inters Maxwell. Vi får se hur mycket pengar det blir. Spännande förhandlingar lär det bli och nu börjar spekulationerna flöda. Barça med Ibra låter fantastiskt. Men hur känns Barça utan Etóo? Stoppa det i pipan och rök!

BRAKBLOGG vota.....

2009-06-03T10:33:00.004+01:00

Me he decidido. En realidad tengo el fin de semana para contemplarlo bien, y puede que cambie de opinión. Sin embargo, hoy, mi moto lo tiene la candidata pirata Amelia Andersdotter. Aquí puedes leer en sueco, inglés y castellano sobre su campaña.

Priskrig om Kaká!

2009-06-02T20:10:00.006+01:00

Under loppet av några timmar har budet på Kaká från Real Madrid bekräftats, affären annonserats och nu också stoppats tillfälligt sedan Chelsea och nyblivne tränaren Ancelotti givit sig in i leken. Kaká har upprepade gånger uttryckt sin önskan att stanna i Milan, men även starka band till tränaren Carlo Ancelotti. Chelsea gav sig tydligen in i affären igår kväll, tisdag, och ännu har ingenting bekräftats. Europas två slösaktigaste affärsmän slåss om Kaká. Silly season är på gång.

UPPDATERING:

Nyheter24 skriver om dagsformen på priskriget. 900 miljoner-budet ställer jag mig tveksam till. Den speciella relationen mellan Kaká och Ancelotti tror jag har drivit på spekulationerna, men jag tror Madrid går vinnande ur kampen i början av nästa vecka. Annars stannar han kvar i Milan. Ryktena om Pirlos övergång till Chelsea är nog ytterligare ett tecken på det. Ska man göra pengar av Pirlo och Kaká någon gång så är det nu. Min tanke är hur det ligger till med återväxten på Milans ålderstigna mittfält.

UPPDATERING 2:

Transfersumman är satt, 65 miljoner blev det alltså. Men Kakás pappa, tillika agent, har krav utöver det vanliga: Övergångslön på 11.5, samma för agenten, samt att signa Kakás lilebror Digao för 1.5. Totalt landar det på 89.5 miljoner euro. Real Madrid har fått dåndimpen och Kaká är tyst. Det blir en förhandlingarnas arga leken för Kaká tar det lugnt, han kan och vill gärna stanna i Milan. Hur gärna vill dem ha honom?

Mujeres, verdes y piratas - Los ganadores de las elecciones europeas

2009-06-02T11:41:00.004+01:00

Parece que las elecciones al Parlamento Europeo van a ser muy interesantes. El próximo domingo votamos todos miembros del country-club europeo y cada cuatro años intentamos buscar una razón para participar. Este año, los comentaristas y los ciudadanos estámos más aburridos que nunca. Ya tenemos bastante con la crísis, las hipotécas y la inseguridad laboral. Bueno, parece que los votantes vamos a castigar los partidos tradicionales esta vez. El parlamento europeo siempre fue el sitio ideal para aparcar a militantes que no estén al tanto con el clima político del partido. Sin embargo, sirven para el PE porque los votantes les reconocen y confían en ellos. En Suecia, el descontento con la Unión Europeo se basa en el discurso sobre políticos europeos corruptos que duermen en los bolsillos de las grandes empresas, cobrando un pastón. Por eso, siempre viene bien que se presenten personas con edad, credibilidad y de confianza para ir a Bruselas.

No estoy del todo seguro de como funciona esto en España, pero este Señor no está muy de acuerdo con el tiempo moderno. En su partido, no sé si está solo, pero temo que there's plenty of more where that came from....

Según los sondeos, muchos suecos ya han votado, y el partido pirata sueco recibirá aprox. 5 % de los votos, cosa que les daría un billete a Bruselas. Otro partido relativamente nuevo, Inciativa Feminista, también - F! parece tener buenas oportunidades para ganarse un sitio en Bruselas. La líder, Gudrun Schyman, ex-líder del Partido de Izquierda sueco, una de los políticos más hábiles del país, está logrando convencer a los votantes de la necesidad de una fuerza feminista real en el reino masculino que es la Unión Europea. Los verdes están ganando mucho terreno. Hemos tardado un poco, pero los sueco finalmente hemos comprendido cuál es uno de los problemas más graves de la UE: la PAC. Para combatir el cambio climático hace falta gente con substancia política, y los verdes suecos lo pueden ofrecer. Poca gente en este país sabe lo que es la UE, y menos lo que hace (pero estámos seguros de que si de verdad hace algo, será burocracia innecesario y caro), y los candidatos con sus lemas: "Por un Europa seguro y próspero", no dan alegría a nadie.

La piratería, el clima y el patriarcado pueden ser los tres asuntos claves para entender a nuestros tiempos. Gente más graciosa que yo ha dicho hace mucho tiempo que los europeos necesitamos un propósito. La posibilidad de compartir archivos libremente es un asunto clave para captar a nuevas generaciones de mentes políticas. El futuro de la libertad de Internet está en juego, y también el papel del futuro Estado. Los partidos tradicionales no saben todavía lo que es esto, y por eso ha surgido el PP, Piratpartiet. Los partidos tradicionales no han comprendido del todo lo que es el patriarcado, por eso existe FI. Los partidos tradicionales están llegando a entender el asunto climático (aunque hay resistencia todavía, recibida adecuadamente con un bostezazo mediático), gracias a los partido verdes europeos que surgieron en los noventa.

Mi pronóstico es que estos tres partidos avanzarán en estas elecciones. Sobre todo los vedes y los piratas. Los piratas pueden llegar a ser el embrión de una nueva fracción política entre los liberales tradicionales y la izquierda tradicional de hormigón. El que viva lo verá.

Bitarna faller på plats

2009-06-01T12:23:00.004+01:00

Nu är det officiellt. Det tog hela morgonen, men idag före lunch blev det klart. Florentino är president i Vita Huset. Ny tränare är Manuel Pellegrini från Villareal. Det stod mellan Pellegrini och Wenger, men fransmannens lojalitet och kärlek till Arsenal var tyngre än all marmor i Madrid. Jag tror att Pellegrini blir perfekt för Madrid. Han är känd för sin stenhårda stil, och kompromissar inte med spelarmaterialet. Glöm inte allt han gjort med Villareal. Han har konsoliderat laget i la Liga-toppen och satt storlagsmördarstämpel över hela klubbemblemet. Allt detta utan en enda A-listspelare, förutom mittfältsgeneralen Marcos Senna förstås. Detta är precis vad Madrids utsvultna storstjärnor behöver, lite tough love. Och med lite seriösa spelarköp som topping förstås. Nu har man gett sig in i jakten på Ibra efter dennes uppvisning i sista Serie A-matchen mot Atalanta. Detta har alla förutsättningar för att bli en fantastisk silly season. En öppen brazilian bare knuckle fight under hela sommaren mellan Barça och Real om Zlatan Ibrahimoviç medelst miljoner dollar och bytesspelare. I Barças fall gäller det Etóo. Inne eller ute? Madrid verkar villiga att lägga 40 miljoner och Wesley Sneijder för att locka Zlatan till Florentinos nya bygge.

Inter kan luta sig tillbaka och njuta av alternativen, och om Moratti är smart använder han pengarna till att bygga ett riktigt lag. Alla som såg Inter spela mot Atalanta förstod hur mycket man behöver mittfältare.

Släng handskarna pojkar! Ancelotti är klar för Chelsea och Cristiano Ronaldo är butter som en tolvåring och pengarna flödar:

Ge oss lite jos i sommar och spar inte på krutet!

Återkommer.....

Barcelona

2009-05-27T23:09:00.005Z

Klockan är strax efter ett och jag kom precis hem. Jag har inte läst en rad av vad som har skrivits. Någonstans. Några ensliga tutningar från bilar kring Sergels torg är det enda yttre tecknet som har nått mig om att Barça vann Champions League ikväll.

Tankarna kommer tillbaka. 1993 eller 1994 var jag på Camp Nou. Barcelona mot Madrid-laget Rayo Vallecano. Ni vet, Zubizarreta, Romario, Stoichkov och alla de andra. Barça vann och jag hade svindel i en vecka. Sedan dess har jag varit Barça-supporter med en stor svaghet för Catalunya. Men just idag är jag stark.

Jag måste börja med ursäkterna. Sylvinho. Förlåt mig. Du har alltid varit min kille. Du smällde in 1-1 på Stamford Bridge för Arsenal för typ 10 år sedan efter att Hasseltank givit Chelsea ledningen och det glömmer jag aldrig. Jag blev mycket ledsen när du försvann till Vigo men desto gladare när du några år senare kom till mitt Barça. Jag rycktes tyvärr med i mediastormen kring dig inför kvällens final. Överallt snackades det om Abidal och Alves som inte fick vara med. Vem ska spela? Du lades fram som den svagaste länken i Barças redan underlägsna försvar. Sen kommer du in och gör en totalt felfri match mot den stora röda maskinen Man United. Du är kvällens stora matchvinnare. Jag misstänker att du inte är kvar nästa säsong och därför tar jag redan nu ett måhända överilat farväl.

Jag hade bestämt mig redan under semifinalerna. Det enda laget som kan matcha United är Chelsea. Det enda laget som kan tråckla upp United är Barça. I sina bästa stunder. Och som historisk fotbollsförlorare vet jag att jag alltid förlorar. Jag avfärdade Ronaldinho redan i Gremio som en bolltrollande skojare som på sin höjd skulle bli publikfavorit i Racing Santander. Några år senare ville jag att han skulle föda mina barn. Jag var övertygad. Hur bra mitt Barça än varit i år skulle United, med Michael Carrick och Alex Ferguson käka upp dem. Men det fanns en strimma hopp inom mig någonstans. Barças mittfält är trots allt det bästa världen skådat och Cristiano Ronaldo lever aldrig upp till förväntningarna när det verkligen gäller.

Hur som helst var det upplagt för fest. aldrig har en CL-final spelats mellan de två absolut bästa lagen. Barça hade klippt en säker dubbel och United hade demolerat såväl Premier League som CL-gruppspelet. Jag var säker på att den stora röda guldmaskinen skulle vinna klart. Christopher Sander sjunger: "Den här maskinen slaktar drömmare som djur", och så skulle också ske ikväll. Drömmarna och poeterna i Barcelona skulle krossas av Vidic, Carrick och Scholes (Scoles gjorde iofs sitt som ni någ). Så kommer Iniesta i en löpning. Det behövs så lite för Etóo. De enda som förstår Samuels storhet verkar vara Iniesta, Xavi och jag. Varför är vi inte fler? Och såg ni målgesten? Vilken kille! Etóo-bättre än heroin!

Gladast är jag för Henry. Äntligen fick den franske giganten vinna CL. Under sina stora dagar var han Europas bäste anfallare flera år i följd och till sist fick han vinna sin sista trofé. Tack Titi.

En annan viktig diskussion inför kvällen har handlat om matchen i matchen. Ronaldo mot Messi. Vem är bäst? Om du fortfarande undrar så tänker jag inte bemyndiga dig med ett svar. Men vad gäller Ballon d'or, FIFA World Player och sånt krafs så är bara en sak sann: Xavi är bäst i världen.

Tack Pep för att du trodde på Busquets. Tack Puyol för att du bär hjärtat utanför i varje sekund. Tack Messi för, vad nu det är du gör.

Förlåt mig igen Sylvinho. Du var störst ikväll.

PS. Surpupporna i TV6-studion som satt och gnällde på fan vet vad i halvtid var sämst i kväll. Nanne (vad är det för jävla namn?) och Glenn satt där och jäste och gnällde som om FC Z spelade. Schhh! Ola och de andra tråkmånsarna var också missnöjda. Förstörde en hel tv-sändning gjorde de också.

Hej und hå!

2009-05-27T09:38:00.007Z

Om detta må vi berätta. De tar ALLA jobben. I svåra tider är goda råd dyrbara. Vi lever i svåra, komplicerade tider där ingen egentligen vet någonting. Det viktigaste är att hålla sitt huvud kallt i alla lägen. Våra EU-kandidater håller skallarna lite väl kalla för min smak, och man har inte lyckats visa medborgarna att de har en agenda i Bryssel. Det är en luftslottens kampanj utan mycket tillstymmelse till substans. I Bryssel måste man ha en klar agenda. Men allra främst en vision. Att verka för freden, tryggheten, och rättvisa för 80.000 i månaden duger inte. Vilken riktning ska EU ta? Vad ska Kommissionen och Rådet ha för framtida roll? Har vi ens hört något om Kommissionen? Jag vill ha ett pedagogiskt tv-program där kandidaterna svarar på frågor om EU-parlamentets beslutsprocess. Låt oss ha ett riktigt politiskt samtal och inte nationalistisk slapstick-politik som syftar till att skicka "redigt gammalt hederligt svenskt rent spel och sunt bondförnuft" till smutsiga lobbyistiska Bryssel. Lägg ner den där svenskt kött-romantiken.

Rent traditionellt har makthavare nöjt sig med ett carte blanche av medborgarna innan man åker till Bryssel. Detta gäller främst våra ministrar i Rådet, men även våra EPs. Väljarna ska ju liksom ändå inte med... Jag klandrar ingen. Systemet är utformat så att det demokratiska mandatet korsas av det faktiska ansvaret. Och steget mot ett demokratiserat EU passerar över en försvagad nationalstat vilket är jobbigt. Så vi stannar i politisk limbo.

Som vanligt är Folkpartiet rakast med beskeden, där lyckas man alltid nuförtiden (Folkpartister tenderar också att alltid tillhöra kategori 2 av EU-neuroser). Gemensamt försvar, Nato, Polis och EMU. Bada Bing Bada Bom.

Vad gäller söndagens bubblardebatt mellan PP, FI och SD så var Gudrun den enda behållningen med sin fantastiska utskåpning av SD-jönsen. Hon ställde retoriska frågor och ifrågasatte nationella föreställningar rakt i ansiktet på honom. Mer sånt.

Jag kanske lägger Sarkozy åt sidan ett par timmar i eftermiddag och tittar in på ABF när Arenagruppen håller debatt med några utvalda kandidater. Precis, jag skriver på min Masteruppsats som ska vara inne om ett par dagar. Den handlar om det franska ordförandeskapet i höstas och finanskrisen. Den franska identiteten och politisk ekonomi. Sen får jag min examen. Jag hoppas att jag får jobb. Helst av allt vill jag fortsätta skriva för dig och mina tre andra läsare. Den som håller sig vaken får se.

Sobre ira y corrupción

2009-05-19T07:44:00.023Z

Hay titulares y titulares. En la trama de corrupción de Valencia hay una noticia que para mí destaca de entre todas. Salvo ese pequeño rayo de diversión, me aburre bastante todo el Caso Gürtel. La justicia tiene supuestamente todo lo que necesita para hacerse valer, pero el barco no parece llegar a tierra firme. Claro que para la dirección de PP es justo esto lo que se necesita; dos escandalos al mismo tiempo. Es como tener anginas y gripe. El único remedio posible es quedarse en la cama una semana y estarse bien calladitos. Una misma medicina que sirve para ambas dolencias. También les resulta muy útil que la justicia vaya tan lenta.

¿Alguién se acuerda del espionaje interno del PP de Madrid? La ley pondrá a los culpables donde les corresponda estar, pero al PP como partido no va a hacerle mucho daño. El PP ha practicado un buen damage control desde luego.

¿Y la corrupción? Pues nada. Asi es la política en todas partes. En ciertos sitios hay más y en otros menos. Los casos de corrupción son un poco como el contrabando de drogas. De repente la policía pilla media tonelada de algo y salen con los políticos en la foto, todos muy contentos. Pero no se puede comparar con lo que no pillan, y lo que no cuentan que no pillan. Esto parará cuando, como todo en este mundo, las circunstancias lo permitan.

La corrupción es como cualquier otro crimen. Nos equivocamos gravemente en hacer una separación cognitiva entre delincuencia y corrupción, pero lo hacemos. Dostojevskij nos enseñó hace muchos años que la prisión es el mejor espejo de una sociedad y luego Foucault desarrolló la misma idea. Con la corrupción pasa lo mismo, los políticos no pertenecen a otra casta. Los delitos nos pueden contar mucho sobre nuestra propia sociedad.

A mí no me afectan mucho los corruptos. Nunca me enfado de verdad ni siento ira cuando un político elegido democráticamente roba el dinero que se podría invertir en colegios públicos. Bueno, ahora que lo pienso, me estoy empezando a cabrear. Puede que la corrupción sea demasiado abstracto para mí. Los que consiguen o bien meter a un hijo en un colegio determinado o un trabajo para un sobrino mediante contactos o conocidos son los que realmente me hacen perder los estribos. Son ellos los que crean el fundamento para la mera existencia de la corrupción.

Everybody's doing it.......

Carta abierta a España

2009-05-18T11:06:00.012Z

Servus! Esta entrada es única y también muy importante. Es la primera vez que se practica la lengua castellana en BRAKBLOGG cuya lingua franca hasta hoy ha sido el sueco. De todas formas, amigos y más que amigos ibéricos me han comentado un par de veces que debería escribir tanto en castellano como en sueco o inglés. Empecé el blog viviendo en Donosti y ha pasado por varios géneros durante estos dos años. Al empezar, el foco de mi atención era España y el País Vasco, el nacionalismo (tanto la variedad castellana como la vasca) y las políticas que supuestamente definen estas variedades de historias humanas. Teniendo en cuenta el legado histórico de este blog, y además todo el material que he sacado de mis amigos vascos y españoles, me parece adecuado poder devolver algo. En la vida hay que dar y recibir.

No me resulta muy difícil escribir en castellano, pero me estoy dando cuenta de la extensión de esta entrada. El castellano invita a expresarse con mucha abundancia. Una diferencia que hay entre Suecia y España se nota muy claramente en la prensa. Los artículos son laaaaargos y pesados. Pero los leéis. Y me encanta. No conozco otro país donde la gente lea tanto el periódico. Por eso los domingos en España intento pasar con el País como único acompañante. No hace falta mucho más la verdad, y para mí la gente sobra bastante durante esas horas. Espero que BRAKBLOGG sea algo parecido para vosotros los domingos. E

Por lo tanto BRAKBLOGG siempre se ha manifestado, y es conocido entre todos mis tres seguidores como un sitio librado de pretenciones y lleno de substancia. Ciertas personas dirían que esto último es el significado perfecto de una persona pretenciosa. Por eso dejémos esa cuestión en el aire....

Aquí en BRAKBLOGG hablamos de políticas europeas, españolas, francesas, suecas y todo lo que se encuentre en el camino. A veces se encuentra el fútbol por ese camino, a veces el papa, a veces el Txakoli y a veces el Rey Juan Carlos. Mi primer objetivo ha sido darles a los suecos interesados una imagen más completa y substancial de lo que pasa en la política y en la vida - bostezo- cotidiana. O sea, más allá del fútbol y los millares de reportajes de cocina que todos empiezan así: En España (o Portugal, Italia, Francia, lo que quieras) no se come para vivir, sino se vive para comer!!!
También intento ofrecer un comentario analítico de las noticias y acontecimientos políticos que llegan a Suecia de España. Cómo es sabido, el periodismo tradicional se queda muy superficial en el clima mediático posmoderno.

Entonces, qué os quiero ofrecer a vosotros? Qué tengo yo para contaros que todavía no sabéis? Yo qué sé? Y de hecho, da bastante igual. Solo quiero dar mi punto de vista a lo que está pasando en vuestra tierra. España está pasando por un período muy importante y no hay nada que me fascine tanto como vosotros. Espero que consiga generar algo de debate también. Vamos a hablar del País Vasco, la píldora (!!!!), la ley de aborto, la derecha que no parece encontrar un techo político cómodo, y el nuevo socalismo español - éxito o castillo de aire?

Con cariño,
Jakob

Eftermälet till Copa del Rey; TV-chef sparkad

2009-05-14T19:57:00.013Z

Chefen för sportsektionen för statliga TVE, Julián Reyes har avskedats efter sändningen av Copa del Rey-finalen mellan Athletic BIlbao och FC Barcelona. Under den spanska nationalsången förekom starka busvisslingar från katalanerna och baskerna på läktaren. Reyes valde att avbryta direktsändningen. Antagligen för att undvika dessa skandalartade scener. Igår fick han sparken.
Madridbaserade sporttidningen AS tillfrågade Francisco Pons, Partido Populars vice kommunikationssekreterare, i ärendet. Han beklagar och är besviken på Reyes agerande: "Visslingarnas effekt blev större när det inte sändes", menar Pons som själv satt på läktaren under matchen och beskrev visslingarna som "icke-majoritära". Pons spekulerade även i anledningarna till TVE:s agerande, att man var medveten om den omfattande internationella bevakningen och ville rädda Spaniens ansikte. Pons fortsätter: "Man måste hålla huvudet kallt i dessa situationer och inte blanda idrott och politik. Man måste agera med hjärnan, inte hjärtat".
Så långt allting gott. Men Pons fortsätter: "De som satte gång visslingarna och buandet under en nationalsång när flaggan och nerverna står på topp bör vara medvetna om hur allvarligt det kan vara att blanda in politiska känslor under en masshändelse. Sådant beteende är såväl "censurable", som mycket farligt."

Pons är vettig i sin argumentation. Men ordet censurable. Det där lilla ordet censurerbart sitter obekvämt i sitt sammanhang. Pons lyckas i alla fall i samma resonemang försvara flaggan, kungahuset och nationalsången samtidigt som han försvarar öppenhet och transparens. Spanska politiker är nog iofs de sista som bör yttra sig i ärenden som gäller offentlig ordning och respekt. I högstadiet talade min lärarinna om "polsk riksdag" när vi var extra stökiga i klassrummet. Mina erfarenheter säger att "spansk riksdag" är ett mer träffsäkert uttryck för att beskriva en grupp stökiga barnungar.

Fotbollsplaner är inget ställe där huvuden hålls kalla. Det är väl därför många dras dit, stället där känslorna får flöda fritt och det finns ett enkelt vi och dem att dela upp världen i. Vi vantrivs i kulturen, varsågod gå på fotboll. Eller den smärtsamma sanning som Magnus Linton påminner oss om då och då, idrott är inte fint.

Copa del Rey-matchen blev dock smått fantastisk tycker jag. Bilbaoklacken gav en uppvisning i hur en man gör en fotbollsmatch fin. Med undantag för geniet som slängde en flaska i huvudet på Daniel Alves. Det var varken fint eller positivt. Han får symbolisera den våldsamma delen av det annars så hjärtliga och gemytliga baskiska samhället. Efter matchen applåderades Bilbaos supportrar av Barcelonas spelare.

För resten, var det någon som reagerade på att Barças målvakt Pinto aldrig sköt långa utsparkar? Han passade hela tiden bollen till en ytterback som började rulla från egen hörnflagga. Jag trodde att han likt portugisen Vítor Bahía inte kunde skjuta långt. Men det var tydligen ett rakt direktiv från Guardiola. Rulla boll från hela plan. Tack för det Peppe!

Intervju om Baskien i svensk radio i Spanien

2009-05-14T10:12:00.005Z

Jag har precis blivit intervjuad av Radiokanalaen Solymar, som sänder radio på spanska solkusten för spaniensvenskar. Det kommer att vara del av ett aktualitetsprogram för svenskar som kanske inte hänger med riktigt och inte kan språket tillräckligt för att läsa tidningarna. Jag blev frågad om valet i Baskien och den nya sosse-PP-regeringen och PNV och ETA och Katalonien och hej och hå. Trevligt men lite jobbigt också, ibland stod skallen på bängskalleläge och inte en tanke fanns att hitta. Men så är det väl ibland.

Radio Solymar FM 101,6 kl. 15.00. Missa inte min radiodebut!!
Länken finns här: http://svenska.radiosolymar.es/

Barça störst, bäst, bredast, yngst

2009-05-14T08:59:00.008Z

Sicken cupfinal sen då..... Copa del Rey. Kungakuppen. Låter som en svensk deckare. Mellan Baskien och Katalonien. Mestallastadion i Valencia dröp av vit-röda supportrar och spanska nationalhymnen visslades ner och kungaparet fick veta vilka som stod på plan. Det blev en perfekt fotbollsmatch ut alla synvinklar. Basker och Katalonien har länge haft goda relationer. Särskilt fotbollsmässigt. Många basker har varit förgrundsfigurer i Barça genom åren, eller vad sägs Bakero, Zubizarreta, Begiristain, Salinas, Goikoetxea och Mendieta? Sedan ligger den politiska solidariteten också nära, båda lagen är nationella symboler för motstånd mot Madrid. Om katalener är kända för att vara snorkiga och snobbiga (Spaniens fransoser) så kan samma sak sägas om Bilbao bland baskerna. Bilbainos är kaxiga, självsäkra och alltid bäst (sägs det i San Sebastian).

Finalen blev allt annat än snorkig. Stämningen dröp genom TV-skärmen och Bilbao och Barça bjöd alla på stor fotbollskonst med tufft spel, bollrull och fantastisk sång. det gick trögt för Barça inledningsvis och Bilbao tryckte tidigt in ett ledningsmål. Då klev defensive mittfältaren Touré fram och visade vägen genom Bilbaos mittfält och dundrade in bollen i höger stolprot. Sedan rann det iväg och Bojan visade alla varför Barçaspelarna aldrig kan hålla tyst om hur bra han är. Inte ens 19 år fyllda. Den som får hans underskrift i sommar gör nog årets köp. Messi var som vanligt briljant och Xavi visade sig från sin vackraste sida med den mest perfekta frisparken någonsin. Igår visade Barça vilken bredd man har i sitt lag. Gudjohnsen satt på bänken, Henry, Márquez och Iniesta var skadade. Busquets och Bojan är framtida byggstenar som Guardiola inte kommer att göra sig av med.

Tvivlarna tystades rejält igår kväll och nu gäller det bara att skotta hem ligan i nästa omgång så är dubbeln hemma. Om Barça inte hade vunnit igår kunde denna fantastiska säsong blivit något av en flopp. Att bara vinna ligan efter att ha spelat som man har gjort under hela året vore katastrof. I CL-finalen tror jag dock Manchester United blir för hårda. Men spelar Xavi som igår så kan bollen hamna var som helst, när som helst.

Elektoral matematik

2009-05-11T20:58:00.008Z

Nu drar det ihop sig till val vilket som alltid följs av massiva spekulationer, löften, snick, snack, flirtar, ögonvinkar och hänsynslösa inviter över hela Europa. Det är självklart valet i Real Madrid jag talar om. Presidenten Ramón Calderón visades nyligen dörren sedan det uppdagade sig att röstningen inte var kosher. Ingen blev förvånad. Vitryssland känns ibland som den närmaste släktingen till Real Madrids valpraxis. Nu tänker Galácticopresidenten Florentino Pérez Då blir det ringar på vattnet må vi tro. Valfläsket är oerhört och spansk press vittnar om att han hälsas välkommen av viktiga delar av medlemmarna. Första utspelet kom i form av ett rykte att han skulle inleda presidentskapet med ny fräckis mot Barça. Florentino var presidenten som 2000 lockade över Barçaeleganten Luis Figo till Real Madrid vilket många ser som ett av det fulaste klubbytet i modern fotboll. Nu skulle samma sak ske med Barças Andrés Iniesta. Det finns ingen substans i det, men det är klart att det fungerar som tankeexperiment. Nu har Florentinos önskelista cirkulerat i fotbollspressen ett tag och tre namn utmärker sig: Cesc Fabregas, Kaká och Cristiano Ronaldo. Samma spelare har sedan länge varit måltavlor för Real Madrid, även i förra valet faktiskt. Ingen går säker när Real börjar mobilisera, men jag ser svårigheter med Florentinos plan. Ronaldo verkar mer och mer säker och tillfreds i United och häromdagen sa han att det inte kommer spela i "Casa Blanca". Han är nu en del av Uniteds lagmaskineri och det är få spelare som tar sig ur det när de väl är där. Sen skulle han vara för dyr även för Florentinos plånbok. Men, vinner man CL med samma lag två år i rad så kan alla unna sig nya vyer. Vi får se. Kaká proklamerar sin kärlek till Milan sisådär varje dag nuförtiden och försäkrar att han bara vill spela i Milan. Cesc har ingen brådska med att sticka från Arsenal. Han är ung, lagkapten, och är dirigent i ett lagprojekt som spelar underbar fotboll och kommer säkert att vinna när de vuxit till sig lite mer. Dessutom verkar han snarare peka på Barça som naturligt nästa steg i karriären. Mitt tips och hopp är att han planerar sitt drag till dagen när Xavi behöver en tronföljare på mittfältet, samma naturliga övergång som skedde mellan Guardiola och Xavi för några år sedan.

Men hur ser Florentinos projekt ut egentligen? Något behöver göras i Casa Blanca, men vad? Man behöver rensa. Man har gjort för många snabbköp utan framtidstanke på senare år och det behövs en rejäl lagplan för att styra upp detta. Barça hade samma problem under Gaspart med massa oansvarigt köpande som mer liknade panikartade kvart i fem-ragg än seriösa investeringar. När Laporta kom in styrdes detta till rätta. Eller så hade han bara tur. Florentino vill dock sälja de fem holländarna för att finansiera sina köp. Drenthe, Van der Vaart och Huntelaar sitter mycket på bänken och levererar inte som planerat. Det ska tilläggas att Huntelaar kom till klubben i typ förrgår och Van der Vaart var ett tröstköp till fansen när man inte fick loss Ronaldo. Robben och Sneijder, som faktiskt levererar, kan dock säljas för att dra in stålar. Det snackas om 600 miljoner och antingen Higuaín eller Robben i utbyte mot Zlatan. Vore nåt va? Den affären skulle nog alla må bra av tror jag. Och Valencia då? Resan kring Villa och Silva är ett kort för gudarna. Villa skrek i höstas rakt ut i pressen: Arsenal kom och ta mig!! Villa ska vara i England. Silva åker nog till Italien om jag måste gissa. Juve och Inter har varit på honom. Men både Villa och Silva älskar sitt Valencia så det blir nog en långdragen och smärtsam operation

Något som dock kan locka över Cesc till Madrid är tränarkortet. Två kandidater har identifierats för Madrid: Carlo Ancelotti i Milan och Arsene Wenger i Arsenal. Om Wenger lockas över från Arsenal känns det underligt om inte Cesc följer med. Det kan bli svårt. Arsenal håller på att förbereda en livstidskontrakt för Wenger. Det är dock inte bara Madrid som fläfsar efter Cesc, Inter har precis gjort en förfrågan, Arsenal säger nej, inte ens för 44,3 miljoner.

Stackars Tevez har det jobbigt i United. Stor favorit i Manchester, men har svårt att få speltid och nu har han talat om en flytt inom England. Liverpool ser mest attraktivt ut, särskilt då Tevez familj inte behöver flytta och är mycket bekväma i England. Tevez kan gå var han vill så Madrid, Milan och Inter får jobba hårdare på honom.

Barça borde kanske ha gått ut och handlat i januari. Henry, Iniesta, Abidal och Marquéz spelar av olika anledningar inte Copa del Rey-finalen mot Atheltic de Bilbao. Cupen är för de unga och inhemska. Busquets, Pinto och Bojan spelar. Den starka ungdomssektionen gör att Barça har en god återväxt och många spelare på ingång. Mitt tips är att denna sommar blir ännu en Etóo-följetång. Han är helt vansinnigt bra och vinner skytteligan, men ingen verkar vilja ha honom, inte ens Barça. Han är ju svår denne Etóo. Precis som Zlatan tenderar han att tala om sig själv i tredje person, vilket säger en del. Men om han flyttar, måste hans plats fyllas av Ibrahimovic eller Villa. Förhoppningsvis hamnar alla där de hör hemma.

En sak är säker, när Florentino blandar sig i silly season kan mycket hända. Det rör på sig i grytan. Avundsjuka genereras av stora prislappar och plötsligt känner sig spelare "unsettled" och att de inte värderas av klubben. Ingen går säker. Därför är silly season drömtider för riktiga fotbollsälskare.

EU-ångest. Något som går.

2009-05-08T13:27:00.011Z

Vi är utslängda i EU-universum

Det är jobbigt att vara med i EU. Det är synd om väljarna.
Det är det. Vi är dåliga på att delta i EU. Vi är svaga röstare och vi vet ingenting om alla de saker som berör oss. Vi förskjuter oftast det mesta av informationen. Märk väl, jag försöker inte raljera, gnälla eller klaga von oben på ointresse eller oförstånd. Jag är ju själv en stor del av det. Jag menar på allra största allvar att det är svårt att vara med i EU. Det är en nyligen påtvingad identitet, projekt, vision och tanke att förvalta. Precis som allting annat, missförstå mig inte. Vissa företeelser och identiteter, exempelvis Sverige, åka till landet, julafton och annat ter sig som ganska enkla att hantera eftersom de alltid har funnits med utan någon särskild eftertanke eller resonemang bakom. EU-projektet är däremot så nytt, och rätten att delta, förmågan att formge, skapa eller, förändra en polity . Våra hjärnor säger att andra polities redan existerar, utanför, före och oberoende oss. Det finns massa osoftheter i den politiska organisationen Sverige men det går ändå bra. Att i realtid skapa en politisk arena, en demokrati, regler, lagar och politiska kulturer är en fasansfull situation att ställas i för många av oss. Precis som den existentiella ångesten som tenderar att drabba vita européer när vi blir varse vår egen dödlighet och när vår fria vilja blir vår enda referenspunkt dagen efter vi har haft konferensdag med modernitetens managementkonsulter: filosoferna och konstnärerna .

EU är jätteviktigt, och vi vet om det. Vi vet att vi är ansvariga för vad det ska bli av hela bygget och det tror jag skrämmer skiten ur många människor. Precis som det är skrämmande ibland att ta aktiva val i sitt eget liv och att ta hantera sin egen individualitet och ansvar och och sånt. I förhållande till EU visar många medborgare upp tecken på just denna ångest. Den manifesteras i, så vitt jag kan se, fyra olika former:

1. Apati.
Kommentar: Orkar inte.

2. Eufori.
Kommentar: Återfinns hos vissa politiker som tycker att EU är så himla kul, spännande, bra, dynamiskt och viktigt. Man föredrar EU framför det mesta och vill skapa någonting stort. EU ska bli statsbildningarnas krona. De använder ofta liv-laddade ord som: frihet, rörlighet, marknad, samarbete, dialog. Denna stil är positiv kanske eftersom den omfamnar en problematik snarare än gnäller. Men den euforiska stilen känns ofta lite substanslös och övertrevlig och för positiv. Sådant religiöst politiskt beteende kan vara läskigt.

3. Gnäll. Det är bara skit!
Kommentar: Allt som krånglar till tillvaron och bestående ordning är i regel bara skit i den här kategorin. Rolig att betrakta men värdelös att vistas i.

4. Motstånd
Kommentar: Misstankar och förbannelse. Hela projektet är ett patriarkalt, imperialistiskt, rasistiskt och kapitalistiskt system skapat för kontroll av människor och byråkrativälde.

Om ovanstående är utryck för EU-ångest så kan jag känna igen mig i alla kategorier. Det är okej. Men som vanligt måste man akta sig för frestelsen att förenkla. EU-ångesten måste förvaltas ansvarsfullt i flera neuroser, som riskspridning. Att hålla sig till en kategori blir som alltid ganska fel. Men, det är ju ok att vara rädd. Men, detta är faktiskt ingen övning. Livet börjar nu. Precis som EU och valet. Tänk om tråkmånsarna, gnällspikarna, supertaggarna och hatarna att bestämma allt.

Att söka efter svar

2009-05-07T06:23:00.003Z

När fotbollsmatcher hettar till, när domare tappar grepp och när bollar inte går in, och, ja när saker inte går som de ska, då gör vi människor som i livet i övrigt. Vi skriker i desperation efter svar, skuld och ansvar. Det är en fasansfull situation att kastas ut i, detta som är livet, och när tomheten skriker en i ansiktet när man bäst behöver se en mening i det som sker, det är då männen slår över i aggression och ilska. Att se orättvisan på så nära håll men vara oförmögen att stoppa den, eftersom fotbollens rättvisa innehåller en så stor portion godtycke och nyckfullhet. Det är jobbigt att leva och synd om människorna alltså.

Tisdagens CL-semifinal var inte särskilt svårsmält i existentiella mått. Som Arsenal-supporter var det bara att svälja snällt och försöka att glömma. När det väl gäller är ManU för bra. Inget snack om det. Min bäste vän ManU-supporter tröstade mig snällt, på onsdagen skulle det smälla. Minsann. Arsenal-ManU är ingen CL-match och kommer aldrig bli det. Chelsea-Barça är dock en modern CL-klassiker och när avgörandet sker i England blir det alltid som bäst.

Om man vill så kan man försöka bringa reda i allt som hände igår på Stamford Bridge, men det är bara filosofiskt koketteri. Domaren sög, inget tvivel om det. Han missade en straff på Piqué och visade ut Abidal när Anelka snubblade på sina egna ben. En annan som sög var för övrigt Daniel Alves. Han sprang övertaggat på sin kant slog idiotinlägg och drog på sig frisparkar. Han klarade inte pressen. Domaren sög och det gör dem ibland. matchen gick som jag befarade, Chelsea kontrollerade Barças anfallsfotboll och kontrade farligt och effektivt. Man spelade sig ur situationer på egen planhalva och lät sig inte luras av Barças snabba spel. Hur länge orkar man spela så fokuserat och kontrollerande? Ibland fungerar det dock hela vägen ut och om någon ska klara det så är det Chelsea under Guus Hiddink. Dessutom med en man mer på plan. Mot slutet bytte Hiddink ut Drogba mot ytterbacken och ex-Barçaspelaren Belletti. Märkligt val tyckte jag.

Nu blev tjongades det plötsligt mer från Chelseas planhalva och Messi började få fart under fötterna. Barça behövde bara ett anfall som klaffade, och så vackert mål det blev. Eftermälet blev för mycket många. Ballack och Drogba bland andra. Självklart blir man galen i en sådan situation (se ovan första stycket). Men stöld? Knappast. Stöld är när Frank de Boer hoppar höjdhopp i straffområdet, när Rivaldo tar sig för ögonen när han får bollen på knät och när Anelka lägger sig ner och Abidal blir utvisad. En final mellan de två bästa och vackraste lagen i Europa räcker för att jag ska känna en mening med fotboll.

Sviten är bruten. Agur Ibarretxe!!!

2009-05-06T07:56:00.010Z

Patxi López

Så blev det bestämt. De baskiska sossarnas kandidat Patxi Lopez blev med 39 röster mot Ibarretxes 35 ny baskisk lehendakari.
I sitt avskedstal annonserade även Iba sitt tillbakadragande från den aktiva politiken, men höjde även återigen ett varningens finger för det spanska korståget mot den baskiska nationen, representerad av PP och PSOE.

Baskien blev således den sista spanska regionen att "nationaliseras" elektoralt-politiskt. Sedan Spanien blev med demokrati 1978 har såväl Baskien som Katalonien styrts komfortabelt av två breda nationalistiska center-högerpartier. I Baskien av PNV , i Katalonien av CiU. CiU förlorade makten 2003 till en trepartiregering under socialdemokratiskt styre. Nu har den sista bastiljonen fallit och Baskien ska regeras av spanjorer. I Katalonien talar man inte i termer om korståg. Även om PSC -katalanska socialistpartiet- är en del av PSOE-federationen så har de långt mycket högre nationalistisk kredibilitet än vad kamraterna i PSE i Baskien har. Den parlamentariska och vardagliga baskiska nationalismen har alltid tillhört PNV. I detta ligger i viss mån också svaret på vad skillnaden är mellan Katalonien och Baskien i nationalistiska termer. På den politiska arenan har PNV alltid haft ett historiskt järngrepp om den nationalistiska diskursen, medan Kataloniens politiska identitet snarare har legat i linje med den breda medborgerliga nationalismen. Det är alltså inte särskilt stor skillnad på baskiska och katalanska väljare, det är den organiserade politiska nationalismen som ser annorlunda ut.

Så vad innebär nu detta skifte egentligen? Vad kommer det innebära för PSE? Regeringsnycklar till trots, blir det nog en svår uppgift med många munnar att fylla. PNV vill av hävd ha sitt, de kommer inte sitta kvar och titta på medan konkvistadorerna rusar in. PP kommer att skälla och ställa tuffa villkor på regeringssamarbetet. Deras hjärtefrågor kommer att bli anti-terrorism och utbildnings- och skolfrågor. PSE och Patxi López ses som mer Madrid-trogna än PSC i Katalonien. Men makten normaliserar alla. Lyckas man inte att göra den baskiska nationalismen till sin så åker man ut i nästa val. PP har vind i seglen med partiets nya stjärnskott och parlamentets ordförande
Arantxa Quiroga. Hon har blivit flavour of the month sedan valet i mars. Ett framtidsnamn för PP och den spanska högern och en ung konservativ kraft med ett modernt och tolerant öra. Eller? ?. Hon gillar varken abort eller preventivmedel, men tycker om Opus Dei och deras syn på människan och uppfostran (hon säger sig dock inte vara juridisk medlem). Hon kommer att bli mycket populär i baskisk politik, och är säkerligen en favorit på kansliet i Madrid.

Juan José Ibarretxe

Så hej då Ibarretxe. Jag har svårt att inte respektera människor som så många avskyr. Många avskyr Iba. Hans hållning mot ETA och den väpnade kampen uppfattades ofta tvetydig. Fräckheterna och uppkäftigheterna mot Madrid var otaliga. Men om man travar in Cortes i Madrid med ett dokument där man vördsamt, kaxigt och icke-författningsfähigt anhåller om baskernas rätt att bestämma sin nationell tillhörighet, då vinner man i alla fall min respekt. Jag gillar att han kan göra så.

Din utelista är min utelista

2009-04-16T13:40:00.010Z

Det är bra nu tycker chefredaktör Aaron Israelson om ETA:s förehavanden i Spanien. Och det är fan bra sedan länge. Jag antar att han syftar på det hot som nyligen utfärdats mot den nya regeringen. Många undrar säkert vad de gör mellan attentaten, som förresten inte är många nuförtiden. Grejen med ETA är att utanför dess omedelbara verksamhetsområde, alltså främst Baskien, Spanien och Frankrike, så märker man inte så värst mycket av vare sig ETA eller den väpnade kampen mot den spanska staten. Kommer det att vara bra nu? Nej, det tror jag knappt. Polisväsendet har slagit till hårt mot den styrande kupolen under de senaste åren, och rent organisatoriskt är detta rejält omskakande. Att driva ett terrorföretag av den gamla skolan är ingen tebjudning. Operativa etarras tillhör olika geografiska kommandos, och eftersom de lever under jorden blir det där med fysisk förflyttning och kommunikation en komplicerad del av livet. Det tar tid att bjuda upp till te i ETA-världen.

ETA:s verksamhet symboliseras självklart främst av attentaten, givetvis. De resulterar ofta i förstörelse, personskador och ibland dödsfall. Men deras bread and butter är snarare utpressningen, den "revolutionära skatten" som påtvingas baskiska företag. Det uppdagades nyligen att FC Barcelonas baskiske sportchef, Txiki Begiristain, fick ett brev där man föreslog ett årligt bidrag på € 6.000. Här finns brevet att läsa i sin helhet.

Men om vi ska återgå till Aarons utelista, jag tror inte det är riktigt bra ännu. Som jag skrev här och här tror jag att läget är extra känsligt just nu. Den baskiska regeringen har tagits över "partidos españolistas", alltså spanska partier, och baskiska nationalistpartiet PNV har förlorat regeringsmakten. Var allt frid och fröjd med PNV vid makten? ETA är ju ändå en radikal utbrytargrupp från PNV. Nej nej. PNV är förrädarna, de legitimerar och stöder spanska centralregeringar och röstade ja till konstitutionen 1978. Nu är Patxi Lopez (PSE) lehendakari och Arantxa Quiroga (PP) är ordförande i parlamentet och jag undrar vad som händer när spanjorerna kommer till stan och rör runt i språkpolitiken. Men varför förlorar PNV makten nu? Denna gång var Abertzalevänstern inte representerad av sina partier eftersom de inte fördömer ETA:s terroristattentat. Batasuna illegaliserades 2002. Vid förra regionalvalet representerades Batasuna av PCTV (Euskal Herritarok) - Baskiska Landets Kommunistiska Parti. I år stod de utan representation, och då är det självklart att en PSE-regering lättar slinker igenom parlamentet. Illegaliseringen har av många setts som ett fräck manöver av Madrid att ta över makten i Euskadi. Det är inte bara Abertzale-vänstern som härom slänger sig med ord som "Fachas!!". Fascist.

När den nya regeringen har rört runt i skiten så att det märks, när man kan få med sig folkopinion, då smäller det.
Aaron, ETA blir nog kvar ett tag på utelistan.

Val och kval

2009-04-11T09:07:00.009Z

Jaha, nu tänker vi tydligen skita i att rösta i juni. Otippat. Hälften av svenskarna tänker rösta, en fjärdedel vill inte, och en fjärdedel orkar inte. Detta är tydligen upprörande och sålunda kommer EU:s demokratiska underskott på tal. Detta förhållande kan pitchas i precis alla tänkbara politiska riktningar och resultatet är endast förvirring. Inte undra på att medieutrymmet hålls minimalt när EU kommer på tal. I Spanien ligger man på en liknande nivå. El País rapporterar att tilliten till EU:s institutioner har gått ner sig rejält i och med finanskrisen. Det är inget konstigt med tanke på den kraft som krisen har drabbat Spanien.

Problemet är en mycket endimensionell och förenklad föreställning om vad vi menar med demokrati. Röstdeltagandet är ett problem, främst för att debatten blir lidande. Samtidigt närs en kraftig exkludering när det gäller information och kunskap. Jag ska exempelvis föreställa något av en lekmannaexpert på EU, men frågar du mig om jag kan förklara lite mer ingående och praktiskt vilka funktioner och vilka kompetensområden EU-parlamentet faktiskt har så blir jag nog tvungen att take the fifth. Ingen vet vad det innebär att rösta i parlamentsvalet. Hittills har partierna skickat sin nationella övervikt till Bryssel, de som har erfarenhet och ansikte, men inte riktigt passar in i den partipolitiska profilen. Nu verkar det som att elektoratet dock får börja välja på lite mer dagsaktuella namn. Vi får se hur detta artar sig.

Aldrig har vi väl sett en sådan diversifierad befolkning med så skiftande identiteter, tillhörigheter och bakgrunder som i dagens Europa. Gubbväldet och de mörka kostymernas klubb ger motbjudande reflexer hos de flesta av oss, teknokratin och kommitologin skapar avstånd till medborgarna, och den bristfälliga debatten snaggar det politiska samtalet till skinskallegrader. Vem orkar då? Vad betyder det här valet egentligen? Det är fanimig stora och viktiga frågor som parlamentarikerna ska tjafsa om. Även om de inte har samma parlamentariska inflytande som på statsnivå.

Var står Sveriges kandidater i exempelvis fiskerifrågor? I så fall, vad innebär det? Telekommunikation och infrastruktur? Låter lajbans eller hur? Det är här dem bestämmer om Acta och andra härligheter. EU-parlamentet är i viss mån en oas för den politiska osexigheten, men det innebär också en chans att ta upp frågorna om fiskekvoter, internet, energi och jordbruk och föra upp dem i ett större politiskt sammanhang. Vi kan rädda de avsomnade politiska resonemangen från EU-plattityder om fred och välfärd. Den kandidat som bäst representerar detta får min röst.

Pakt i Baskien!!

2009-03-18T10:48:00.005Z

Herre min skapare tänkte jag när jag såg valresultatet 1 mars. Hur ska de nu göra? En koalition mellan PSE och PP innebär att spanjorerna flyttar in i Baskiens regering. Nu verkar det också ha utarbetats en roadmap to pakt mellan ärkefienderna PP och PSE.

Man har tagit substantiella steg mot en överenskommelse på många olika punkter, bl.a. Frihet och Antiterrorpolicy, ekonomisk krishantering, utbildning, språk, bostadspolitik etc. men man specificerar ännu inte på vilka områden man har kommit längst.
Sossarnas kandidat till regeringschef, lehendakari , Patxi Lopez meddelar också att PNV har slängt upp alla sina kort framför PP, allt för att inte ställas utanför regeringsbildningen. Det är oklart om dessa kontakter mellan PNV och PP har skett mellan regionala partiföreträdare eller mellan respektive partiledare Urkullu och Rajoy. Lopez lägger tyngd förändring, och för att nå riktig förändring krävs regeringsstabilitet. Samarbetet med PP är att föredra, men inte mer. Det råder en tid av oheliga allianser.

Lehendakari Ibarretxe menar att PP och PSOE springer runt och skyltar med valresultatet som "en trofé för erövringen av norden", och låter meddela att varken PSOE eller Zapatero har kontaktat honom, bara PP. Zapatero har tidigare uttryckt önskan om att inte marginalisera PNV. Minoritetsregeringen PSOE är som bekant beroende av civila relationer med PNV, och en radikalisering av PNV kan skada stabiliteten i Baskien till Patxi Lopez förtret. De oheliga allianserna kan kanske skapa en stabil terrorbalans (i brist på bättre ord) för den framtida regeringen.

Blessed is the Peacemaker, for he can be called the child of God

2009-03-15T12:58:00.006Z

Det är inte ofta det hettar till på forskarseminarier bland statsvetare. Det är ju också lite det som är vår grej, att föra resonemang på teoretiska grundvalar för att sedan dra logiska -gäsp- slutledningar, inte att slänga sig med något så alldagligt, godtyckligt och oseriöst som åsikter. Jag ska säga att det är en skön tillvaro, usch och fy för debattartiklar med svepande och substanslösa resonemang fram och tillbaka. Under torsdagen och fredagens konferens i Göteborg för nätverket EU-forskare kunde dock en tydlig konfliktlinje skönjas. Konferensen handlade om EG-domstolen och dess roll i europeisk integration. Fantastiskt torrt och fantastiskt härligt!! Åtskilliga forskare presenterade artiklar och "papper" i olika workshops där författarna fick feedback och vi diskuterade ämnet utförligare. Varken min kollega Oscar eller jag i synnerhet var ju inledningsvis särskilt initierade på det här ämnet, så vi intog den bekväma "sammanbiten blick och hakstrykarposen" under sex timmar. Nu hade organisatörerna bjudit in jurister också..... Bland annat en pensionerad svensk ambassadör från EG-domstolen, som åtminstone lärde mig ett och annat. Under ett seminarium där Laval-fallet lades under lupp slet statsvetaren och juristen begreppet "legitimitet" i stycken utan att egentligen förstå varandra alls och under en nanosekund frestades jag att ta del i debatten och köra en Birgit Friggebo (mitt förnuft satte sig dock snabbt på plats, tack Gud). Hur som helst hade de behövt mig, the Peacemaker, för att förklara för Uppsalaprofessorn och Ambassadören vad de inte förstår. Professorn menade att det finns ett behov av att studera de konsekvenser som t.ex. Laval-fallet får i nationella sammanhang. EU-rätt står som bekant över nationell lagstiftning, den beskyddar de fyra friheterna: fri rörlighet för varor, tjänster, människor och kapital. Juristen förstod inte resonemanget. Vi har gått med i EU och därmed accepterat den rättsliga ordning som medlemskapet innebär. Vi röstade JA, ergo, legitimitet.

Detta är förvisso sant, men det är en problematiserande hållning som står mot en juridisk instrumentell hållning. De var kort och gott Tyskland och Frankrike. Vi befann oss i Strasbourg i Alsace/Elsass för att tillsammans arbeta vidare mot en framtid av ömsesidig respekt och samarbete. Det finns så mycket vi kan lära av varandra om vi bara förstår att i grund och botten är likadana.

Även om jurister i grund och botten är ytliga encyklopediska lexikon-tragglare utan substans. We shall overcome...

Females in Front

2009-03-10T16:44:00.006Z

Om EU:s demokratiska underskott sägs mycket: Institutionell tröghet, byråkrati, teknokrati, identitetsproblem bland medborgarna o.s.v. En grej som är värd att nämna - eftersom det alltid glömt bort - är representationen i kommissionen. Jag har aldrig varit i Bryssel, men alla säger att det är grått och trist. Om man tänker sig en grå och trist byråkratstad och sedan tillägger en aura av mörkblå säckiga kostymer så förstår jag vad de talar om. Argumenten för att skriva på Females In Front- uppropet -är överflödiga.
Det är dags att byta ut mediokra män mot kompetenta kvinnor.

Sarko, Topolánek och den europeiska schizofrenin

2009-03-05T10:12:00.006Z

Expressens ledare i måndags var mycket bra. Sarkozy är farlig för de europeiska institutionerna. Man tillåts ibland ta till aggressiva medel för att stödja nationella intressen i exceptionella fall, och Frankrike tar därom ut svängarna så mycket man bara orkar. 60 miljarder till franska bilar förstår jag inte hur Neelie Kroes - Kommissionens järnlady för konkurrensfrågor - kan låtsas vara EU-kosher.

Toppmötet i Bryssel där Sarkozy och Topolánek skulle ta i hand, le, och sluta tjafsa känns ungefär lika trovärdigt som bilden.

Nåväl, vad gäller Expressens resonemang om fransk protektionism, och hur den manifesteras i egenskap av stor, stark EU-stat till skillnad från exempelvis baltstaterna så framgår det exakt hur godtyckligt och cyniskt det europeiska maskineriet faktiskt fungerar. Men detta slutar inte här tyvärr. Ekonomisk protektionism må vara en fransk uppfinning men de har dock inte ensamrätt på det. När länderna sluter sig som en snigel in i skalet vid givna tillfällen ska vi komma ihåg varför. Tillfället gör tjuven heter det ju. Vi såg exakt samma tendenser vid klimatförhandlingarna, vi vet vilka det var som sparkade bakut, vi vet varför och vi vet att de som inte sparkade bakut befann sig i en situation där de inte behövde sparka bakut. Frankrike behövde inte oroa sig för outsourcing av tung industri som Tyskland, Polen och Italien.

Här frigörs också - som jag så många gånger återkommer till - den europeiska schizofrenin. Om vi ska undvika att olika ledare kommer med billian dollar bailouts till förlustaffärer och öka känslan av gemenskap och demokrati, så måste vi ta det där äckliga integrationssteget som ingen vill ta (för då kommer alla junilistor och sverigedemokrater och rättvisehejochhåare krypande ur träverket). Finanspolitiken är näste man man till rakning, vare sig vi är sugna eller ej. Det kommer att framgå av hur krisen skakar om kontinenten och finansmarknaden, och om EU halkar efter i världsekonomin så spår jag en snabbare integration av finanspolitiken. Men för tillfället softar vi och kör på schizofrenispåret. Det vill säga så länge vi orkar.

Changing of the Guards

2009-03-02T10:31:00.005Z

PNV - Partido Nacionalista Vasco- och det regerande trepartiregeringen bestående av borgerliga PNV, socialdemokratiska EA och vänsterkoalitionen EA är idag inte garanterade att regera i Baskien. Detta är unikt i Baskiens demokratiska historia. PNV har alltid regerat tillsammans med sitt stödparti Eusko Alkartasuna - den socialdemokratiska enklav som bröt sig ur borgerliga PNV - och man fick i vanlig ordning flest röster. Grunden för en tydlig blockpolitik kan ses i valresultatet. Det nationalistiska blocket har ingen majoritet i parlamentet för att bilda ytterligare en regering under "Lehendakari" Ibarretxe. De baskiska sossarna har nu växt så kraftigt att man inte längre behöver stöda en PNV-regering. Nu har nämligen "konstitutionalistblocket" bestående av PSE (Partido Socialista de Euskadi), PP och UPyD (Unión, Progreso y Democracia) tillsammans nått 38 mandat och kan därmed bilda en regering med Patxi Lopez (PSE) som Lehendakari. PNV säger att de inte ser anledningen till att byta regering och Lehendakari och man förstår heller inte hur man kan peka ut PSE som valets vinnare när PNV fick 6 fler mandat än PSE. Hur man rent parlamentaristiskt ska bilda regering är väl en annan femma. Patxi Lopez uttalade sig igår där han påminde PNV att de varken är Euskadis regim eller religion. Om PNV sätter sig i opposition kommer himlen inte falla ner, de är ett parti bland andra.

Väl talat, men faktum kvarstår, att gå från PNV-EA-EB till PSE-PP-UPyD känns mycket uppseendeväckande. Konstitutionalistiska centralister i regering i Baskien? Denna utveckling kan jag bara förstå på följande sätt:

63.000 röster övergav trepartiregeringen. PNV har fastnat i ett politiskt ingenmansland som gör det svårt att definiera deras syfte. Ibarretxe-planen, som skulle ge baskerna möjlighet att genom folkomröstning välja sin medborgerliga framtid och tillhörighet var ett symboliskt skott långt utanför mål. Det fungerade väl i PR-syfte, man hade något att debattera, legitimera och mobilisera kring. Vad som finns kvar är dock oklart. Vad är PNV:s nästa mål nu när ett konstitutionellt steg mot självständighet är omöjligt? Ska man fortsätta som att garantera tryggheten mot Madrid och ställa fördelaktiga krav på minoritetsregeringar för att ge dem sitt stöd? Något bör sägas om det konstitutionella alternativet, som inte direkt är en Allians för Sverige. UPD styrs av före detta sossen och den omåttligt populära Rosa Diez som utmanövrerats från PSOE sedan hon förlorade striden om partiledarposten. Relationen mellan PP och PSOE behöver vi inte redogöra för, men kan de kanske samsas på regional nivå mot PNV-maskineriet? Mitt svar är nej. PP är mer spanskt och centralistiskt än PSE är. PSE hari själva verket gått mot en mer autonom regional organisationsform i likhet med PSC (Kataloniens sossar).

Spaniens socialister mobiliserade och agerade aktivt i Baskien under Franco. Den baskiska enklaven har alltid varit stark och framträdande i landets arbetarrörelser. Sedan kom la transición och andalusierna med Felipe González och Alfonso Guerra i spetsen.

NU är Baskiens såssar på G. Rosa Diez och UPD säger att hon inte tänker skriva på en blank check för att ingå i samarbetet. PP kommer hålla PSE hårt i tömmarna. PSE kommer dock vilja trampa in på nationalisternas gräsmatta utan att förlora alltför många väljare till PP. Denna balansgång är ett helvete för såväl väljare som partier. Jag är glad att jag bara har rösträtt i Donostias kommun och inte i regionen.

Européer är också människor...

2009-02-17T10:52:00.007Z

Frankrike visar sig nu från sin europeiskt franska sida. Sedan 2009 när Sakozy klev ner från EU-tronen har gamla hederliga takter kommit från Sarko-administrationen. I början gick han fram som en storm i det franska samhället och lyfte på gammelfranska dammluckor inom offentlig administration. Utan politiskt alternativ i vare sig vänstern eller högern har han stort manöverutrymme. Han blev sedan även en ovanligt europeisk fransk president, då hans takt och ton var snarare proaktiv och integrerande än chiracqueskt avståndstagande mot europeisk integration. Tiden med Chirac vid det franska rodret var trögrodd för det europeiska samarbetet. Nu ska jag dock inte gå för långt, Sarkozy ville ha integration, men självklart på franska villkor. Den franska europadrömmen att fransifiera Europa - la mission civilisatrice - som föddes under Mitterand är fortfarande gällande. Nu verkar det dock som att gaullisten Sarkozy är tillbaka, denna gång med policyplan för att skydda franska arbetstillfällen. Franska biltillverkare uppmanas att flytta produktionen från Tjeckien till Frankrike. Han lobbar och jobbar på Merkel för ett ekonomiskt råd mellan euroländerna som inte många andra gillar än han själv. Behöver jag säga att Sarko själv vill presidera detta råd? Sedan vill han skapa en gemensam fond som köper upp företag som riskerar att hamna i utomeuropeiska händer. Den europeiska schizofrenin finns i allt som berör EU:s institutionella uppbyggnad. Inre marknad ska garantera frihandel, sedan kommer livbojspaketen från staten till allehanda industrier och medlemsstaterna använder sig av alla möjliga kryphål som lagstiftningen erbjuder. Dessa kryphålsundantag, som bygger på principen om extrema nationella angelägenheter är kanske det som juridiskt karaktäriserar denna schizofreni bäst.

Georg Soros skriver i Financial Times – som vanligt - att ett stort problem med att tackla krisen är att EU har en centralbank utan finanspolitik. Den sistnämnda är lämnad till nationella instanser. Här har vi diskursiva embryon till europeisk integration. När Eurosamarbetet skapas för att bättre hantera den gemensamma marknaden, genereras oundvikligen andra områden som där problem uppstår. Finanskrisen är ett sådant problem, där gemensamma lösningar finns, men vem är mest gemensam? Frankrike? Storbritannien? Tyskland? Sverige? Det fruktade resultatet blir att alla blir överens men med olika slagkraft vilket resulterar i svag ekonomisk balans. Betyder detta att vi sakta men oundvikligen går mot gemensam finanspolitik? Nej nej, alla är inte med i euron såklart. Men ett perspektiv på två-fem år är aldrig intressant. Intressant är snarare av vilken anledning finanspolitiken integreras. Sarko, och Frankrike i allmänhet, vill sedan länge ha ekonomisk regering. Tyskland är av gammal hävd ganska skeptiska. Men för att dansa europeisk integrations-cha-cha-cha går stegen oftast så här:
Ställ båda fötterna i en ruta (i detta fall eurosamarbetet), det rycker i Frankrike, Tyskland håller igen. Kroppen börjar vackla, ett steg framåt, hasa ett steg lååångt bakåt och ta ett jättekliv framåt (en människokropp orkar inte stå bredbent på snedden särskilt länge) och hamna på samma ställe. Kanske är inte frågan när vi kommer dit, utan hur? Frågorna blir då: Hur svår blir krisen inom den närmaste framtiden? Och hur slutar valet i Tyskland? Vad händer om Steinmeier vinner?

Espain är speciellt

2009-02-11T14:59:00.005Z

Nu har Rajoy fått nog. Domaren Baltasar Gazón har börjat undersöka smutsigheter bland företagare och PP-politiker. Som om Rajoy inte hade tillräckligt med tandvärk med Aguirre och spionageskandalenNu är det dock samling vid PP-pumpen sedan det uppdagats att Garzón och Justitieministern Fernández Bermejo var ute och jagade tillsammans förra helgen. Jag är den förste att tro det värsta om relationerna mellan spanska politiker och näringslivet samt det politiserade rättssystemet. Dessa lever sedan länge i en välintegrerad tillvaro. Det ska sägas att detta förekommer i hela landet, men i högre utsträckning i syd och sydost. Det är icke desto mindre en vulgaritet av rang när domare och folkvalda ministrar i detta sammanhang hänger på detta sätt. Egentligen är det ren naturlighet med tanke på Spaniens genompolitiserade tjänstemannakår. Alla vet att Garzón är sosse. Han gjorde till och med ett försök inom politiken för ett antal år sedan, men det gick så där. Alla vet dock vilken agenda som driver honom, men för sjutton gubbar Baltasar! Om inte regeringen klarar av demokratiskt bordsskick så borde väl ändå en elegant domare klara av det.

Det handlar om en mutskandal där åtminstone tre PP-politiker på regional och kommunal nivå är inblandade.

Är det fortfarande ekonomisk kris i Spanien? PP borde egentligen stå framme vid nät, bredbent, tungan utanför, ögonen på bollen och redo att smasha bort ZP som en nedskjuten ballong. Men partiet har för många ben att stå på och det vinglar till ordentligt när man ska bekänna politisk färg genom att erbjuda politiska alternativ. Regeringen står svag inför finanskrisen, men PP har förlorat mycket ideologisk och strategisk grund i sina interna tjafs. PSOE hade även dem problem med övergången från kolossen Felipe González till ZP:s moderna vänstervision. Vissa strök med på vägen. PP måste göra detsamma.

Spionage inom Partido Popular

2009-02-02T09:02:00.011Z

Nu har det kokat till ordentligt bland marmor och palats i Madrid. Fiendeskapet mellan borgmästaren Alberto Ruíz-Gallardón och regionpresidenten Esperanza Aguirre har tagit en ny dimension: Aguirres högra hand och generalsekreterare i PP Madrid, Francisco Granados, har anklagats för att ha spionerat på Ignacio Gonzales, Manuel Cobo och Alfredo Prada från borgmästarens stab med hjälp av ex-poliser. Som om inte de inre stridigheterna var starka redan innan, när partiets baroner varje vecka visar sina biceps för att stärka sina positioner. Nu har Aguirre välkomnat en utredning av saken från Madrids domstol och det verkar som om hon vinner lite andnöd för att omgruppera sig. Uppgifterna om spionaget kommer från El País, landets största och mest PSOE-vänliga tidning.

Vad som än hittas i denna utredning känns oväsentligt. Aguirre sitter säkert och om något huvud rullar blir det med stor sannolikhet Granados eller några medhjälpares. Den fråga jag finner mer intressant är huruvida PP är tillräckligt stort för så många politiska storstjärnor som vägrar spela bollen till varandra. Färgstarka och principfasta Maria San Gil från PP i Baskien lämnade nyss politiken för arbete hos Aznar i tankesmedjan FAES .

Med Rajoy i toppen-ständigt ifrågasatt- och Gallardón och Aguirre i Madrid, som med tungorna utanför munnen står och väntar på att kasta sig över ordförandeskapet den dag Rajoys förtroende försakas på Spaniens landsbygd så börjar man undra.

Rajoy kan mycket väl vinna Spaniens befolkning, men kan han vinna sitt eget parti som är lämnat utan en partiledare för krigstid? Det är oundvikligt att Aguirre och Gallardón får sin dag, men det är kanske också oundvikligt att deras respektive dragningskraft tar ut varandra om de inte först får sina klara roller. Kan det börja lukta Europa om PP:s bråkstakar?

The special ones

2009-01-29T10:55:00.000Z

Rajoy, på plats i Bilbao, sparkade i söndags igång Partido Populars kampanj inför regionalvalet 1 mars. Samma dag röstar man även i Spaniens nordvästra hörn, Galicien, tillika Rajoys hemort. Det är två märkliga ställen Galicien och Baskien. Min åsikt är att Spaniens vackraste landskap och bästa kök finns i dessa regioner. I Galicien käkas det skaldjur till tusen och man gör det vita vinet Albarinho, sorgligt ignorerat av Systemet. De talar också en vacker sjungande dialekt påminner om italienskan. Som eftertänksam svensk i Spanien – landet där argumentationen på växlarna ja och nej – sägs det ofta om mig att jag är lite ”gallego”, vilket innebär att man är hemlighetsfull, aldrig säger hela sanningen och är allmänt tillknäppt. En gallego besvarar en fråga med en fråga, ungefär. Vädret är en annan grej. Under våren när man kollar vädret och hela iberiska halvön börjar visa stora solar och 20-30 grader så fnittrar man alltid till när man tittar på Galiciens karta som är täckt av moln och regn. Om du inte känner till detta land mer än till namnet kan jag lova att du vet om flertalet internationella toppgallegos. De är ett emigrantfolk, ”dem är överallt förutom i Galicien”. Både Fidel och el Che är enligt uppgift gallegos. Och säkerligen många många andra. Och Pinochet? Hans andra efternamn Ugarte är baskiskt....

Efter denna packat och klart-inledning är det hög tid att snacka politik. Baskien bjuder alltså upp till regionalval och även om jag faktiskt fortfarande har rösträtt i San Sebastians kommunval (vilket gör mig mycket stolt, men jag har ännu inte utnyttjat denna rättighet) så måste jag säga att Baskien är det sista valet jag vill rösta i. Koalitionsregeringen består av tre partier-el tripartito. PNV (Partido Nacionalista Vasco) är störst och har sedan transitionen dominerat varje val tillsammans med Eusko Alkartasuna (EA), som bröts sig ur det konservativa, kristdemokratiska PNV för att bilda ett socialdemokratiskt progressivt parti men med samma nationalistiska bas. Det sista partiet är Izquierda Unidas (Förenade vänstern) basiska sektion, som driver en probaskisk agenda. Som du kan se baseras de politiska skiljelinjerna på helt andra saker än vad vi annars är vana vid. Det vanligaste brukar annars gälla skattenivåer, statlig inblandning i samhälleliga institutioner, civila rättigheter (en viktig spansk skiljelinje) etc. I Baskien gäller en annan skiljelinje, nämligen Baskiens relation till Staten Spanien. Därför kan kommunister, socialdemokrater och kristdemokrater regera tillsammans. PNV dominerar denna allians, och Juan José Ibarretxe har under sin som lehendakari hunnit med en del sattyg. Folk verkar dock trötta på PNV och den utbredda klientelismen. Baskiens affärs- och föreningsliv är mycket tätt kopplat till lokalpolitiken och gentjänster och upphandlingskontrakt delas ut godtyckligt på partipolitisk basis. Inte mer än någon annanstans alltså, sådan är lokal- och kommunpolitiken. När Ibarretxe på allvar tänkte dra igenom en folkomröstning om Baskiens självständighet var många rädda för att just denna klientelism skulle ta över totalt och därmed sätta nationalister i första rummet och resten skulle bli andra sorteringens medborgare. Vaket i mars handlar om PNV. Hur stort inflytande ska den traditionella baskiska nationalismen ha? Men vi ska inte glömma den kraft som baskisk nationalism har på hela den lokalpolitiska arenan. Om PSE (Partido Socialista de Euskadi) med Patxi Lopez som kandidat till lehendakari ska få regeringstillträde måste man uppfattas som ett syskonparti snarare än som del av det nationella PSOE. I Katalonien har PSC (Partido Socialista Catalán) en mer eller mindre lika nationalistisk prägel som andra katalanska partier, och man sitter dessutom i regering.
PSE har en chans. Vi får se vad det lider. Klart är att PP kommer att spela PSE i armarna på nationalisterna i PNV. PSE har en förvirrande sits, då man måste hålla sig på replängs avstånd från såväl PP som PNV trots att de senare med stor sannolikhet kan bli sossarnas regeringspartners.

Tycker du detta känns jobbigt? Vänta bara tills vi pratar om vad abertzalevänstern tycker om förrädarna i PNV.

Kampanjen tar sats

2009-01-23T17:16:00.002Z

Min sista helg i Spanien tillbringar jag i San Sebastian med min flickvän i total medieskugga. Söndagen den 15 januari tar jag planet från Bilbao till Stockholm via Madrid. Det tar ett jävla tag innan vi kommer på planet. När jag väl kliver på förstår jag varför. Vem sitter på första raden om inte Mariano Rajoy? Oppositionsledaren ser lätt obekväm ut där han möter medpassagerarnas blickar, som jag antar uttrycker beska snarare än pepp. Jag sätter mig ner på min plats och tänker vad f-n gör Rajoy i Bilbao idag? Jag öppnar El País för att läsa om Solbes och prasslar förbi de första sidorna då det slår mig. Baskien och Galicien går till val den 1 mars och kampanjen är igång.
Följ valet på spanienbloggen.

Summa summarum

2009-01-23T17:06:00.003Z

Julgrisandet är nu förbi, och detta år var det meningen att Spanien skulle åka på en littorinsk skitjul. Så långt gick det självklart inte och trots att arbetslösheten fortsätter stiga så investeras det fortfarande en hel del i julens frosseri. Detaljhandeln har inte registrerat samma försäljning som tidigare år, vilket vi alla kunde betrakta på Madrids gator, där rean visst kom tidigt i år. På planet hem från Madrid i söndags läser jag en lång intervju i El País med finansminister Pedro Solbes. En kärv och proffsig teknokrat som under en lång hård sommar undvek ordet kris, recession och andra fula ord, till slut erkände läget och deklarerade att Spanien nu väntade svåra år framöver. Zapatero lanserade sedan - relativt sent - statlig stimuli för att få ekonomin att gå igång. Minerna förblev dock sura på många håll, regeringen hade mörkat situationen menade man. Solbes hade länge hållit käften ifråga om krisen och ZP fortsatte att bedyra den spanska ekonomins soliditet. Det funkade under sommarsemestern och spanjorerna fortsatte handla och konsumera som man gjort sedan 70-talet. Sen tog det inte lång tid. Skitår, recession, arbetslöshet och lång mörk tunnel förutspås fram till slutet av 2010. Det tisslas och tasslas om att Solbes höll sig i skymundan och kände sig bakbunden av ZP:s reformer och att de inte var helt överrens om den ekonomiska politiken. Oppositionspartiet PP har inte lyckats slå mynt av detta, kanske därför att man själva var relativt oförberedda. Solbes är övertygad om att andelen arbetslösa kommer att ligga mellan 3.5 och 4 miljoner, utan att gå över 4 miljoner.

2008 var året som gick vansinnigt fort. Kasten var tvära och händelserna många. Ryssland vässar gaddarna mot väst i först Georgien och sen Ukraina, EU fixar klimatpaketet – om detta kan och bör vi tjafsa –, Lehman Brothers går omkull och statliga livbojar skickas ut till höger och vänster från höger och vänster, Sarkozy blir EU:s power prez och injicerar energi och ambition, till de flestas förtret. Vad har jag glömt? Obama. Mer? Gaza. Ungeför fem representanter för EU och stora medlemsstater har besökt Israel under den senaste tiden. Säga vad man vill om Sarko, men under hans vakt hade detta antal begränsats till honom och Solana. Nu har vi Tjeckiens representanter, Carl Bildt, Sarkozy och sist tyske Steinmeier som drar till det heliga landet för att göra kampanj i Tyskland. Precis som kriget, Israel ska ha val snart.. EU under Tjeckien med en utrikespolitik på fem fronter. EU, it's good to have you back.

Spanien är numera accepterade på det balla pokerbordet bland tuffingarna. Sarko vouchar för att ZP är legit. Han får vara med och lira. Plötsligt står ZP i Washington med Gordon Brown, “the magician of Anglo-Saxon social-liberalism”, Europas mest uträknade och ignorerade politiker blir king for a day när EU ska designa sin ekonomiska livboj. 2008 är fortfarande högst aktuellt 2009.

För- och eftersnack

2009-01-10T23:44:00.003Z

Sedan ett par månader tillbaka har jag inte bloggat. Jag har haft praktiktjänst på svenska ambassaden i Madrid och det det är bättre att ligga i säker hamn än att hålla igen när man skriver. Det skulle göra bloggen otroligt torr och trist. Nu är min tjänstgöring snart över och det har varit en fantastisk tid. Jag önskar att jag hade haft tid att ta in mer av all information som cirkulerar i luften. Framför allt har jag fått höra på tok för få stories från politiken och diplomatin. Lite har det blivit, men det behövs högre prioritet på detta område. Sista veckan kanske...

Nu finns det mycket att prata om. Tjeckien är president i EU. Det kommer jag skriva om. Och Frankrike och Sarkozy förstås. Hur många EU-ledare kommer att besöka Gaza och med vems mandat? EU? Tyskland? Frankrike? Den fria världen?
Flera europeiska ledare har börjat prata igen om internationell ekonomisk governance. Kris har vi också. Krisen ska vi prata om. Och gas och gasledningar och olja och Ryssland och Ukraina och utsläppsrätter och vatten och nordafrika och ZP och abort och Hamas och Obama.
Och kris.

Mys

2009-01-10T23:31:00.003Z

Innan jag om mycket kort drar igång bloggandet igen så ta en skön stund med en riktigt bra kolumn. Sådär som en kolumn ska vara.

På spaning efter en kapitalism som flytt

2008-10-19T10:08:00.008Z

Sarko. Denne herre. Han symboliserar ett före och efter i fransk politisk historia. Han har gått fram som en orkan i fransk politik och nu, ska han ta Frankrike ur den betongkloss som historien har fäst vid landets fötter. Mutkolvspolitiker, statsinterventionism och vacklande partidinosaurier. Äktenskapet med Carla Bruni har gjort politiken chic, och nu är Sarko en internationell kändis. Inom EU har Frankrike delat styrmansrollen med Tyskland, av skäl vi inte behöver gå in på. Men, man denna delade vårdnad om Unionen är inte helt balanserad. Den europeiska marknaden gynnade främst den starka tyska industrin och EMU bär Tysklands initialer på skjortan. Frankrike har jordbrukspolitiken som snuttefilt, samt delad kontroll över apparaten. För att någonting ska flyga inom EU måste Tyskland och Frankrike vara överens. Nu, mitt i krisen, där såväl höger som vänster, gråssåsar som bokstavsliberaler, konservativa som proggare fördömer de amerikanska och europeiska livbojspaketen till bankerna. Sedan står alla och pratar om varför detta har hänt, med svar lika dräpande som boktrogna. I tidningarna skrivs essäer om Keynes, Hayek och Friedman och vi försöker förstå vilken av de ekonomiska modellerna som i slutändan fick rätt respektive fel. Så att vi kan bringa reda i begreppen om vad som är rätt och fel. Det metafysiska tänkandet.

Talet om kapitalismen alltså. Det har skett en öppning i hur vi uppfattar begreppet och hur vi vill leva med kapitalismen. Med ledning av den laglösa debatt som nu förekommer är begreppet up for grabs. Ungefär det som skedde med "pop" för ett par år sedan när moderater kom ut ur barongarderoben och plötsligt snackade om kärlek, pop och kapitalism. WTF? sa kultursidorna, och även om vi inte har så många elektroband från konstfack på Moderaternas partikongresser så förändrades plötsligt något.

Kapitalismens framtid kanske står högre i kurs än vad folk pratar om på Skånegatan, men faktum kvarstår att kan man definiera och stipulera vad som är vad och vad som är hur, så måste vi också tala om makt. Sarko har sett öppningen. Nu finns det en chans, medan USA håller val och försöker rädda spillrorna av Wall Street, så vill Sarko bli den som definierar begreppet. Marknadens osynliga hand är en myt, staten är en oundgänglig del av systemet. Franskt så det förslår. Check. Kapitalismen är idén om den ansvarsfulla, arbetsamma och moraliske entreprenören. Greed works, finns inte plats i Sarkos resonemang. Det var just Greed works som nästan slog undan benen på systemet den här gången. Nästan, eftersom l'etat gjorde sin plikt. Kapitalism a la francais är the new deal. Denna modell ställer sig också emot den amerikanska Gordon Gekko-modellen. Även om Sarko inte går på det gamla franska spåret där det alltid gäller att gå på tvären mot Amerika så är han ändå en gammal hederlig fransk nationalist. EU betydde för Frankrike en möjlighet att stärka fransk grandeur när kolonimakten raserats. EU blev ett mission civilisatrice där europeisk politik skulle fyllas med franska republikanska dygder. Precis som Sveriges härliga försök med Folkhemmet till Europa. Vi får se hur Sarko lyckas med att fransifiera kapitalismen. Han sitter inte stilla i alla fall.

Illrar och ekorrar

2008-10-18T12:11:00.008Z

Oj oj oj vilken månad! Det pågår just nu en ekonomisk kris som har politiker, tjänstemän, journalister springande som locos mellan möten och omröstningar och arbetslösheten fortsätter att stiga. I Spanien låg den på 11,3 % senast jag kollade. För EU har detta betytt mer samordning och samarbete, under intensiv tidspress. En kombination av omständigheter som inte brukar passa EU särskilt bra. Djupare integration, större samordning eller mer överstatlighet är en mycket komplicerad process med tanke på de disparata intressen som präglar medlemsstaterna. Sarko har dock kört på som bara den, vilket är lovvärt, killen är effektiv måste jag säga. Men hans "raka rör-stil" skapar friktion ibland, men det verkar som det franska ordförandeskapet hittills har lyckats få med folk på släden ner för backen. EU har en såväl imponerande som olustig kreativ förmåga som tenderar att bryta ner deadlocks i omöjliga förhandlingar till ett dokument med allas underskrifter. Minsta gemensamma nämnare betyder minsta möjliga steg framåt. Vad jiddrar de om den här gången?

Vi kan börja med det lättaste, immigrationspakten, som ska klubbas inom kort. Pakten är starkt präglat av Sarkozy, immigrationen ska vara behovsorienterad och styras av medlemsstaterna. Den illegala invandringen ska bekämpas och den legala invandringen ska regleras och kontrolleras. Tjena, var min första reaktion, som många andras. Mer integration och samarbete på EU-nivå, fast ändå inte. Det viktiga är att medlemsstaterna bestämmer substansen, överstatligheten är begränsad. Vi fortsätter som vanligt alltså. Tråkigt paket, vi går vidare.

Klimat- och miljöpaketet är intressantare. Nu är det snart dags att skriva på och de senaste förhandlingarna och mötena i Bryssel indikerar - otippat - kalla fötter från flera håll. Italien och Polen - visar det sig - är otaggade på det nuvarande arrangemanget och även om Sarko sa senast igår att de har mötts på gemensam mark så är de fortfarande sugna på lägre mål. Italien pekar på den ekonomiska läget som oförenligt med miljömålen för industrin. Polen? Ja har man en energiförsörjning som består till 90 % av kol och har kärnkraft som alternativa framtidskällor så kan man nog förstå om de inte vill spela med. Miljömålen, som har utgångspunkt i Kyotoavtalet är djärva tycker jag faktiskt. För att vara EU är det faktiskt en smula glädjande tycker jag. Det som har skett kan nog bäst förklaras - som det alltid görs - med en vardaglig liknelse.

Miljöförhandlingarna sattes under blomstrande ekonomi och kärleken flödande. EU ska samla världen till räddning. Bröllopet börjar nu närma sig och det börjar bli kännas lite nojigt. Nu vill brudgummen försäkra sig om att han inte behöver förändras så pass mycket som han fruktar som äkta man i ett äktenskap i lag och ande. Därför vill man nu se över det finstilta. Märk väl, man gifter sig inte med de övriga medlemsstaterna, utan med EU, kommissionen och hela byråkratlegionen. Och nu, i full kris, när illern Sarko springer mellan möten och beslut, och byråkratekorrarna springer mellan tjänsterummen och skräddarsyr avtalen, vill både Sarko och Barroso ha en mer permanent EU-president. Sarko är nog inte så sugen på att lämna över pinnen till tjeckerna när globala processer har satt i gång. Sarko vill betyda något för EU, han vill fortsätta stärka fransk grandeur inom ramen för EU.

Det dras därför mot starkare integration, Barroso och Sarkos utspel sätter tryck på Irland, dem sa ju nej till Lissabonfördraget i vilket just ett mer permanent presidentskap lades fram. Detta är ett tillfälle att forcera igenom mer integration. Likriktning och samling vid pumpen är mycket vanligt när i kristider. Då har jag ändå inte nämnt Georgien och Ryssland. Plötslig säkerhetspolitisk omvandling rinner över på alla områden. Ekonomin, miljön och utvidgning. Kris compadre.

Sarko är taggad på det maktvakum som USA sakta men säkert lämnar. Världsordningen är inte nämnvärt multipolär ännu, men processen är igång på allvar. Sarko förstår att utnyttja öppningen i diskursen och vill knyta till sig inflytandet över såväl EU:s agenda samt över kapitalismen som koncept. Frågan är hur integrationen kommer att ske och med vilka medel. Vi vet att Sarko är en ivrig, bestämd och otålig iller, och EU är en en svårmanövrerad gelékoloss. Nu har han flyt och är inte taggad på att stiga ifrån.

Geopolitik

2008-09-21T11:37:00.007Z

Financial Times skriver att EU erbjuder Nigeria € 15 biljoner till byggandet den transsahariska gaslinjen som ska gå pumpa in gas i Europa från Nigerias oljedelta. Nigeria har således vid sidan om Georgien blivit ytterligare en skådeplats för EU-ryska konfrontationer. Nu står Bryssel mot den ryska energihovleverantören Gazprom. Den planerade "gasodukten" som ska förse Europa med naturgas, har blivit ett verktyg för stormaktspolitik. EU, eniga om att strypa beroendet av rysk energiförsörjning, är nervösa över Gazproms inflytande i denna gassträcka, då man mycket väl kan komma att befinna sig i en än kraftigare beroendesituation gentemot Ryssland. Man vet ej vad som kommer att hända med Den gaslinje som skulle föra naturgas till Europa från Centralasien via södra Kaukasus i och med resultatet av kriget i Georgien.

Enligt EU:s Energikommissionär, Andris Piebalgs, delas de flesta nigerianska oljereserver redan av gemensamma projekt mellan landets statliga oljepolag, NNPC och västerländska bolag, vilket lugnar oron över rysk dominans.

Den transsahariska gaslinjen är planerad att gå genom Nigeria, Niger och Algeriet. Den totala finansieringen är inte klar ännu, men de politiska viljorna stöder byggandet.

Spanien har mycket att vinna på detta genom sin starka närvaro och ökade relationer till Nordafrika. Detta är en utveckling mot ett lugnare utrikespolitiskt klimat i förhållande till energin- då Spanien är starkt beroende av rysk olja- i väntan på utvecklandet av förnybara energikällor och sina plikter gentemot Kyotoprotokollet,

Kristider varthän?

2008-09-15T22:23:00.003Z

Jaha, Spanien är i kris. Bostadsmarknaden kokade över och krisen i USA nådde Spanien snabbare än fort. Stor del av den ekonomiska tillväxten baserades på krisande fastighetssektorn och oppositionen har kritiserat regeringen för att försöka mörka krisen för befolkningen genom såväl förnekan som nya reformer. Trist men sant. Zapatero och finansminister Solbes visade sig inte ha det bästa omdömet när man inte ens ville tala om dåliga ekonomiska tider långt in på sommaren. En ekonomi så beroende av fastighetsindustrin måste reagera med ett uns av trovärdighet när det börjar knaka i USA på detta sätt. Man bör inte glömma att sossarnas verkliga regeringsduglighet fortfarande är under lupp, omvalet till trots. Förra mandatperioden seglade man igenom på en stark finansiell bris och kunde ägna sig åt att reformera samhället i grunden. Ute i Europa drog många en lättnadens suck när Aznar gick åt sidan och Zapatero putsade upp den dammiga stockkonservativa bild som landet dragits med genom progressiva reformer, decentralisering, dialog och civilisationernas allians. Om Aznar sökte höja Spaniens internationella anseende genom klassisk hard power så har man nu tagit igen det man förlorat genom effektiv soft power. Nu ligger Italien kvar ensam och gnetar som Västeuropas sjuttiofemörespapistdemokrati.

Men det är nu, som jag tidigare nämnt, som brandprovet kommer. Ska ZP-regeringen klara sig igenom svåra ekonomiska tider med hedern i behåll eller ska dessa åtta år kommas ihåg som ett enda mysigt pyjamasparty? Två viktiga saker sker nu som retar gallfeber på många men som i teorin är intressanta förslag. Först gäller det en reformering av abortlagen. Inte mycket att säga ännu. Konservativa ledarsidor ropar mord och kriminalitet gång efter annan. Men det hade de gjort även i strålande ekonomiskt solsken. Det andra förslaget är desto intressantare och komplexare ur alla synvinklar. Den kreative domaren Baltasar Garzón har dragit igång en landsomfattande utredning om frankismens försvunna offer mellan inbördeskriget och 70-talet. Det ska fastställas huruvida ett folkmord ägt rum. Garzón i sig förtjänar ett eget inlägg här på Spanienbloggen. Han är det närmaste vi har en rättfärdighetens James Bond/Inspector Gadget. En internationell jurist-playboy som drar runt i världen och ställer alla evil-doers inför rätta.

En progressiv abortlag och en retroaktiv känga åt Franco. Lovvärt. Men varför nu? ZP vägrar att dra ner på de offentliga utgifterna, samtidigt som han har lovat en höjning av pensionerna till 2009. Försöker han bluffa sig igenom krisen och hoppas att den coolar ner innan han blir synad? Sedan i somras har jag haft ett litet frågetecken kring vad som försiggår i killens skalle. Kanske till och med sedan han först tillträdde. Detta frågetecken stavas: Antingen är han förbannat korkad eller riktigt smart.

Tillbaka från semestern med besked!

2008-09-02T21:09:00.003Z

Efter en ovärdigt slapp sommar i Stockholm och San Sebastian befinner jag mig nu i Madrid, och kommer så att förbli på obestämd tid. Svensk utrikesförvaltning behöver mina obetalda tjänster under hösten.

Bloggen har slappat under sommaren, precis som Spanien i övrigt. Landet har emellertid väckts abrupt under augustivilan av ryska förehavanden i Georgien. Utrikesminister Moratinos uttryckte Spaniens stöd till Georgien med ledning av försvaret av nationell suveränitet. Precis som man gjorde i fallet Kosovo. Huruvida detta kan anses gälla som prejudikat för alla former av nationell utbrytning kan vi bordlägga. Georgien är inte Baskien är inte Kurdistan är inte Abchazien är inte Katalonien är inte Jämtland är inte Sydossetien. Detta resonemang är varken intellektuellt eller juridiskt gångbart. Zapatero talar varmt för dialog och diplomati med Ryssland, utan ekonomiska eller diplomatiska sanktioner, vilket nu också EU (för tillfället) har bestämt sig för.

Vad är grejen med Spanien och Ryssland? Är det ens en grej eller kan det komma att bli en grej? Europas beroende av ryska energitillgångar är ingenting nytt. Spanien har inga egna naturtillgångar som kan försörja landet eller ens en industri att bygga på inför framtiden. Spanien får sin olja från Ryssland i första hand, och Butangasen kommer från nord- och västafrika. Man har därför ett stort intresse av stabilitet i nordvästafrikanska staterna, samt goda relationer med Ryssland. Ett av världens största privata oljebolag är Repsol YPF och man är sedan flera år den största aktören i Latinamerika. Under senare år har man investerat i Ryssland och Kazakstan. Gazprom är nu sugna på att skicka in gas på den spanska marknaden med den transsahariska gasledning som ska skicka gas från Nigeria. Gazproms intresse i denna gasledning pekar på ett utökat spanskt beroende av rysk olja och gas.

EU:s regeringschefer misstänks för undfallenhet mot Ryssland på grund av olje- och gasberoendet. Rysk expansionism backas upp av oljiga muskler. Vad har EU att sätta emot rent geopolitiskt? Man är hur som helst tvungen att öka europeisk integration kring den gemensamma säkerhets- och försvarspolicyn. Det senaste draget är blott ett sätt att vinna tid. I denna fråga vågar nog inte ens Sarko ta tömmarna. Är de tre jättarna Storbrittanien, Tyskland och Frankrike överens? Nej, inte nämnvärt. Och då blir det inte ens crêpes av EU-smeten.

Den spanska gubbjävelns seger!

2008-07-02T10:35:00.008+01:00

Jaha, så vann Spanien EM. Jag är fortfarande besviken på min egen brist på upphetsning under finalen mot Tyskland. Torres fantastiska viljemål symboliserar hela lagets insats under mästerskapet och matchen blev en uppvisning i mästarfotboll som jag aldrig har sett på landslagsnivå. Det blev liksom aldrig spännande. Personligt är det en seger att min favoritspelare Xavi blev utnämnd till EM:s bäste spelare samt att Aragonés stod på sig i Raúltjaffset.
Stackaren Raúl har inte varit bra på 6-7 år men har varit hyffsad i år i Real Madrid. Lagerbäck hade tagit med honom kan man väl dock tro. Aragonés är arketypen för den gamla envisa hetlevrade spanske gubbjäveln. Han drar sig inte för att bänka Fábregas, byta ut Torres eller droppa Raúl, och vips så kommer Cazorla och Güiza in och levererar. Nyckeln ligger i den nationaliserade brassen Senna från Villareal som förpassade den firade Liverpoolstjärnan Xabi Alonso till bänken. Det som kom förbi stoppades utan pardon av Marchena och Puyol.

Vad gjorde skillnaden denna gång? Organisationen var total och man hade tålamodet att lita på sin egen talang. Spanien brukar annars i alla avseenden sakna tålamod. Känsliga domslut, ett skitmål i baken eller trögt passningsspel kan demoralisera ett helt landslag till ett gäng tjuriga tolvåringar. Det är avgörande att unga spanska spelare kommer ut i Europa och hävdar sig i världens tuffaste ligor samtidigt som den egna har växt i prestige under de senaste åtta åren.

And another thing, Casillas behöver nog inte stå i skuggan av van der Saar, Buffon och Chech länge till...

Ny partisekreterare ska ena PP

2008-06-23T09:38:00.005+01:00

Så blev det bestämt. Mariano Rajoys "numero dos" blir María Dolores de Cospedal. Hon är 42 år, bördig från Madrid och tidigare rådgivare till Presidenta Esperanza Aguirre i Madrid samt en av Javier Arenas (PP Andalusien) närmast förtrogna blir partiets första kvinnliga partisekreterare. Partikongressen i Valencia, som just tagit slut, ser henne som en konsolidering av Rajoys politiska projekt. Det har talats om en brytning med "Aznarismen" som Rajoy tampades med under sina första fyra år som partiledarare. Nu har flera centrala aktörer gallrats ut, och två unga kvinnor har tagit över centrala poster i partiets kupol. Zaplana ut, Soraya in. Acebes ut, de Cospedal in. Nu jävlar kommer det gnällas bland bastubänkarna runt om i landet! Kommer Rajoy att göra om PP till ett modernt europeiskt centerliberalt parti? Näe, det blir inget tror jag. PP har fortfarande för mycket ansvar högerut. Hur som helst, Rajoy har förstått att läsa av strömningarna i landet och går i en önskvärd riktning. Nu kan oppositionen bli mer konstruktiv och debatten mer dynamisk, vilket sätter press på sossarna och regeringen att visa färdighet i den ekonomiska kris som just nu slår landet.

Things just ain't the same for gangstas Pt. II

2008-05-21T07:23:00.008Z

Okej, igår deklarerade Rajoy att han vill ha med Alberto Ruíz Gallardón, Madrids omåttligt populäre borgmästare, i PP:s ledning. Vilken post det handlar om är ännu oklart. Jag måste dock be att få återkomma till detta senare för igår gjorde franska polisen ett kap i Bourdeaux då man klippte hela ETA-ledningen som satt och hade möte. De hade alla pistoler på sig men gav bjöd inget motstånd mot polisen. Läs mer om detta på engelska här och på spanska här .

Killen högst upp i vänstra hörnet är ETA:s numero uno, Francisco Javier López Peña, alias "Thierry". Han anses ha tagit över efter att Mikel Antza och Jose Antonio Urrutikoetxea Bengoetxeá, "Josu Ternera", arresterades. Kvinnan längst ner till höger, Ainhoa Ozaeta, var den som läste den kommuniké som deklarerade eld upphör med regeringen i mars 2006. Ozaeta och Egoitz "Gazte" ("Gazte betyder typ "den unge") Urrutikoetxea, son till Josu Ternera, lever även i ett förhållande. Ozaeta var även Ternera den äldres högra hand i Batasuna, på den tiden Herri Batasuna.

Denna ledning tog över under den korta fredstiden och Thierry tillskrivs ansvaret för eld upphörets avslutning. Arrestering innebär ett av det hårdaste slaget någonsin mot ETA:s toppskikte. Hur som helst har vi alltid sett hur andra har klivit upp och tagit tag i tömmarna. Gazte lever clandestino och Txeroki har precis förlorat sin chef. Nu blir det som vanligt. Vänta och se vad som sker. Den senaste månaden har bjudit på ett antal attentat. Det är dags att rikta blickarna mot Acción Nacionalista Vasca och se vad som sker i Baskiens byar där de fortfarande har massor av mandat.

Nya sprickor inför kongressen!!!

2008-05-12T09:42:00.006Z

Det är en ofrånkomlig svaghet som jag brottas med, ni vet, men förberedelserna inför PP:s kongress i Valencia 20-22 juni gäckar mina tankar och drömmar så till den grad att jag tvingas skriva mer. Trots att regeringen pressar ut ANV (Accíon Nacionalista Vasca, det nya namnet på illegaliserade Batasuna) från bland annat Mondragón trots röstmajoritet väljer jag att tänka på PP. Trots att DN skriver att ETA endast har stöd kvar i Txakoli- och kustsamhället Getaria. Trots att frågan huruvida staten borde knyta närmare band med de demokratiskt valda krafterna snarare än att illegalisera dem är högst aktuell och värd en ordentlig diskussion så väljer jag att vänta. Åtminstone lite till. NU har ju Baskiens PP-ledare María San Gil lämnat den redaktionsgrupp som ska dra upp riktlinjerna för partiets idé- och policyprogram inför kongressen. Källor har läckt om lägerbildningar i termer av "traditionella" och "nya". För alla politiska knarkare detta självklart låter smaskens!! Inledningsvis lyder således frågan: Finns det någon substans i nyheten?

Maria San Gil har hotat med att lämna partiets ledning om inte får tillbaka förtroendet för Rajoy. Hon ser inte ett starkt ledarskap i Rajoy och nu har även partiets husgud José Marìa Aznar tagit till orda och sätter sig emot Rajoys utnämningar efter att för en och en halv månad sedan öppet ha proklamerat sitt stöd för Rajoy som partiledare.

Vad har San Gil med Acebes och Aznar att göra? Under Aznars regeringstid var Acebes inrikesminister och tillika premiärministerns högra hand. Är man partihöjdare för PP i Baskien som är fallet med San Gil så har man mycket nära relationer med partiledaren. Här finns starka band mellan det gamla gardet inom partiet. Rajoy har förstått att dra slutsatser av två raka valförluster. Han tar av skygglapparna, ser situationen i vitögat och agerar därefter. Därför sitter Soraya där hon sitter. Aznar vill se ett PP "utan komplex" som inte glömmer bort principerna och inte heller att samla de bästa kring ett stort projekt. Rajoy har lärt sig läxan och går framåt. Nu återstår bara ett förslag på partisekreterare. Sen kan holmgången i Valencia börja. En riktig omdaning av partiet kan nog inte riktigt ske förrän Manuel Fraga dör. Då, Aznar, kan vi tala om slutet på inbördeskriget.

Om PP rensas ut helt blir dock en liten del av mig mycket besviken.

PS. I Spanien har man på senare tid talat en del om sexismen i politiken med anledning av de osakliga ogilitigförklaranden och offentliga gäspningar som skäggiga män väser ur sig i TV och tidningar beträffande utnämningen av Soraya Saénz de Santamaría som kongressens gruppledare. Man nämner alla politiker med efterhand förutom Zapatero (ibland ZP, Tzzetape) och Saénz de Santamaría (Soraya). Detta stämmer, men hennes politiska artistnamn är tusen gånger bättre än dessa bedrövliga dubbelnamn med accenter överallt. På denna blogg kommer hon hädanefter att kallas Soraya!

Ett nytt steg mot nya tider för PP!

2008-05-10T10:14:00.004Z

Nya tider är att vänta för Partio Popular. Förra veckan meddelade Angel Acebes att han inte kommer att fortsätta som partisekreterare för Partido Popular efter partikongreeesen i Valencia. Det har varit kämpigt att stå som kanonmat åt partiet under 4 år i opposition. Kanske var valförlusten 2004 analog med Acebes fall, som då som inrikesminister var den som framför hela Spanien insisterade på ETAs skuld i Atochabombningarna. Utan att egentligen fatta vad som hänt och bristfällig självkritik gjorde att man inte insåg det nödvändiga i att inleda den förnyelseprocess som nu har satts i gång. Nu när Rajoys båda parhästar Zaplana och Acebes har avgått, tvingas Rajoy att besluta vem som ska bli den tre fiolen i PPs treenighet bestående av partieldare Rajoy, kongresstaleskvinna, Sáenz de Santamaría och partisekreteraren.

Soraya Sáenz de Santamaría

Med tanke på den kritik som utnämningen av Sáenz de Santamaría har fått utstå inom partiet, samt hur svårt det har varit att hantera ideologiska vägval inom partiet kan man dra slutsatsen att denna process inte hade varit möjlig 2004. Omständigheterna och det politiska landskapet har förändrats och PP kan inte längre vara en oberoende politisk aktör. Inom partiet finns nu krav på en snabb utnämning av partisekreterare. Från Madrid talar man om stadens borgmästare Alberto Ruíz Gallardón, men andra kretsar förordar lugn och sans inför beslutet. Allt tyder på en nervositet inför framtiden med olika lägerbildningar som aldrig riktigt visar sig ovanpå ytan. Valet av partisekreterare blir därför högst symboliskt för den riktning som Rajoy vill ta partiet. Är han smart klipper han vingarna på Esperanza Aguirres ledarambitioner och tar en liberalt inriktad person för att därmed sätta henne i ideologisk skugga. Det kan även dock bli en av det konservativa järngänget, för att försäkra sig om absolut trohet i treenigheten. Men jag tror inte någonting kan hindra Aguirre framfart. Hennes uppgång inom partiet är oundviklig. Men även för partiet oundgänglig.

Vår, vind och vatten i Donostia

2008-04-23T07:49:00.010Z

Så här snyggt lägger sig vågorna på stranden i Gros

Biscayabukten från Paseo Nuveo

En ovanlig respektive mycket vanlig syn i Euskadi. Banderollen kräver frigivning av ETA-fånge

Om Txakoli

2008-04-21T10:42:00.004Z

En av fröjderna med att hänga i Baskien är att ta del av det fantastiska köket. Rent geografiskt är Baskien det bästa stället ur mat- och drycksynvinkel då man har grymma fiskevatten, Europas kanske bästa kött, och man gränsar till vindistrikten och grönsaksodlingarna i Rioja. Detta är ingen nyhet för särskilt många och det finns heller ingen anledning att köra en "I Baskien äter man inte för att leva, utan...". Ja, alla ni som någonsin har läst DN Söndag kan den där meningen utantill.

Baskien bjuder ändå på en egen lite hemlighet som jag aldrig försummar vid något besök: Det egna vita vinet, Txakoli. Ett färskt, beskt och aningen kolsyrat vitt vin som alla vi "guiris" (taggade, törstiga, töntiga turister) torskar på efter första gången. Txakoli produceras i hela Baskien, men främst i kuststräckan mellan Zarauz och Guetaria väster om San Sebastian och har en ganska lätt alkoholhalt. Det sistnämnda ska dock inte underskattas . Ett par glas Txakoli kan sopa till i skallen ganska snabbt om man inte passar sig. Och det gör man ju inte särskilt ofta. Man dricker det främst som aperitif eller till smårätter, men aldrig som måltidsdryck.

Det serveras på samma sätt som den asturianska cidern med flaskan mot taket och glaset mot golvet. Man häller upp mycket lite åt gången, för att inte den osynliga kolsyran ska förgås. Det är en konst i sig att hälla upp denna dryck och man bör inte vara rädd för lite svinn på vägen.

Så här snygg och nöjd blir man av Txakoli

Det verkar som att Txakoli kan privatimporteras genom Systembolaget, men det känns ju lite väl seriöst. Smöra för undertecknad så finns det några flaskor i Stockholm till juni.

Vad ska folk tro?

2008-04-21T09:24:00.005Z

Det skulle någon gång vara kul att skriva mer ingående om regeringspartiet PSOE. Det kommer säkerligen att ske förr eller senare. Kastar man ett snabbt öga på de ämnen som mina inlägg berör handlar det sällan om regeringen eller om den politiska geist som präglar partiet. Större fokus – och ofta kritik- har snarare lagts på oppositionspartiet Partido Popular och dess personligheter. Följaktligen är inte neutraliteten särskilt hög i det avseendet. Det finns emellertid en enkel förklaring till detta. Och det handlar inte om att utmanaren alltid bär bevisbördan på sina axlar. Det beror helt enkelt på att för mig är PP så mycket roligare att läsa, tala, skriva och skrävla om. Det är ett parti som i relation till sin elektorala kraft befinner sig ganska långt från den politiska kontext jag själv kommer ifrån. De är ett relativt nytt, center-högerorienterat borgerligt folkparti som fångar upp ett mycket brett elektoralt spektrum. Och slutligen, arvet från Francoregimen finns det inget som slår. Det är många politiska krafter som trängs inom partiet och nu rör det på sig bland leden. Rajoy trädde nyligen fram och proklamerade med kraft och självförtroende att han tänker fortsätta som partiledare. Han fick även förre presidenten José María Aznars entusiastiska stöd, vilket inte alls bör förbises.

Esperanza Aguirre, Presidenta de Madrid
Utmanaren till partiledarskapet är Esperanza Aguirre. Åtminstone vad gäller den ideologiska biten. Hon har ett av landets starkaste väljarstöd i regionen Madrid och åtnjuter stor respekt inom partiet, till skillnad från staden Madrids borgmästare Alberto Ruiz Gallardón. Aguirre har inte ännu inte uttryckligen sagt att hon tänker kandidera i juni på partiets kongress i Valencia, men hon har uttryckt behovet av politiska förändringar i en mer liberal riktning. Vad innebär detta?

Spaniens höger har sedan 70-talet varit en pragmatisk, snarare än ideologisk kraft. Moderniseringen av staten och ekonomin startade med den regering bestående av opus dei-teknokrater som genomförde flera neoliberala reformer. Härmed togs i alla fall ett symboliskt steg bort från diktaturens auktoritära hållning till samhället, även om den fortsatte på alla andra plan. Vid tiden för transitionsåren 1974-78 förstod man att den demokratiska öppningen var ett faktum, och vänstern skulle få ett stort spelrum i den nya statsordningen. Alianza Popular bildades av Manuel Fraga, mångårig minister i Francos regeringar som skulle fånga upp stora delar av landets konservativa krafter kring ett folkparti som baserade sig på nationen Spaniens sammanhållning för att möta de radikala, republikanska och separatistiska vänsterkrafter som hägrade i såväl Baskien, Katalonien och Kommunistpartiet. Sedermera gick partiet samman med Partido Liberal, från vilket Esperanza Aguirre just härstammar, och man bytte namn till Partido Popular, PP.

Partiets roll i spansk politik ska inte underskattas. Jag får ofta frågan varför Spanien inte har en mer påtaglig extremhöger. Det enda svaret jag kan ge med någon form av substans är att Partido Popular aldrig har övergett Spanien som nationsbegrepp. Falangisterna fryser i PP:s högerskugga, och de omfattas av den skuggan just för att uppfattningen om Spanien som odelbar nation är lika viktig hos såväl PP som hos den yttre högern. PP har alltså en uppgift att hålla ut högerut, vilket kan ses som otacksamt, men den innebär ingen ideologisk uppoffring. Den kommer på köpet.

Aguirres senaste uttalanden om att hon förstår att socialdemokratiska väljare känner sig mer bekväma med Rajoy har piskat upp stämningen några grader inför partikongressen. Rajoy har kontrat med att visa en öppen dörr för varje partimedlem som känner att de vill gå med i ett ”Partido Liberal”. Han ser det som olämpligt att partidebatten går ner i ett ideologiskt dike inför kongressen. Ett mycket märkligt uttalande kan man tycka, en partikongress är väl ett utmärkt tillfälle att röra runt i den politiska grytan för att enas kring en gemensam väg framåt. Men Rajoys oro säger en hel del om partiet PP, samt det vägskäl man står inför. Icke-ideologin är något som har präglat PP sedan starten. Det ansvarsfulla statsstyret är viktiga ledord i PP:s retorik. Ideologi och ohejdad progressism skapade ohållbara motsättningar som resulterade i inbördeskriget. PSOE:s progressiva reformer har enligt PP splittrat landet och skapat motsättningar i termer av religion, geografi, språk och identitet. Spanien som nation är vägen till trygghet i statsapparaten och institutionerna. Med Aguirre är neoliberalismen på väg in i partiet på allvar. Det intressanta blir att se hur eliten ställer sig till detta. Viktigt att komma ihåg är dock att Aguirres liberalism lämnar en hel del att önska utanför de ekonomiska domänerna, vilket innebär att hon inte skrämmer bort konservativa väljare. Som i alla fall inte har någonstans att ta vägen. För tillfället.

På plats i Baskien

2008-04-05T14:12:00.001Z

Baskien visar sig som vanligt från sin bästa sida när jag anländer till Bilbao. Solen, havet, de gröna kullarna och de friska vindarna skakar liv i vilken bortdomnad själ som helst. Med buss färdas jag genom snirkliga motorvägar till tonerna av Astral Weeks och jag inser än en gång hur fantastiskt det är att ta musik ur sitt sammanhang och placera det i ett helt annat. Effekten är kittlande.

Jag köper några tidningar för att få en samlad bild av den politiska debatten. Som jag nämnt i andra inlägg är den spanska dagspressen hur underhållande som helst, samtidigt som den ibland är otroligt förutsägbar. Premiärminister Zapatero har precis varit i Bukarest på NATO-toppmöte och bilderna är talande. ZP sitter ensam vid bordet och läser på ur dokumenten alltmedan Merkel, Bush, Sarko och övriga deltagare står i stora klungor längre bort och minglar. Spanjorerna känner sig dumma och än en gång kryper ”kusinen från landet-komplexet” fram. ZP skulle ju prata med Bush! Den här gången. Sa han faktiskt. Seguramente sa han fantastiskt.

Borgerliga och PP-vänliga el Mundo skriver att Bush dissar ZP. Liberala och sossevänliga el Pais skriver att Bush och ZP dissar varandra. Inte särskilt otippade rubriker om du frågar vem som helst. Min första reaktion är inledningsvis väldigt sentimental. Jag tycker så synd om honom där han sitter och jag ser framför mig en skolfest där alla coola statschefer med Merkel, Bush och Sarko dominerar medan stackars ZP sitter och låtsatsmessar i ett hörn. Jag skakar dock snabbt av mig medlidandet. Karln har just blivit omvald för böveln! Men ZP måste fort som attan lära sig engelska. Aznar lyckades (hm, nåja...) med det under sin tid. Oppositionen menar att ZP-regeringen inte klarar av att föra en seriös utrikespolitik och att man har underminerat Spaniens kredibillitet som internationell aktör. Sossarna menar att det jobbet genomförde Aznar-regeringen till fullo i och med Irakkriget.

Det intressantaste politiska samtalet i valets eftermäle rör ändå omorganiseringen av Partido Popular. Jag skrev i tidigare inlägg att Mariano Rajoy med största säkerhet avgår inom kort och att den troliga efterträdaren blir Madrids Presidenta Esperanza Aguirre. Rajoy har nu annonserat att han fortsätter, viktiga delar av partiorganisationen ger honom fortsatt stöd och han har nu presenterat sina nya högerhänder i kongressen och senaten. Nu sker alltså en utrensning av de personer som påminner om den klantinga damage control som Aznar-regeringen visade på för åtta år sedan i samband med Atocha-bomberna. Kongresstalesmannen Eduardo Zaplana byts ut mot den unge talangen Soraya Sáenz de Santamaría. Smart drag av Rajoy, hon är en ung grovjobbande kvinna och mycket lojal mot partiledaren. Prudente och modeste Pío García Escudero fortsätter som partiets talesman i senaten. Denne var även Rajoys kampanjchef och Rajoy omger sig nu med odelbar lojalitet, men med en skarpare framtoning med blicken riktad framåt. Generalsekreteraren Angel Acebes är en svår fråga. Han var en central figur i Aznar-regeringen, och har arbetat hårt och obekvämt under fyra års opposition. Denna post följer vi med spänning.

Nu blev det mycket på en gång. Som vanligt. Vi dyker djupare en annan dag. En brådskande nyhet dock, Ronaldinho blir borta sex veckot. Han verkade vara på väg tillbaka, men säsongen är tyvärr över för ”Dinho”. Han är helt förstörd, och Messi har åkt hem dit för att trösta honom. Som sagt, mer om detta sen.

PSOE valsegrare

2008-03-09T20:37:00.004Z

Idag gick Spanien till val, och hitills visar alla mätningar på en klar seger för PSOE. Enligt dagspressen har fördelningen av parlamentsstolar mellan PSOE och PP ökat till 175-142, jämfört med 164-148 från 2004. Men dessa siffror är i nuläget ingenting att fästa sig vid för mycket. Räkningen är i full gång, men det talas om att PSOE är och nosar på absolut majoritet. Valdeltagandet landade på 60,95%, nästan två preocentenheter från 2004.
Det här var inget oväntat resultat, det mesta tydde på en klar PSOE-seger och segern var egentligen aldrig hotad, inte ens efter bombningen av Barajas. PP lyckades inte med sin strategi att få regeringen att falla på sin egen orimlighet och man glömde bort den egna politiken. Samtidigt visade sig Mariano Rajoy vara otrygg och färglös i rollen som opposition, medan Zapatero successivt växte i kostymen med större övertygelse.

Det enda som kvarstår som intressant att diskutera med utgångspunkt i valutgången är först och främst vad en PSOE-majoritet i parlamentet skulle innebära för de kommande fyra åren. Denna fråga är bättre att vänta med tills vi vet hur det har gått för baskiska PNV-EA, katalanska CIU, PSE och ERC samt den nya medborgarplattformen Ciutadans. Fråga nummer två är betydligt mer intressant och spännande? Vem efterträder Mariano Rajoy i PP? Det är oundvikligt att Rajoy måste ställa sig åt sidan. Nu måste partiet se över sin egen självbild och hitta en policy- och idédriven väg framåt. Jag är övertygad om att det kommer att bli Esperanza Aguirre, nuvarande President i regionen Madrid. Hon skulle innebära ett modernare alternativ, mer idédriven och kaxigare, och utan det stockkonservativa arvet av Aznar-entouraget som Rajoy, Zaplana och Acebes representerar.

Nu nöjer vi oss tills vi vet mer. Hur som helst så vann PSOE. Frågan om hur mycket skillnaden slutligen blir kan ge en klarare bild av svaret på ovanstående frågeställningar.

Uppdatering:
PSOE sopade hem valet med 169 manadat mot PP:s 153 av totalt 350. Detta innebär att de båda rikstäckande partierna har stärkt sig, PP mer än PSOE faktiskt. Man har tagit ytterligare ett steg mot ett tvåpartisystem. Sossarna verkar har lagt rabarber på den breda vänstern då Izquierda Unida (Förenade Vänstern) gick tillbaka kraftigt och Esquerra Republicana Catalana (ERC-Katalanska vänstern) likaså. De borgerliga nationalistpartierna i Baskien och Katalonien, PNV respektive CiU gick tillbaka ett mandat men inte mycket att prata om. Det är i dessa konstellationer som PSOE kommer att söka stöd för sin politik. Snacket går förresten redan varmt om Rajoys framtid. Kolla in länkarna till höger för mer information.

Spanska kyrkan ryter till inför valet!

2008-02-08T09:15:00.001Z

Nu har den spanska biskopskonferensen fått nog av Zapateroregeringens hippiefasoner. Inför valet 9 mars har man presenterat ett heligt dokument på 10 punkter som kallar till moralisk reflektion inför valet. Dokumentet inleder med en hänvisning till sin rätt och förpliktelse som kyrkans pastorer att "orientera den moraliska urskillningen" inför valet. Den kallelse blir aldrig explicit i sina partipreferenser, men det krävs inget högre krav på abstrakt tänkande för att förstå att man förordar en röst på Partido Popular, eller om man så vill att man INTE röstar på PSOE.

Jaså vad är intressant här då? Inget särskilt egentligen. Det är inte särskilt uppseendeväckande att den katolska kyrkan i sydeuropa är närmare besläktad med konservativa kristdemokrater än sossar. Det blir istället intressant om man ser det ur ett större perspektiv och tänker ett slag på vad som har hänt med Spanien sedan transitionen och särskilt sedan valet 2004.

För några veckor sedan på ABF talade Pierre Schori om hur spanska folket var trötta på Felipe Gonzalez 1996. Han hade tagit över 1982 som den förste demokratiske premiärministern efter en transition av ex-frankister i regering. Aznar tog över efter Zapatero och läste läget väl, han körde ABF-metoden, Anything But Felipe.

2004, var folk - opinionssiffrorna till trots - hasta los cojones med Aznars auktoritära och stockkonservativa ledarstil. Zapatero tog makten och körde samma metod som Aznar, Anything but Aznar. Detta kan tolkas på olika sätt, han körde en inverterad Aznar känns detta igen?. Följaktligen valde han att Spanien nu skulle moderniseras, decentraliseras och demokratiseras. Moderniseringen har bland annat lett till införandet av könsneutrala äktenskap, mer makt till regionerna och det kända talet om "Civilisationernas allians" i FN.

PP rasade mot Zapateros lappkast och took it to the streets
tillsammans med kyrkan för att rädda familjen. Biskopskommissionen fortsätter jobbet nu med all sin opinionsbildande kraft. Här bör man veta att hur få papister det än må finnas i spanska sosseregeringen måste man alltid ha kyrkan i beaktning trots det sjunkande mässdeltagandet och de ökande skiljsmässorna.

Läget är avgörande. Texten som kan läsas i sin helhet på spanska här, är en politisk begreppskamp om definitionen av Spanien. I denna definition rymms inte bara värderingar rörande familj och äktenskap, utan även idéer om nationalstaten och skolsystemet. Man hänvisar till katolska värderingar som oundviklig del av det spanska kulturarvet och grundläggande beståndsdel i den spanska samhällskroppen. Nu när sossarna avskaffat obligatorisk religionskunskap (läs: kristendom) i skolan till förmån för medborgar- och samhällskunskap hänvisar kommissionen till "orättvisan i ett artificiellt samhällsbygge utan religiösa referenser och utan Gudsdyrkan".

Kampen om Spanien, samhället och nationen som förs i parlamentet handlar främst om administrativa kompetenser kring en decentraliserings-centraliseringsaxel. Nu sätter den historiskt sett den starkaste opinionsbildande samhällskraften i Spanien, kyrkan, hårt mot hårt i slaget om Spanien.

Vad kan då ske? PP kan vinna valet och ta annorlunda svängar beträffande dessa frågor, men ur ett längre perspektiv kommer Spaniens moderna projekt inte att stanna. Dokumentet är ett exempel på en mäktig institutions sjunkande makt i proportion till befolkningen, men döende fiskar sprattlar alltid emot. De reformer som Zapateroregeringen genomfört binder politiken kraftigt till den redan inslagna stigen. Ett regeringsktife kommer inte att ändra på det.

Partido Popular fryser ut Gallardon och tar ett steg åt höger

2008-02-04T09:24:00.000Z

Partido Popular har i sin lista med valbara kandidater inför valet 9 mars föst ut den populäre Alberto Ruiz Gallardon till förmån för den mer okände Manuel Pizarro, president i energiföretaget Endesa. Gallardon har sedan mitten av 90-talet styrt Madrid under fyra absoluta majoritetsperioder, först som president över regionen och sedan som borgmästare för staden Madrid. Han är tveklöst den mest populäre PP-politikern och är en av få som även går hem vänsterut. När han meddelade ordförande Mariano Rajoy sin vilja att kandidera som nummer två till riksdagen satte sig hans politiske nemesis och partikollega Esperanza Aguirre i opposition.

Aguirre styr sedan 2003 (som Gallardons efterföljare) regionen Madrid med järnhand och är vid sidan om Gallardon omåttligt populär, särskilt bland PP:s yngre väljare. Till historien hör att Aguirre och Gallardon inte tål varandra, men poserar motvilligt på bilder som högsta politiska representanter för Spaniens huvudstad. Beslutet att droppa Gallardon har fått denne att spekulera över sin framtid i politiken men även huruvida PP gör politiskt självmål genom att gå åt höger snarare än mot mitten. Gallardon har under en lång tid ansetts som en naturlig efterträdare till Rajoy samt en fräsch fläkt som kan omforma PP till ett modernt europeiskt borgerligt parti. Spekulationerna i media pågår fortfarande: Är det Aznar som fortfarande håller i tömmarna? Är Aguirre redan på förhand utsedd som framtida partiledare? Vad det än må bero på så liknar detta mer och mer ett elektoralt harikiri. Jag vet inte om PP är mycket korkade eller otroligt smarta.

Juan Carlos del 2

2007-12-06T08:44:00.000Z

Storyn är numer ett stycke nutidshistoria, "Por qué no te callas?!!" finns som mobilsignal och dirren för en av Spaniens största tidningar, El Mundos Pedro J. Ramirez tog dagen efter kungen ihand och bad om att personligen få gratulera Hans Majestät för interventionen. Varför kan kungen i en konstitutionell monarki glida runt och dominera på det här sättet utan mandat? Spaniens relation till monarkin är pragmatisk, schizofren och ganska gullig faktiskt (egentligen känns väl alla monarkier lite halvt dumgulliga med sina monarker?). Den spanska politiska diskursen rörande kungahuset, monarkin och parlamentarismen har några viktiga element.

Den första är Franco, som plockade hem Juan Carlos I de Borbón från Rom som sin efterträdare. Juan Carlos valde emellertid att slå in på den demokratiska banan och inte fortsätta med betongkatolikstaten. Detta reulterade i 1978 års kosntitution och legaliserandet av kommunistpartiet som kom hem från Frankrike.

Nummer två är 23 februari 1981 och militären Alejandro Tejeros cowboy-statskupp. Han bryter sig in i parlamentet och skjuter några skott i taket samt brottar ner några riksdagsmän. Samtidigt ockuperar Guardia Civíl Madrids gator med stridsvagnar och TV-huset intas. Kung Juan Carlos står upp mot kuppmakarna, något dessa inte hade räknat med, och stormen reder ut sig. I eftermälet säger Santiago Carrillo, generalsekreterare för Kommunistpartiet, att idag är vi alla monarkister.

Spanien har under modern tid hoppat fram och tillbaka mellan radiakal republiker och trötta monarkier, men att man skulle tillbaka till monarki igen efter Franco-eran var något som el Generalíssimo hade räknat ut som en god medelväg så att inte fortet föll. För saker och ting kan gå hett till i Spanien. Folk hetsar upp sig och sen brakar allt åt helvete. Det vet befolkningen, därför är Juan Carlos inte bara en symbolisk garant för den konstitutionella demokratin utan även en de facto-garant för dess efterlevnad. Därför kommer han undan med dessa snedsteg, därför kan han kanske kröka lite mer och vara lite mer lättsam än andra keffa europeiska kungahus. Som tankeexperiment stavas Juan Carlos demokrati, de hör ihop. Till skillnad från andra europeiska länder, exempelvis Sverige, där varje konstitutionell förändring har handlat om att riksdagen har gått upp till kungen och sagt att "Nu är det Ni som håller tyst i fortsättnigen", så har det omvända skett i Spanien. Juan Carlos lämnade över fanan till ett parlament som inte fanns, initierade ett demokratiskt långkok. Hans tronföljare Felipe kommer inte att ha samma manöverutrymme. Och tur är nog det.

Juan Carlos har pissat i sin egen ficka del 1

2007-11-18T09:05:00.000Z

Har någon missat spanske kungens uppläxning av Hugo Chavez under det latinamerikanska toppmötet i Santiago de Chile under förra veckan? Nyss hemkommen från Spanien har jag tagit del av eftermälets debatt och måste pinsamt nog dra slutsatsen att debatten aldrig belv av. Man var dock rörande överens om att den där Hugo Chavez, honom kan man kasta i papperskorgen. Den spanska presspluralismen till trots så har ingen orkat göra något annat en att slå in öppna dörrar. Hugo Chavez uppträdande var inte okej, det vet vi alla. Detta är et klockrent exempel på något som kanakallas politisk diskurs, eller i dagstidnignsvokabulär, politisk kultur. Den mest officösa definitionen av politik inom Statsvetenskap lyder "Who gets what, when and how". Den har med tiden visat sig vara otillräcklig för att förstå såväl politiska processer som skapandet av förutsättningarna för politiska sammanhang. Här passar den emellertid in ganska väl. Vi tar en närmare titt på hur situationen såg ut.

Spanien (läs de spanska företagens verksamhet i Latinamerika) blev hårt kritiserat för sin förehavanden i såväl Argentina, Venezuela som Nicaragua. Den spanska staten representerades av preimärminister Rodriguez Zapatero, utrikesminister Moratinos och kung Juan Carlos. Vid ett anförande kallar Chavez Spaniens expresident José María Aznar för fascist. Chavez menar att Aznar stödde kuppmakarna mot honom 2002. Zapatero svarade med att be om respekt för en folkvald president och om en minimum av skicka och fason som bas för dialog. Alla de som tvivlar på Zapateros statsmannaskap bör nog ta tillbaka sina ord då detta är bland det främsta exemplet jag sett på hur man bedriver debatt utan att sänka sig till motståndarens nivå. Vem tror ni tog hand om det sistnämnda? Chavez insisterade på att avbryta Zapateros anförande med det mogna argumentet "Säg det till honom (Aznar) också". Till slut får kungen nog av Chavez ohyffs och kör en Andes Björck: "Varför håller du inte käften?!"

Det gjore han också. För tillfället. Hur reagerar man som person, medborgare eller kommentator på ett sånt här upptåg? Ur en allmänmänsklig och underhållningssynpunkt är det här en historisk dag. Spaniens komiker har material att vältra sig i. Nu har emellertid vår samtids främsta populist fått det material han behöver i sin valkampanj. När det amerikanska kortet är överspelat kommer den spanske kungen och säger till en latinamerikansk underdog att han ska hålla käften.... Har aldrig sett maken till upplägg. Nu till min fråga: Vad har den spanske kungen där att göra? Följdfråga: Hur kan du vara så dum i huvudet, Karl Johan? En sista: Tänker spanska folket, journalister och politiker som läser sin konstitution som om det vore bibeln finna sig i att kungen blandar sig i den politiska debatten på internationella toppmöten? Mina invändningar kan te sig en aning pinknödiga och fåniga, men jag får hur som helst sur mage av kungligheter eller andra personer utan mandat som blandar sig i. Vi vet alla att Chavez inte hade rätt. han är inte intressant i sammanhanget, utan snarare att Juan Carlos förvandlade debattforumet till en spansk bar när Zapatero höll landets integritet intakt. Han visste vad Chavez höll på med. Just av detta skäl är den spanske kungen så populär, han är ju så rackarns komisk och charmig. Men han ska hållas borta från den politiska syltburken.

Spanien kokar!

2007-09-27T08:17:00.001Z

Efter en pinsam bloggsommar, kantad av sporadiska besök i Baskien samt ytterligare en återgång till Stockholms Universitet, denna gång som Masterstudent i Statsvetenskap med Europainriktning, tas baskbloggen nu upp ur cidertunnan för att lufttorkas på höga kullar och ta in smakerna från politikens alla vindar och rökringar.

Det hela börjar mycket fräscht. Hösten - fruktsamhetens och pånyttfödelsens tid (tätt följt av alla tiders ångest och snett regn rakt in i näsborrarnas tid) - bär från Spaniens politiska arena positiva och spännande frukt. Nedan följer ett smakprov på det som främst kommer avhandlas under hösten:

Nytt politiskt parti - UPD. Sosserenegaten och Spaniens coolaste järnlady Rosa Diez lämnar PSOE och startar eget tillsammans med filosofiprofessorn Fernando Savater.

Ny tidning, El Público, utmanar El País om center-vänsterläsarna. Inte en minut för tidigt. Har ingen hemsida ännu dock.

Nyss nämnda El País har denna vecka publicerat de privata samtalen mellan Bush och Aznar inför Irakkriget. Spännande värre.

Val i mars! Valfläsket har slängts i pannan och tonen höjs. Lyckas smilfinkesossen Zapatero (ZP) sitta kvar eller kommer buttergubben Mariano Rajoy med ärkebiskoperna Acebes och Zaplana lyckas putta ut sossarna efter fyra år i kylan? Frågan kompliceras naturligtvis ytterligare av UPD, som kommer att sno röster från främst PSOE, men även från yngre liberaler som tidigare röstat på PP. UPDs styrka ligger i att de är ett modernt, liberalt parti med en progressiv grund, med ett tydligt ställningstagande mot å ena sidan de normaliserade och populistiska regionala nationalismer som vinner alltmer terräng på nationella nivå, och å andra sidan mot ETA och tanken på en dialoginriktad fredsprocess före det att man lägger ner vapnen.

Annars snackas det mest om Leo Messi, som verkar kunna vinna ligan ensam i år. Ronaldinho visar på klassiska brassetakter och börjar kröka alltmer efter ett par lyckade säsonger i Europa. Rykten talar om ett ultimatum från Barças sida och Chelsea har nyligen lagt ett skrytbud. Detta följs självklart med lupp och förstoringsglas under hösten.

Sätt soppan på spisen och välkomna hösten.

Hur ska Spanien vinna mot ETA?

2007-08-27T07:52:00.001Z

Håller ETA på att bygga upp infrastruktur i Portugal? Det finns mycket som pekar på att ETA, nu när det spansk-franska samarbetet under en lång tid har varit så lyckosamma med att rensa franska Baskien på ETA-nästen, nu har vänt sig till grannlandet i väst för att få lugn från spanska myndigheter.

I juni hittades en bil med portugisiska nummerplåtar innehållandes 100 kilo sprängmedel, och en av bilarna som användes i sprängattacken mot Guardia Civíl i Durango i förra veckan hade även den portugisiskt ursprung. Kan detta vara en flämtning från en döende terrorliga, eller bara en enkel omgruppering. Det svåraste är alltid att bedöma ETA och Abertzalevänsterns dagsform, då så pass många medlemmar ligger under jorden, tillgångar ligger väl undanstoppade och den politiska representationen genom Batasunakloningen ANV - Acción Nacionalista Vasca - verkar mer eller mindre fritt inom den parlamentariska ordningen.

Inrikesministerns Rubalcaba visar sig dock positiv och självsäker på att ETA kan besegras. Batasuna, har som politisk kraft inget inflytande inom Abrtzalevänstern, då man "inte kan beställa kaffe utan ETAs godkännande". En av de intressantaste frågorna i detta sammanhang rör just Batasuna roll inom Abertzalevänstern. Det har länge varit känt att Batasuna och ETA bör ses som ett, men om Batasuna är ett annat namn för ETA, eller bara en mer politiskt inriktad del av ETA, eller till och med kanske utgör ETAs toppstyre är inte helt klart. Rubalcabas och regeringens ståndpunkt i detta är dock solklar, Batasuna är ETAs blindtarm, och har inget inflytande gällande självständighetskampens framtid eller riktning.

Min tolkning är att Batasuna tidigare, har varit starkt lierat med den klassiska ETA-toppen kring Josu Ternera, men har nu förlorat makt i takt med Txerokis ökade inflytande över det militära ETA.

Vad gäller ANV, låter regeringen meddela att man kommer att agera med största möjliga kraft och snabbhet när man har fullgoda och välgrundade bevis på ANVs illegitimitet som politiskt parti. Röster har höjts över hela Spanien att regeringen har varit för slappt mot ANV, då man vil låta dörrarna för ETA stå öppna för fler fredssamtal. Kritiken är berättigad, men i Spanien bör man ta en funderare på detta med att förbjuda politiska parier, det tar tid och är definitivt ingen tebjudning. Sedan att det är något av den fulaste manövern en demokrati kan ta till är något man bör ha i främsta åtanke. Ska Spanien vinna kriget mot ETA som en demokrati, eller ska man ta för många steg i en tvivelaktig riktning? Då får ETA rätt i mångas öron om Spanien som en fascistisk kolonisatör.

ETA spränger bilbomb i Durango

2007-08-24T09:19:00.001Z

03.30 imorse sprängdes en pick-up truck med 100 kilo sprängmedel utanför en Guardia Civíl-kasern i Durango, strax utanför Bilbao. Explosionen orsakade lätta skador på två Guardia Civíl-poliser.

PSOEs partisekreterare José Blanco har ställt krav på att Batasuna går från ord till handling och fördömer attentatet.
Läs om attentatet på engelska.

Detta betyder att ETA åtminstonde har visat ansiktet igen efter bombningen av Barajas. Det handlar antagligen en regelbunden omskakning av det offentliga rummet som för att säga: "Här är vi, detta kan vi göra. Vad ska ni göra?" Den materiella skadan blev maximal.

Om Katalonien

2007-07-25T18:29:00.001Z

Vid sidan problemen i Baskien så har Katalonien under Zapatero och PSOEs regeringstid varit skådeplatsen för långtgående politiska showdowns mellan PP och PSOE. De senaste dagarnas händelser är ett exempel på hur och varför:

Josep Piqué, president för Partido Popular i Katalonien, avgår omedelbums från sin post. Förutom att vara partiets svar på Jon Voight var Piqué även utrikes-, industri- samt vetenskapsminister under Aznaradministrationen. Avhoppet kommer olägligt men inte helt oväntat. Redan för 1 1/2 år sedan uppstod konfrontationer mellan Piqué och PPs partisekreterare Angel Acebes efter att Piqué delvis stöttat riktlinjerna för uppgörelsen om Kataloniens nya stadgar. Dessa förhandlingar fördes mellan katalanska kristdemokraterna CiU och katalanska socialdemokraterna PSC.

Enligt Piqué skadas hans personliga auktoritet av de senaste utnämningarna till Kataloniens regionala kandidaturer. Dessa utnämningar ligger mycket nära det centrala partisekretariatet och Piqué ser detta som ett sätt för Rajoy och Acebes att forcera igenom en ny politisk strategi för Katalonien. Hans ersättare blev väntat nog hans klassiske motståndare Alberto Fernández Diaz.

Partido Populars hållning i förhandlingarna om en utveckling av de regionala institutionernas autonomi gentemot staten vilar på samförståndet från 1978 års konstitution, och PSOE behöver stödet från Kataloniens regionala partier för att bilda regering. Premiärminister Zapatero inledde sin legislatur med en vision om en närmare och mer transparent demokrati, och här passar förstås Katalonien in utmärkt för att bilda en trygg regering. Inför valet i vår behöver PP all oppositionell enighet man kan mot PSOE, och då särskilt i fallet Katalonien, som 2006 erhöll en större dos autonoma rättigheter.

Denna fråga är oerhört viktig ur ett elektoralt perspektiv, då den ogillades i stora delar av Spanien, och den renderade heller inte särskilt mycket entusiasm bland de katalanska väljarna i folkomröstningen (49.4% deltagande). Det finns inte mycket politisk tillväxt kring de regionala nationalistiska frågorna - om än något mer i Baskien - men i såväl Katalonien som Baskien är de politiska ledarna i stor utsträckning skapelser av Frankismens förtryck, och länken mellan det nya Spaniens generationer och de politiska skikten är fortfarande avgrundsdjup.

Nationalismen i Spanien - såväl centralistisk som regionalistisk - är i mångt och mycket ett sätt att komma runt den problematiken för att skapa klarare politiska skiljelinjer. Denna politiska mobilisering är till synes enklare, mer dramatisk och bekvämare.

2007-07-25T18:09:00.000Z

Bibelblogg!

2007-07-13T16:03:00.000Z

En ny blogg är här!
Bibelbloggen är en skapelse (aaahhh?) av de skarpa skallarna Jon Cullblad, Rasmus Fleischer och Joel Lindefors. De första inläggen är redan på plats och det verkar onekligen som att dessa killar kommer att gå lika djupt som bibelförfattarna själva. Nästa regniga dag föreslår jag alltså en stadig frukost samt ett besök på Brinnande Busken.

ESO!

2007-07-13T09:41:00.002Z

Jag har tidigare dömt denna sommar som den torraste silly season på länge. Som bekant har denna tidigare totalsanning nu gjort en galen u-sväng och skapat en mycket intressant - för att inte säga, angelägen - förhandlingssommar. Positionerna i Europa har inte lagts om så mycket sedan 1917.

Psychos"R"Us-köpen som Lazio drog igång under Cragnottieran med rekordsummor varje sommar (Vieri, Veron, Lopez, Crespo, det var vackert) följdes upp av Florentino Perez som värvade Figo från Barcelona, Zidane från Juventus, Ronaldo från Inter och Beckham och Van Nistelrooy från Man Utd. Idel stjärnspelare från absoluta toppklubbar kring 28-29 år. Som att plocka mogna äpplen direkt ut träden. Sedan ett par år tillbaka har marknaden emelelrtid softat ner ett par varv och storköpen ligger jämnare kring 20-30 miljoner Euro.

Det mest intressanta, skandalösa och känslomässiga händelserna tilldrar sig Katalonien. Värvningen av Henry var uppenbar och oundviklig. Henry har under de senaste 6-7 åren varit en av de fem bästa i världen och det är klart han ska spela lite i världens glassigaste lag. Med Messi, Ronaldinho, Etoo och Henry på topp kommer smöret att smeta upp Nou Camps gräsmatta och Barça anno 2007 är nog det närmsta man kan komma ett dream team igen.

Det skandalösa gäller självklart Javier Saviolas gratisövergång till Real Madrid. Saviola är Barças dyraste spelare någonsin (30 miljoner euro) och värvades tillsammans med Riquelme som argentinska frälsare, men de sattes båda ut i kylan av van Gaal under sin rebound som tränare. Han lånades ut till Monaco och Sevilla, spelade mycket bra och tjänade MYCKET pengar enligt sitt kontrakt med dåvarande klåparen och Barçapresidenten Joan Gaspart. Vad gäller Judasproblematiken så tycker jag att det är helt ok. Han gjorde sitt bästa för Barça, gnällde aldrig och levererade när han gavs chansen. Men det kommer bli trist att förlora honom och konstigt att se honom klä i vitt.

Hallå Javi! Va göörru!?

Sedan har la Liga äntligen blivit av med el niño, Fernando Torres, till Liverpool. Bra för Atlético de Madrid, de fick pengar och har investerat i anfallaren Diego Forlán, som ska kompas av ex-Barçaspelaren Juan Roman Riquelme, som i detta nu spelar brallorna av Copa América tillsammans med Messi. Det kommer bli ett fantastiskt år i spanska ligan när alla bitar faller på plats. Det bästa är också att Cesc Fabregas i Arsenal dissade Real Madrid. Skit ska skit ha.